BIBLIA.
Den Gamla Översättningen,
översedd med källor och versioner från 1500-1800 tal.
Inledning:
Den svenska Bibelöversättningen från 1541 blev med ett mindre antal förändringar den officiella översättningen i nästan 400 år, då den blev ersatt av 1917 års översättning. Den hade två mindre revisioner, 1618 och 1703, den senare i större omfattning, men fortsatt väldig mild (jag har funnit 35st ändringar från Observationes Strengnenses i NT som inte härrör från kapiteländringar, och en del andra ställen förutom dessa under arbetets gång). När väl en ny provöversättning 1774-1793 kom ut så var det andra översättningsmetoder som låg i tiden och A.E Knös (den drivande mannen bakom 1861 PÖ) beskrev den såhär ”Vid utarbetandet af den första proföfversättningen, den som utgafs under åren 1774 till 1793, synes tydligen den största vigten hafva blifvit lagd på den sist anförda öfversättningsprincipenoch framför annat på det deri förekommande ordet: circumloquendo, hvadan ock denna öfversättning ofta närmar sig till en paraphras.” (1) Resultatet är således att det Svenska språket till skillnad från det Danska, Engelska, Holländska m.fl. aldrig fick en översättning av det ordagrannare slaget som samtidigt var grundat på den allmänt accepterade Grekiska texten, som senare kom att gå under namnet ”Textus Receptus”.
Grunden till att 1541 (och NT 1526, vilket den är en genomgripande bearbetning av) på en del ställen avviker något från grundtexten är att den är en översättning primärt av Luthers stundom något friare Tyska översättningar och Erasmus Latinska översättning, som trycktes parallellt med hans Grekiska text. Mer om detta senare i beskrivningen till hur 1526 använts till denna utgåva.
Syfte och omfattning av revisionen.
När jag fick reda på Gezelius Bibelverk, där det finns förklaringar vers för vers och dessutom en jämförelse med grundtexten, så beslutade jag mig för att gå igenom samtliga anmärkningar efter grundtexten och jämföra med den Engelska översättningen, och de mer ordagranna Danska översättningarna från 1647 och 1737. I tillägg till dessa har jag för att få kontinuitet med det Svenska Bibelspråket, och för att undvika egna godtyckliga formuleringar, rådfrågat primärt tre stycken Svenska översättningar: Normalupplagan 1883, Provöversättningen 1861, Thomanders 1835, vilka kommer beskrivas senare.
Därefter tillkom en liknande genomgång av Observationes Strengnenses lista, och Natan Lindqvists utgåva från 1941 av NT1541 med texten från 1526 i botten där den har en avvikande text.
I avseende på språket, så är stavningen överens med den samtida med några mindre undantag (vissa ord med c, ch, th, ph, hvi i meningen varför), medans böjningarna och ordformerna är bibehållna som de förekommer i 1703. Detta är också grunden till att texten utgår ifrån 1703 och inte någon annan senare tryckning, eftersom de i varierande utsträckning har skalat bort en del av dessa.
Vad gäller texten, så har tanken varit att i så stor grad som möjligt behålla texten i sin ursprungliga form såtillvida den inte omfattas av kriterierna nedan.
Kriterier för ändring av texten.
I. En läsning närmre grundtexten är funnen genom de tre källorna (Gez, OS, 1526-41), eller genom allmän läsning av texten.
II. Större konsekvens i hur de Grekiska orden översätts till Svenska.
För detta syfte har en del Grekiska ord fått en mer lik översättning till Svenska när kontext tillåter. Det har dock
inte drivits så hårt att alla synonymer har försvunnit, utan för att lättare veta när ett visst Grekiskt ord förekommer
i den underliggande texten. Prioritering har varit att i första hand använda det ”interna lexikonet” från Bibeltexten
i 1703, och i andra hand texten från 1703 utanför bibeltexten (förorden, förklaringarna) eller Gezelius Bibelverk,
och några få fall när det inte synts finnas något annat bra val så har ord utifrån använts.
III. Större överenstämmelse i formuleringarna vid parallella ställen.
I synnerhet gäller detta i de många parallella avsnitten i Evangelierna, men även på andra ställen.
IV. Minska antalet flerordiga formuleringar där det inte är särskilt nödvändigt, ex. Jud. 15: och straffa alla deras ogudaktiga, för alla deras ogudaktiga gärningar, istället för: och straffa alla dem som ogudaktige äro, för alla deras ogudaktiga gerningar. Detta är något som 1541 starkt drivit i sin revision av 1526, vilket N.L nämner i inledningen av 1526-1541: "Som framgår av exempelsamlingen, har GVB strängt avhållit sig från alla omskrivningar. De stredo allt för mycket mot två av dess mest framträdande tendenser: inställningen mot folkliga drag i skriftspråket och för koncentration i uttryckssättet" (2). Detta har här tagits i akt och gjorts ännu utförligare.
Beskrivning av källorna och översättningarna som ligger till grund för revisionen.
Gezelius Bibelverk.
Från logosmappen.net ”Gezeliernas bibelverk (eller som man sade förr: Gezelii bibelverk) är den första
fullständiga bibelkommentaren på svenska. Det sammanställdes och utgavs 1711-28, men den vanligaste utgåvan
är från 1863-66, då Evangeliska fosterlandsstiftelsens förlag utgav en andra upplaga.”
”Gezeliernas bibelverk utkom 1711-13, 1724-28 med rättelser efter grundtexten införda i noter under verserna.”
Mer finns att läsa på logosmappen för den intresserade, där finns förorden mm. upplagda.
Den upplaga som ligger till grund för detta är dock inte den som finns online, utan det är den från 1700 talet, och
grunden till det är att 1860 tals upplagan har ändrat ordformerna och böjningarna inte bara i noterna under
Bibeltexten, utan också i själva Bibeltexten. Jag har även sett fler ändringar i texten här än i några andra utgåvor
av XII, ex. Marc 16:15: Gån ut i hela werlden och prediken evangelium för hela skapelsen, istället för: Går ut i
hela verldena, och prediker Evangelium allom kreaturom.
Arbetetsättet är följande: En genomgång av samtliga anmärkningar i Nya Testamentet efter grundtexten i Gezelius Bibelverk, och sedan en jämförelse av dem med den Engelska översättningen och de Danska översättningarna.
Det är någonstans över 7000 anmärkningar, och där över 60% resulterat i ändrad text, (anmärkningarna är inte alltid upptagna ordagrant utan är jämförda med språket i övrigt i XII, och de tre Svenska översättningarna.)
Nya Testamentet 1526.
Om förhållandet mellan NT 1526 och 1541 och dess underliggande källor hade Erik Stave följande att säga: ”För den, som i detalj vill skaffa sig en bild af den svenska öfversättningens af år 1541 förhållande till sina källor, lämnar den föregående tabellariska framställningen upplysning. Men det är ock på sin plats att här i korthet sammanfatta resultatet af denna jämförelse. Vi kunna då först i allmänhet säga, att samma källor, som lågo till grund för den svenska öfversättningen af år 1526, jämväl gå igen uti öfversättningen af år 1541, om än uti annan inbördes proportion och hvad angår Luther - i en något annorlunda beskaffad form. Af vår jämförande framställning har obestridligen framgått, att ej blott Luther utan jämväl Erasmus latinska text och Versio Vulgata öfvat inflytande på Nya Testamentet af år 1541 lika väl som på det af år 1526. Men under det att L och E ingingo i S 1526 med ungefär jämbördig styrka, så har i S 1541 proportionen mellan bådas inflytande förändrats till en mycket betydelsefull öfvervikt å L: s sida gentemot E, och samtidigt har V: s inflytande, redan i S 1526 ringa i jämförelse med E: s och L: s, reducerats, så att det blifvit ännu mindre i S 1541. Lika tydligt är efter den lämnade textsammanställningen, att den Luthertext, som legat framför S 1526, är en annan än den som tjänat till ledning för S 1541, och att i följd häraf anslutningen till L i S 1541 på flera ställen jämväl har en helt annan innebörd än i S 1526.” (3)
Att 1541 generellt sett har en bättre text än 1526 är också något som jag noterat under min genomgång.
Vad gäller de fall där det endast är ordens inbördes placering i en mening som är annorlunda, så har jag i allmänhet
låtit 1541 stå oförändrad.
Detsamma gäller e och om ändelserna ex. vi äre istället för vi ärom. Den kortare ändelsen e förkommer oftare i
1541 än i 1526, men båda förekommer, så det har inte synts vara värt att lägga något krut på detta. Samma
förhållningssätt är använt i fallet med a och e ex. rättfärdighetena istället för rättfärdighetene, ändelsen a
förkommer oftare i 1526 än i 1541.
Vad som däremot har varit fokus är de ställen där texterna skiljer sig åt, och då 1541 lutar sig tyngre på Luthers Tyska översättning, har jag där funnit en hel del ställen där den äldre 1526 års översättning har en formulering som är närmre grundtexten än 1541, och på över 700 ställen följer nu texten den äldsta Svenska tryckta upplagan av NT.
Intressant är även att 1 Joh 5:7-8. ” Ty tre * äro som vittna i himmelen, Fadren, Ordet *, och den Helge Ande: och de tre äro ett. Och try äro de som vittna på jordene” finns med i 1526, där man aktivt följt Erasmus 3:e upplaga emot Luthers. Och sedan har man bibehållit den i 1541, dessutom med kommentar till versen. I 1703 står den även med fetstilt, så starkt stöd finns alltså för denna versen i den Svenska Bibeltraditionen!
Observationes strengnenses.
Den av riksdagens ständer år 1602 gillade lista över förbättringar i Bibeltexten.
Till arbetet har använts 1943 års utgåva av Joh. Lindblom. Det rör ca. 150 ställen i den delen som behandlar det
Nya Testamentet. Som tidigare nämnt så jag har i min genomgång funnit 35 ställen som redan blivit upptagna i
1703; och ytterligare 28 st. har genom revisionen blivit upptagna. Till detta så är det 35 ställen som genom arbetet
med Gez. där liknande eller identiska formuleringar blivit upptagna.
Den Engelska översättningen av år 1611.
Denna översättning är så välkänd och respekterad att det inte är speciellt nödvändigt att vidare utveckla om den, annat än att jag i arbetets gång kunnat observera konsekvensen i översättningen. Detta är heller ingen åsikt som uppstått i nutid utan A.E Knös nämner ”Engelska öfversättningen (med rätta berömd för texttrohet)” (4), och även Gezelierna har varit bekant med den.
Jesper Svedberg, mannen som i revisionsarbetet med 1703 ville ha en mer genomgripande revision efter grundtexten, nämner den Danska, Engelska, och Gezelius. Och därför så citeras här ett längre stycke: ”som the heliga tungomåhlen öfwer alt bekanta äro; och Versioner eller vthtolckningar öfwer Bibelen i allahanda tungomåhl äro af lärda män gjorda, och dageligen giöras, och vtkomma. Jag kommer nu i hog allenast then Danska, Engelska, Staternas, och Sebast. Schmidii.
Then Danske.
Jag nemde then Danska, som med oss bekenna ena tro och ena läro. Ther arbetades och vtgick effter Konung Christians then IV:s christeliga befalning åhr 1607. af Biskopen i Seland D. Joh. Pauli Resenio en i närmasta måto enlig med Ebraiska och Grekiska texten. I Danmarck lät nu igen en Stenbock, en lärd man, vtgå sina emendationes Bibliorum Danicorum.
At nu förtiga, sedan Gudz heliga ord wardt förkunnat i werldenne, thet hafwa gudfruchtige, och om Gudz ord bekymrade, och helige män med allo flit arbetat vppå och vtgifwit Bibelen hwar på sitt tungomåhl som tydeligast, och til grundtexten närmast the kunnat. Thet ock Gezelius Biskopen i Åbo har giordt. Ther han i Gamla Testamentet har satt E, och i thet nyja G, betydande Ebraiska och Grekiska texten. Mig är ock berettat, at then Finska Bibelen, then Biskopen i Åbo D. Escillus Petræus vtarbetade, skal också gå nära in til original texten. I sådant måhl moste wi å sido settia alt hwad en och annar, antingen af fåkunnoghet, eller af sielftagen myndighet, och andre säija blindt ja ther til, wilja hafwa och påstå. Men ther emot höra och wedertaga hwad skiäl, hwad samwet, ja, hwad Herren Gud säger, och wil hafwa, fråga the litet effter. Gud hafwer ju oendeliga mehr at säija än alla menniskior i werldenne, ehuru wise och myndige the wilja wara och synas. Thet är ju Gudz, och icke menniskio ord: ther Gud, och icke menniskior hafwa at säija, och bör råda. Och så förstod priswerdigst i åminnelse then store Konungen, Konung Gustaf Adolph sakena, när han war betenckt vppå, och befalte, at Bibelen skulle förbätras, tå hans Majestet fast betenckeliga skref: wi äre intet förbundne til några menniskio ord, utan til Gudz ord allena, såsom the uti Propheternas och Apostlarnas skriffter i the heliga språken finnas. Wid samma mening hafwer ock jag wardt och förblifwer, och låter ingen mig then betaga.” (5)
De Danska översättningarna.
Historien startar likt den Svenska med översättningar utifrån Luthers utgåvor, men 1607 så utförde Resen en revision i ordagrann riktning efter grundtexten. Denna blev sedan ytterligare reviderad i 1647, och igen med märkbart skiljaktig text 1737. De upplagor som har använts i detta arbetet är primärt 1722 och 1738. Den tidigare har mer ”Lutherska” drag likt vår Svenska, med ett mer fåordigt språk och äldre grammatik. Den senare är något mer ordagrann efter grundtexten och flerordig, men bägge har stor överensstämmelse och kommer grundtexten nära. Den senare upplagan av NT 1819 går dock i motsatt riktning och har därför inte blivit använd, vilket är synd eftersom den finns i lättillgänglig text, och inte som de tidigare endast i scannade PDF ’er i fraktur. På grund av den stora respekt dessa visat för grundtexten, och för det Danska språkets oerhörda närhet till det Svenska, har de utgjort en grundpelare i detta arbete. Jag tycker mig även kunna se rätt tydligt i Gezeliernas noter att de ofta tittat på den Danska, så vi har alltså källor här som ger auktoritet till varandra.
De Svenska översättningarna.
Normalupplagan 1883.
Denne var den första översättningen utom G.Ö som godkändes parallellt med G.Ö för officiellt bruk. Den trycktes i rikliga upplagor och får anses vara den översättningen som slutligen knuffade ner G.Ö från tronen – och inte 1917 som senare kom in och tog dess plats när den gamla redan var borta, och det då med en helt annan typ av översättning och underliggande text.
Det är olyckligt att det blev 1917 som till slut blev den officiella översättningen, eftersom de skiljer sig så betydligt åt. NU har en kort och koncis text som går nära grundtexten, och följer primärt TR emot den senare utkomna kritiska texten (följer TR i ca. 70% av fallen där texterna skiljer sig åt i min undersökning, mer TR i Evangelierna och mindre därefter). 1917 däremot har en omskrivande flerordig text, som lutar sig betydligt på den i slutet av 1800 talet utkomna kritiska texten. Den blev tryckt ända in på 1970 talet av Bibeltrogna vänners förlag.
1861 års provöversättning.
Detta är den översättning av de utkomna provöversättningarna som mest bibehållit texten och språket i G.Ö. Har ofta små, smidiga ändringar efter grundtexten, som inte på samma gång tar sig för att totalt förändra resten av stycket. En strävan att få mer likhet i parallellställena är också klart framträdande i denna PÖ.
Thomanders NT1835.
Detta är en väldigt litteral version, där Svenskan och flytet i texten kommit klart i andra hand. Men fastän den kanske inte inbjuder till läsning, så har det varit väldigt användbart med en just så ordagrann översättning till Svenskan som finns här.
Ortografi och det Svenska språket.
Stavningen nämndes tidigare, och en uppdaterad stavning är inget unikt för detta arbete, så det utvecklas inte vidare här.
Vad gäller förklaringar, förord, och kapitelinledningarna, och sidotexten så har målet varit att lämna det orört i största möjliga mån. Men vad gäller i synnerhet förklaringarna, så har vissa ändringar gjorts när Bibeltexten på samma ställe blivit ändrat, och i en del fall helt borttagits eftersom den därefter saknat relevans.
Vad gäller ordvalet så har inte någon hänsyn tagits till ”ålderdomligheten” av ord utan det religiösa språket är bevarat ex. varda/bliva salig eller frälst, bättring mm. Det är meningen på ordet vid tidpunkten för de ursprungliga utgivningarna 1526, 1541, 1703 som anses bedöma ordets korrekthet.
Vad gäller hop och – särskrivning samt interpunktion, så kan man säga att den på många ställen anammat den från 1873 års upplaga för ökad läsbarhet.
Sedan har vi några mindre ändringar som skall försökas återgivas i korthet. Tre fall där det skett en ändring till 1541, och två där denna revisionen ansluter sig till senare utgåvor av XII.
Ord såsom gångandes, ståndandes, sägandes(presens particip). 1703. har s ändelse i singular men nästan uteslutande tagit bort den i plural från 1526, 1541, 1618. Här har det ändrats i riktning tillbaka med s i bägge.
De Latinska böjningar tex. Pauli, Paulo, Paulum, Macedoniam, Mosi, Mosen, Jesum, Jesu mm. har inkonsekvent ändrats i XII, på vissa ställen på namn och ortsnamn är det bevarat, och på vissa ställen ändrat. Därför har denna revisionen rört sig tillbaka mot 1526 och 1541, för att få mer likformighet. Ändelsen a har fått företräde framför en, ex: Asia, Asien, Macedonia, Macedonien.
En större mängd ord inleds med stor bokstav likt 1541. Detta har dock inte följts slaviskt, då 1541 också stundom är inkonsekvent, ex. det parallella stället i Matth, Marc, Luc, ”Förlåten i Templet”, där de två första har stor men Luc liten. Det gäller främst namn på auktoritet ex Herrar, Väldige, Rike, namn på grupper, vissa djur, och ord av religiös betydelse.
Orden med två stora bokstäver i början, HErren och JEsus, med dess böjningar, återges istället med samtliga stora: HERREN och JESUS.
Slutligen har vi de två ändringarna till senare upplagor av XII: Namn med stor bokstav när det avser Gudomen, ex. Christi Namn, HERRANS Namn. Detta har jag lyckats spåra tillbaka till upplagor från åtminstone 1750 tal. Det samma gäller infogandet av bokstaven s i slutet på ordet som står före skull ex hårdhets skull istället för hårdhet skull, även detta har jag hittat i upplagor från 1750.
