EXODUS.

1873 Carl XII:s Bibel

2 MOSEBOKEN, 1. CAPITLET

Israel ökas, plågas, barnen skonas.

2Mos 1:1. Desse äro namnen af Israels barn, som kommo in uti Egypten med Jacob; hvar och en kom der in med sitt hus:

2Mos 1:2. Ruben, Simeon, Levi, Juda,

2Mos 1:3. Isaschar, Zebulon, BenJamin,

2Mos 1:4. Dan, Naphthali, Gad, Asser.

2Mos 1:5. Och alla de själar, som utaf Jacobs länd utgångne voro, voro sjutio. Men Joseph var tillförene uti Egypten.

2Mos 1:6. Då nu Joseph död var, och alle hans bröder, och alle de som på den tiden lefvat hade;

2Mos 1:7. Växte Israels barn, och födde barn, och förökades, och vordo ganska månge, så att de uppfyllde landet.

2Mos 1:8. Då vardt en ny Konung öfver Egypten, hvilken intet visste af Joseph.

2Mos 1:9. Han sade till sitt folk: Si, Israels barns folk är mycket, och mera än vi.

2Mos 1:10. Nu väl, vi vilje listeliga förlägga dem, att de icke varda så månge. Ty om något örlig påkomme mot oss, måtte de ock gifva sig till våra fiender, och strida emot oss, och draga utu landet.

2Mos 1:11. Och han satte öfver dem arbetsfogdar, som dem betvinga skulle med träldom; ty man byggde Pharao de städer Pithom och Raamses till skatthus.

2Mos 1:12. Men ju mer de betungade folket, ju mer de förökades och förvidgade sig; derföre voro de Israels barnom hätske.

2Mos 1:13. Och de Egyptier tvingade Israels barn med obarmhertighet till att träla;

2Mos 1:14. Och gjorde deras lefverne bittert, med svårt arbete på ler och tegel, och med allahanda släpande på markene, och med allahanda arbete, som de kunde dem pålägga med obarmhertighet.

2Mos 1:15. Och Konungen i Egypten sade till jordgummorna för de Ebreiska qvinnor; den ena het Siphra, och den andra Pua:

2Mos 1:16. När I hjelpen de Ebreiska qvinnor, och de skola föda; är det mankön, så dräper det; är det qvinnkön, så låter det lefva.

2Mos 1:17. Men jordgummorna fruktade Gud, och gjorde ej som Konungen i Egypten sade dem; utan läto barnen lefva.

2Mos 1:18. Då kallade Konungen i Egypten jordgummorna, och sade till dem: Hvarföre gören I det, att I låten lefva barnen?

2Mos 1:19. Jordgummorna svarade Pharao: De Ebreiska qvinnor äro ej som de Egyptiska; förty de äro hårda qvinnor; förr än jordgumman kommer till dem, hafva de födt.

2Mos 1:20. Derföre gjorde Gud väl emot jordgummorna; och folket förökades, och vardt ganska mycket.

2Mos 1:21. Och efter jordgummorna fruktade Gud, byggde han dem hus.

2Mos 1:22. Då böd Pharao allo sino folke, och sade: Allt det mankön, som födt varder, kaster i älfvena, och allt qvinnkön låter lefva.

2 MOSEBOKEN, 2. CAPITLET

Mose födes, döljes, utkastas, finnes, fostras, dräper, flyr, giftes.

2Mos 2:1. Och en man gick bort af Levi hus, och tog ena Levi dotter.

2Mos 2:2. Och qvinnan aflade, och födde en son. Och då hon såg att det var ett dägeligt barn, fördolde hon det i tre månader.

2Mos 2:3. Och då hon icke längre kunde fördölja det, tog hon ena kisto af rör, och beströk henne med ler och beck, och lade barnet deruti, och hof henne ut i vassen vid strandena af älfvene.

2Mos 2:4. Och hans syster stod långt ifrå, på det hon skulle se huru honom skulle varda gångandes.

2Mos 2:5. Och Pharaos dotter kom ned, och skulle två sig i älfvene, och hennes jungfrur gingo utmed bräddene af älfvene; och då hon fick se kistona i vassenom, sände hon sina pigo dit, och lät hemta henne;

2Mos 2:6. Och då hon upplyckte henne, fick hon se barnet, och si, barnet gret. Då ömkade hon sig deröfver, och sade: Detta är ett af de Ebreiska barnen.

2Mos 2:7. Då sade hans syster till Pharaos dotter: Vill du, att jag går och kallar till dig ena Ebreiska qvinno, som dia gifver, att hon ammar dig barnet upp?

2Mos 2:8. Pharaos dotter sade till henne: Gack. Pigan gick, och kallade barnsens moder.

2Mos 2:9. Då sade Pharaos dotter till henne: Tag detta barnet, och amma mig det upp, jag vill löna dig. Qvinnan tog barnet, och ammade det.

2Mos 2:10. Och då barnet var stort vordet, antvardade hon det Pharaos dotter, och hon anammade honom för sin son, och kallade honom Mose, ty hon sade: Utu vattnet hafver jag tagit honom.

2Mos 2:11. På den tiden, när Mose var stor vorden, gick han ut till sina bröder, och såg deras tunga; och vardt varse, att en Egyptisk man slog hans broder, en af de Ebreiska.

2Mos 2:12. Och han vände sig hit och dit, och då han såg, att der ingen menniska var, slog han den Egyptiska, och begrof honom uti sandenom.

2Mos 2:13. I den andra dagen gick han ock ut, och såg två Ebreiska män träta sinsemellan, och sade till den som orätt gjorde: Hvi slår du din nästa?

2Mos 2:14. Han svarade: Ho hafver gjort dig till höfvitsman eller domare öfver oss? Vill du ock slå mig ihjäl, såsom du hafver slagit den Egyptiska mannen? Då fruktade Mose, och sade: Huru är detta uppkommet?

2Mos 2:15. Och det kom för Pharao, och han sökte efter att dräpa Mose. Men Mose flydde för Pharao, och blef i Midians lande, och bodde vid en brunn.

2Mos 2:16. Men Presten i Midian hade sju döttrar; de kommo till att vinda vatten, och de uppfyllde hoar till att vattna sins faders får.

2Mos 2:17. Då kommo någre herdar, och drefvo dem ifrå; men Mose gaf sig upp, och halp dem, och vattnade deras får.

2Mos 2:18. Och då de kommo till sin fader Reguel, sade han: Hvi kommen I i dag snarare än I plägen?

2Mos 2:19. De sade: En Egyptisk man halp oss för herdarna, och vand med oss vatten, och vattnade fåren.

2Mos 2:20. Han sade till sina döttrar: Hvar är han? Hvi läten I så blifva mannen, och icke båden honom komma och äta med oss?

2Mos 2:21. Och Mose belefvade att blifva när den mannenom; och han gaf Mose sina dotter Zipora.

2Mos 2:22. Hon födde honom en son, och han kallade honom Gerson; ty han sade: Jag är en utländning vorden i främmande lande. Och hon födde ännu en son, den kallade han Elieser, och sade: Mins faders Gud är min hjelpare, och hafver frälst mig utu Pharaos händer.

2Mos 2:23. Någon tid derefter blef Konungen i Egypten död. Och Israels barn suckade öfver deras arbete, och ropade, och deras rop kom till Gud öfver deras släpan.

2Mos 2:24. Och Gud hörde deras klagan, och tänkte på sitt förbund med Abraham, Isaac och Jacob.

2Mos 2:25. Och han såg dertill, och lät sig vårda om dem.

2 MOSEBOKEN, 3. CAPITLET

Busken brinner. Mose sändes.

2Mos 3:1. Men Mose vaktade sins svärs Jethro får, Prestens i Midian; och han dref fåren bak in i öknena, och kom till Guds berg Horeb.

2Mos 3:2. Och HERRANS Ängel syntes honom uti en brinnande låga utu buskanom. Och han såg, att busken brann af elden, och vardt dock icke förtärd.

2Mos 3:3. Och sade: Jag vill gå dit, och bese denna stora synena, hvi busken icke uppbrinner.

2Mos 3:4. Då HERREN såg, att han gick åstad till att se, kallade Gud honom utu buskanom, och sade: Mose, Mose. Han svarade: Här är jag.

2Mos 3:5. Han sade: Träd icke hit, drag dina skor af dina fötter; ty rummet, der du står uppå, är ett heligt land.

2Mos 3:6. Och han sade ytterligare: Jag är dins faders Gud, Abrahams Gud, Isaacs Gud och Jacobs Gud. Och Mose skylde sitt ansigte; ty han fruktade se uppå Gud.

2Mos 3:7. Och HERREN sade: Jag hafver sett mins folks jämmer uti Egypten, och jag hafver hört deras rop öfver dem, som drifva dem; jag hafver förnummit deras vedermödo;

2Mos 3:8. Och är nederstigen till att frälsa dem utu de Egyptiers våld; och föra dem utu det landet, in uti ett godt och vidt land, som flytandes är med mjölk och hannog, såsom är på den platsen, som de Cananeer, Hetheer, Amoreer, Phereseer, Heveer och Jebuseer bo.

2Mos 3:9. Så efter nu Israels barnas rop är kommet före mig, och jag dertill hafver skådat deras tvång, der de Egyptier dem med betvinga;

2Mos 3:10. Så gack nu, jag vill sända dig till Pharao, att du skall föra mitt folk Israels barn utur Egypten.

2Mos 3:11. Mose sade till Gud: Ho är jag, att jag gå skulle till Pharao, och föra Israels barn utur Egypten?

2Mos 3:12. Han sade: Jag vill vara med dig, och detta skall vara dig för ett tecken, att jag hafver sändt dig; då du hafver fört mitt folk utur Egypten, skolen I offra Gudi på desso bergena.

2Mos 3:13. Mose sade till Gud: Si, när jag kommer till Israels barn, och säger till dem: Edra fäders Gud hafver sändt mig till eder; och de säga till mig: Hvad är hans namn? hvad skall jag säga dem?

2Mos 3:14. Sade Gud till Mose: Jag skall vara den jag vara skall; och sade: Så skall du säga till Israels barn: Jag skall varat, han hafver sändt mig till eder.

2Mos 3:15. Och Gud sade ytterligare till Mose: Så skall du säga till Israels barn: HERREN, edra fäders Gud, Abrahams Gud, Isaacs Gud och Jacobs Gud, hafver sändt mig till eder: Detta Namnet är mig evinnerliga; det skall vara min åminnelse ifrå barn och till barnabarn.

2Mos 3:16. Derföre gack åstad, och församla de äldsta af Israel, och säg till dem: HERREN, edra fäders Gud, hafver synts mig, Abrahams Gud, Isaacs Gud och Jacobs Gud, och sagt: Jag hafver sökt eder, och sett hvad eder vederfaret är uti Egypten;

2Mos 3:17. Och hafver sagt: Jag skall föra eder utu den Egyptiska jämmeren in uti de Cananeers, Hetheers, Amoreers, Phereseers, Heveers och Jebuseers land, uti det land, der mjölk och hannog uti flyter.

2Mos 3:18. Och då de höra dina röst, skall du och de äldste af Israel gå in till Konungen i Egypten, och säga till honom: HERREN, de Ebreers Gud, hafver kallat oss. Så låt oss nu gå tre dagsresor in uti öknena, till att offra HERRANOM vårom Gud.

2Mos 3:19. Men jag vet, att Konungen i Egypten icke skall låta eder fara, utan genom stark under.

2Mos 3:20. Ty jag skall uträcka mina hand, och slå Egypten med allahanda under, som jag derinne göra skall; sedan skall han låta fara eder.

2Mos 3:21. Och jag vill gifva desso folkena nåde för de Egyptier, att när I utfaren, skolen I icke utgå med tomma händer;

2Mos 3:22. Utan hvar och en qvinna skall bedas af hennes grannqvinno och värdinno silfver och gyldene tyg, och kläder; dem skolen I lägga på edra söner och döttrar, och blotta de Egyptier.

2 MOSEBOKEN, 4. CAPITLET

Mose under, ursäkt, resa, barn.

2Mos 4:1. Mose svarade, och sade: Si, de tro mig intet, ej heller höra mina röst, utan skola säga: HERREN hafver intet synts dig.

2Mos 4:2. HERREN sade till honom: Hvad är det som du hafver i dine hand?

2Mos 4:3. Han sade: En staf. Han sade: Kasta honom ifrå dig på markena. Och han kastade honom ifrå sig, och han vardt vänd uti en orm; och Mose flydde för honom.

2Mos 4:4. Men HERREN sade till honom: Räck dina hand ut, och tag honom om stjerten. Då räckte han sina hand ut, och höll honom; och han vändes uti en staf i hans hand.

2Mos 4:5. Derföre skola de tro, att HERREN hafver synts dig, deras fäders Gud, Abrahams Gud, Isaacs Gud och Jacobs Gud.

2Mos 4:6. Och HERREN sade ytterligare till honom: Stick dina hand in i din barm. Och han stack henne i sin barm, och då han drog henne ut, si, då var hon spitelsk som en snö.

2Mos 4:7. Och han sade: Stick henne åter in i din barm. Och han stack henne åter in i barmen, och drog henne ut igen, si, så vardt hon åter som det andra hans kött.

2Mos 4:8. Om de icke vilja tro dig, eller lyda hvad du säger af det ena tecknet, så varda de dock troende, när du säger dem af det andra tecknet.

2Mos 4:9. Om de icke tro dessa tu tecknen, icke heller höra dina röst, så tag vattnet utur älfvene, och gjut det ut på torra landet, så skall det samma vattnet, som du utur älfvene tagit hafver, varda blod på torra landet.

2Mos 4:10. Då sade Mose till HERRAN: Ack Herre! Jag är en sådan man som icke talande är, allt från i går och förrgår, och ifrå den tid du med din tjenare talat hafver; ty jag hafver ett tungt mål och ena svåra tungo.

2Mos 4:11. HERREN sade till honom: Ho hafver skapat menniskone munnen? Eller ho hafver gjort dumban, eller den döfva, eller den seende, eller den blinda? Hafver icke jag HERREN gjort dem?

2Mos 4:12. Så gack nu åstad, jag vill vara i dinom mun, och lära dig, hvad du säga skall.

2Mos 4:13. Mose sade: Min Herre, sänd hvem du sända vill.

2Mos 4:14. Då vardt HERREN mycket vred öfver Mose, och sade: Vet jag icke, att din broder Aaron af Levi slägte är talande? Och si, han skall utgå emot dig, och då han får se dig, skall han glädja sig af hjertat.

2Mos 4:15. Du skall tala till honom, och sätta orden i munnen på honom; och jag skall vara i dinom, och i hans munne, och lära eder, hvad I göra skolen.

2Mos 4:16. Och han skall tala för dig till folket; han skall vara din mun, och du skall vara hans gud.

2Mos 4:17. Och denna staf tag i dina hand, dermed du tecken göra skall.

2Mos 4:18. Så gick då Mose dädan, och kom igen till sin svär Jethro, och sade till honom: Käre, låt mig gå, att jag åter må komma till mina bröder, som äro uti Egypten, och se, om de ännu lefva. Jethro sade till honom: Gack i frid.

2Mos 4:19. Och sade HERREN till honom i Midian: Gack, och far åter in uti Egypten; förty de äro alle döde, som gingo efter ditt lif.

2Mos 4:20. Och så tog Mose sina hustru, och sina söner, och satte dem på en åsna, och for åter in uti Egypti land; och tog Guds staf i sina hand.

2Mos 4:21. Och HERREN sade till Mose: Se till, när du åter kommer in uti Egypten, att du gör all de under för Pharao, som jag under dina hand gifvit hafver. Men jag skall förstocka hans hjerta, att han icke skall släppa folket.

2Mos 4:22. Och du skall säga till honom: Så säger HERREN: Israel är min förstfödde son.

2Mos 4:23. Jag bjuder dig, att du låter min son fara, att han må tjena mig: Förvägrar du mig det, så skall jag dräpa din förstfödda son.

2Mos 4:24. Och vid han var på resone uti ett herberge, mötte honom HERREN, och ville dräpa honom.

2Mos 4:25. Då tog Zipora en sten, och skar sinom son förhudena af, och tog på hans fötter, och sade: Du äst mig en blodbrudgumme.

2Mos 4:26. Och så vände han igen af honom. Men hon sade blodbrudgumme, för omskärelsens skull.

2Mos 4:27. Och HERREN sade till Aaron: Gack ut emot Mose i öknena. Och han gick åstad, och mötte honom på Guds berge, och kysste honom.

2Mos 4:28. Och Mose sade Aaron all HERRANS ord, den honom sändt hade, och alla de tecken, som han honom befallt hade.

2Mos 4:29. Och de gingo åstad, och församlade alla de äldsta af Israels barnom.

2Mos 4:30. Och Aaron talade all de ord, som HERREN med Mose talat hade, och gjorde tecknen för folkena.

2Mos 4:31. Och folket trodde. Och då de hörde, att HERREN hade sökt Israels barn, och sett uppå deras jämmer, föllo de neder, och tillbådo.

2 MOSEBOKEN, 5. CAPITLET

Gud föraktas, träldom ökas, Mose klagar.

2Mos 5:1. Derefter gingo Mose och Aaron in, och sade till Pharao: Så säger HERREN, Israels Gud: Släpp mitt folk, att de må hålla mig högtid uti öknene.

2Mos 5:2. Pharao svarade: Ho är HERREN, hvilkens röst jag höra skall, och släppa Israel? Jag vet intet af HERRANOM, och vill ej heller släppa Israel.

2Mos 5:3. De sade: De Ebreers Gud hafver kallat oss; så låt nu gå oss tre dagsresor in uti öknena, och offra HERRANOM vårom Gud, att oss icke öfvergå skall pestilentie eller svärd.

2Mos 5:4. Då sade Konungen i Egypten till dem: Hvi gören I så, du Mose och Aaron, att detta folket öfvergifver sitt arbete? Går bort till edart arbete.

2Mos 5:5. Ytterligare sade Pharao: Si, folket är allaredo för mycket i landena; och I viljen ännu låta dem hålla upp af arbetena.

2Mos 5:6. Derefter böd Pharao på samma dag fogdomen öfver folket, och deras ämbetsmän, och sade:

2Mos 5:7. I skolen icke härefter hemta strå tillhopa, och få folkena till att bränna teglet, såsom tillförene; låter dem sjelfva gå bort och hemta sig strå.

2Mos 5:8. Och samma talet på teglet skolen I likväl lägga dem uppå, såsom tillförene, och intet mindre; förty de gå fåfänge. Derföre ropa de, och säga: Vi vilje gå och offra vårom Gud.

2Mos 5:9. Man må väl förtunga dem med arbete, att de något hafva till skaffa, och icke akta lögnaktigt tal.

2Mos 5:10. Då gingo fogdarne öfver folket och deras ämbetsmän ut, och sade till folket: Så säger Pharao: Man skall intet strå få eder.

2Mos 5:11. Går sjelfve bort och hemter eder strå, hvar I det finna kunnen; men af edart arbete skall intet afslås.

2Mos 5:12. Då förströdde sig folket kringom hela Egypti land, till att hemta sig stybbe, att de ju strå hade.

2Mos 5:13. Och fogdarne drefvo dem, och sade: Fyller upp edart dagsarbete, lika såsom I haden strå.

2Mos 5:14. Och de ämbetsmän af Israels barn, hvilka Pharaos fogdar öfver dem satt hade, vordo slagne, och vardt sagdt till dem: Hvi hafven I icke hvarken i dag eller i går fullkomnat edart förelagda dagsarbete, såsom tillförene?

2Mos 5:15. Då gingo de ämbetsmän af Israels barn in, och ropade till Pharao: Hvi far du så med dina tjenare?

2Mos 5:16. Dinom tjenarom gifves intet strå, och skola dock göra det tegel, som oss förelagdt är; och si, dine tjenare varda slagne, och syndas uppå ditt folk.

2Mos 5:17. Pharao sade: I ären fåfänge, fåfänge ären I; derföre sägen I: Vi viljom gå och offra HERRANOM.

2Mos 5:18. Så går nu bort, och görer edor dagsarbete. Strå skall eder intet gifvas; men talet på teglet måsten I leverera ifrån eder.

2Mos 5:19. Då sågo ämbetsmännerne af Israels barn, att det vardt intet bättre, efter sagdt vardt: I skolen intet förminska af dagsarbetena på teglet.

2Mos 5:20. Och då Mose och Aaron gingo ifrå Pharao, stodo de i vägenom före dem;

2Mos 5:21. Och sade till dem: HERREN se uppå eder, och döme det, att I hafven gjort vår lukt illa luktandes för Pharao och hans tjenarom, och fått dem svärdet i händerna till att dräpa oss.

2Mos 5:22. Mose kom igen till HERRAN, och sade: Herre, hvi gör du så illa emot detta folket? Hvi hafver du sändt mig?

2Mos 5:23. Ty ifrå den tiden jag ingick till att tala med Pharao i ditt Namn, hafver han ännu hårdare plågat folket; och du hafver icke frälst ditt folk.

2 MOSEBOKEN, 6. CAPITLET

Guds befallning, löfte, Mose slägt.

2Mos 6:1. HERREN sade till Mose: Nu skall du se hvad jag skall göra med Pharao; ty genom en väldig hand måste han släppa dem; han måste ännu genom en starka hand drifva dem ifrå sig utu sitt land.

2Mos 6:2. Och Gud talade till Mose, och sade till honom: Jag är HERREN;

2Mos 6:3. Och hafver synts Abraham, Isaac och Jacob, att jag vill vara deras allsmägtige Gud; men mitt Namn HERRE gjorde jag dem icke kunnigt.

2Mos 6:4. Och gjorde jag mitt förbund med dem, att jag skulle gifva dem Canaans land; det land, der de uti vandrat hafva, der de främmande uti varit hafva.

2Mos 6:5. Och hafver jag hört Israels barns suckan, hvilka de Egyptier med arbete förtunga; och hafver ihågkommit mitt förbund.

2Mos 6:6. Derföre säg Israels barnom: Jag är HERREN, och vill taga eder utur edar tunga i Egypten, och förlossa eder ifrån edar träldom; och vill frälsa eder med uträcktom arme och storom dom;

2Mos 6:7. Och vill anamma eder för mitt folk, och vill vara edar Gud; att I förnimma skolen, att jag är HERREN edar Gud, den eder utfört hafver utu de Egyptiers tunga;

2Mos 6:8. Och fört eder in uti det land, öfver hvilket jag hafver upphäfvit mina hand, att jag skulle det gifva Abraham, Isaac och Jacob; det vill jag gifva eder till eget, Jag HERREN.

2Mos 6:9. Sådant allt sade Mose Israels barnom; men de hörde honom intet, för andans ångests skull, och för hårdt arbetes skull.

2Mos 6:10. Då talade HERREN med Mose, och sade:

2Mos 6:11. Gack in, och tala med Pharao, Konungenom i Egypten, att han släpper Israels barn ut af sitt land.

2Mos 6:12. Men Mose talade för HERRANOM och sade: Si, Israels barn höra mig intet, huru skall då Pharao höra mig? Dertill hafver jag oomskorna läppar.

2Mos 6:13. Och så talade då HERREN till Mose och Aaron, och gaf dem befallning till Israels barn, och till Pharao, Konungen i Egypten, att de skulle utföra Israels barn utur Egypten.

2Mos 6:14. Desse äro hufvuden till deras fäders hus. Rubens, dens första Israels sons, barn äro desse: Hanoch, Pallu, Hezron, Charmi; det är Rubens slägte.

2Mos 6:15. Simeons barn äro desse: Jemuel, Jamin, Ohad, Jachin, Zoar och Saul, den Cananeiska qvinnones son; det är Simeons slägte.

2Mos 6:16. Desse äro Levi barnas namn i deras slägter: Gerson, Kehat, Merari. Men Levi vardt hundrade tretio och sju år gammal.

2Mos 6:17. Gersons barn äro desse: Libni och Simei, i deras slägter.

2Mos 6:18. Kehats barn äro desse: Amram, Jizear, Hebron, Usiel. Men Kehat vardt hundrade tretio och tre år gammal.

2Mos 6:19. Merari barn äro desse: Maheli och Musi. Det är nu Levi slägte i deras ätter.

2Mos 6:20. Och Amram tog sina faders syster Jochebed till hustru; den födde honom Aaron och Mose. Och vardt Amram hundrade tretio och sju år gammal.

2Mos 6:21. Jizears barn äro desse: Korah, Nepheg, Sichri.

2Mos 6:22. Usiels barn äro desse: Misael, Elzaphan, Sithri.

2Mos 6:23. Aaron tog sig hustru, Elizeba, Amminadabs dotter, Nahessons syster; den födde honom Nadab, Abihu, Eleazar, Ithamar.

2Mos 6:24. Korahs barn äro desse: Assir, Elkana, Abiassaph. Det äro nu de Korhiters slägter.

2Mos 6:25. Men Eleazar, Aarons son, tog sig hustru af Putiels döttrar; den födde honom Pinehas. Desse äro nu hufvuden ibland fäderna till de Levitiska slägterna.

2Mos 6:26. Desse äro Aaron och Mose, till hvilka HERREN sade: Förer Israels barn utur Egypti land med deras härar.

2Mos 6:27. De samme äro de, som talade med Pharao, Konungenom i Egypten, att de måtte utföra Israels barn utur Egypten, nämliga Mose och Aaron.

2Mos 6:28. Och på den dagen talade HERREN med Mose uti Egypti land;

2Mos 6:29. Och HERREN sade: Jag är HERREN; tala till Pharao, Konungen i Egypten, allt det jag talar med dig.

2Mos 6:30. Och han svarade för HERRANOM: Si, jag hafver oomskorna läppar, huru skall Pharao höra mig?

2 MOSEBOKEN, 7. CAPITLET

Stafven, vattnet förvandlas.

2Mos 7:1. HERREN sade till Mose: Si, jag hafver satt dig till en gud öfver Pharao; och Aaron din broder skall vara din Prophet.

2Mos 7:2. Du skall tala allt det jag bjuder dig; men Aaron din broder skall tala det för Pharao, att han släpper Israels barn utu sitt land.

2Mos 7:3. Men jag vill förhärda Pharaos hjerta, på det jag skall göra min tecken och under mång uti Egypti land.

2Mos 7:4. Och Pharao skall intet höra eder, på det jag skall bevisa mina hand uti Egypten; och föra min här, mitt folk Israels barn utur Egypti land genom stora domar.

2Mos 7:5. Och de Egyptier skola förnimma att jag är HERREN, när jag nu uträcker mina hand öfver Egypten, och utförer Israels barn ifrå dem.

2Mos 7:6. Mose och Aaron gjorde såsom HERREN hade budit dem.

2Mos 7:7. Och Mose var åttatio år gammal, och Aaron tre och åttatio år gammal, då de talade med Pharao.

2Mos 7:8. Och HERREN talade till Mose, och Aaron:

2Mos 7:9. När Pharao säger till eder: Beviser edor under; så skall du säga till Aaron: Tag din staf och kasta honom för Pharao, att han varder en orm.

2Mos 7:10. Då gingo Mose och Aaron in till Pharao, och gjorde såsom HERREN hade budit dem. Och Aaron kastade sin staf för Pharao, och för hans tjenare; och han vardt en orm.

2Mos 7:11. Då lät Pharao kalla visa och svartkonstiga; och de Egyptiske trollkarlar gjorde ock sammalunda med deras besvärjningar.

2Mos 7:12. Och hvardera kastade sin staf ifrå sig, och vordo ormar deraf; men Aarons staf uppslukte deras stafrar.

2Mos 7:13. Så vardt Pharaos hjerta förstockadt, och hörde dem intet, såsom HERREN sagt hade.

2Mos 7:14. Och HERREN sade till Mose: Pharaos hjerta är hårdt, och vill icke släppa folket.

2Mos 7:15. Gack till Pharao bittida om morgonen, si, han varder utgångandes till älfvena; så gack emot honom på strandena af älfvene, och tag stafven i dina hand, den som en orm vardt;

2Mos 7:16. Och säg till honom: HERREN, de Ebreers Gud, hafver sändt mig till dig, och låter säga dig: Släpp mitt folk, att de må tjena mig uti öknene; men du hafver härtilldags intet velat höra.

2Mos 7:17. Derföre säger HERREN alltså: Deruppå skall du förnimma, att jag är HERREN; si, jag vill med den stafven, som jag hafver i mine hand, slå vattnet, som i älfvene är, och det skall vändas i blod;

2Mos 7:18. Så att fiskarne i älfvene skola dö, och älfven lukta; och de Egyptier skola vämja, när de dricka af vattnet i älfvene.

2Mos 7:19. Och HERREN sade till Mose: Säg till Aaron: Tag din staf, och räck ut dina hand öfver vattnen i Egypten, öfver deras älfver, och strömmar, och sjöar, och öfver all vattukärr, att de varda blod; och vare blod i hela Egypti land, både i träkar och i stenkar.

2Mos 7:20. Mose och Aaron gjorde, såsom HERREN dem budit hade, och hof upp stafven, och slog i vattnet, som i älfvene var, för Pharao och hans tjenare; och allt vattnet i älfvene vardt vändt i blod;

2Mos 7:21. Och fiskarne i flodene dogo, och älfven vardt luktandes, så att de Egyptier icke kunde dricka vattnet utur älfvene; och vardt blod i hela Egypti lande.

2Mos 7:22. Och de Egyptiske trollkarlar gjorde ock sammalunda med deras besvärjningar; men Pharaos hjerta vardt förstockadt, och han hörde dem intet, såsom HERREN sagt hade.

2Mos 7:23. Och Pharao vände om, och gick hem, och lade det ännu intet på hjertat.

2Mos 7:24. Men alle Egyptier grofvo efter vatten utmed älfvene till att dricka; ty vattnet af älfvene kunde de icke dricka.

2Mos 7:25. Och det varade i sju dagar långt, sedan HERREN slog älfvena.

2 MOSEBOKEN, 8. CAPITLET

Paddor, löss, ohyra.

2Mos 8:1. HERREN sade till Mose: Gack in till Pharao, och säg till honom: Detta säger HERREN: Släpp mitt folk, att de måga tjena mig.

2Mos 8:2. Hvar du icke vill, si, så vill jag plåga alla dina landsändar med paddor;

2Mos 8:3. Så att älfven skall uppvälla paddor; de skola uppstiga, och komma in i din hus, in i din kammar, in i ditt lägre, in i din säng, och in i dina tjenares hus, ibland ditt folk, in uti dina bakugnar, och uti din deg.

2Mos 8:4. Och paddor skola stiga uppå dig, och uppå ditt folk, och uppå alla dina tjenare.

2Mos 8:5. Och HERREN sade till Mose: Säg till Aaron: Räck ut dina hand med din staf öfver älfver, och strömmar, och sjöar, och låt paddor komma öfver Egypti land.

2Mos 8:6. Och Aaron räckte sina hand öfver vattnen i Egypten; och paddor kommo derut, så att Egypti land vardt öfvertäckt.

2Mos 8:7. Då gjorde ock trollkarlarne sammalunda med deras besvärjningar; och läto komma paddor öfver Egypti land.

2Mos 8:8. Då kallade Pharao Mose och Aaron, och sade: Beder HERREN för mig, att han tager paddorna ifrå mig, och ifrå mitt folk; så vill jag släppa folket, att de måga offra HERRANOM.

2Mos 8:9. Mose sade: Haf du den ärona, och lägg mig före, när jag skall bedja för dig, för dina tjenare, och för ditt folk; att paddorna skola fördrefna varda ifrå dig, och ifrå ditt hus, och allenast blifva i älfvene.

2Mos 8:10. Han sade: I morgon. Han sade: Såsom du sagt hafver, på det du skall förnimma, att ingen är såsom HERREN vår Gud;

2Mos 8:11. Så skola paddorna varda tagna ifrå dig, ifrå ditt hus, ifrå dina tjenare, ifrå ditt folk, och allena blifva i älfvene.

2Mos 8:12. Så gingo Mose och Aaron ifrå Pharao. Och Mose ropade till HERRAN för paddornas skull, såsom han Pharao tillsagt hade.

2Mos 8:13. Och HERREN gjorde, som Mose sagt hade. Och paddorna blefvo döda i husen, i gårdarna, och på markene.

2Mos 8:14. Och de kastade dem tillsamman, här en hop, och der en hop, och marken luktade derutaf.

2Mos 8:15. Då Pharao såg, att han hade fått rolighet, vardt hans hjerta förhärdadt, och hörde dem intet, såsom HERREN sagt hade.

2Mos 8:16. Och HERREN sade till Mose: Säg till Aaron: Räck ut din staf, och slå i stoftet på jordene, att löss varda i hela Egypti lande.

2Mos 8:17. De gjorde ock så. Och Aaron räckte ut sina hand med sin staf, och slog i stoftet uppå jordene, och der vordo löss på menniskom, och på boskapen. Allt stoft på markene vardt löss i hela Egypti lande.

2Mos 8:18. Trollkarlarne gjorde ock sammalunda med deras besvärjningar, att de skulle göra löss, men de kunde icke. Och lössen voro på menniskom, och på boskapen.

2Mos 8:19. Då sade trollkarlarne till Pharao: Detta är Guds finger. Men Pharaos hjerta vardt förstockadt, och han hörde dem intet, såsom HERREN sagt hade.

2Mos 8:20. Och HERREN sade till Mose: Statt upp bittida om morgonen, och gack för Pharao. Si, han varder utgångandes till vattnet, och säg till honom: Detta säger HERREN: Släpp mitt folk, att de måga tjena mig.

2Mos 8:21. Hvar icke, si, så vill jag låta komma allehanda ohyra öfver dig, dina tjenare, ditt folk, och ditt hus, så att all de Egyptiers hus, och marken, och hvad deruppå är, skola varda full af ohyro.

2Mos 8:22. Och vill jag på den dagen göra ett besynnerligit med den landsändan Gosen, der mitt folk uti är, att der skall ingen ohyra komma, på det du skall förnimma, att jag är HERREN öfver hela jordena;

2Mos 8:23. Och vill en förlösning sätta emellan mitt folk och ditt. I morgon skall det tecknet ske.

2Mos 8:24. Och HERREN gjorde så. Och der kom mycken ohyra uti Pharaos hus, i hans tjenares hus, och öfver hela Egypti land, och landet vardt förderfvadt af den ohyrone.

2Mos 8:25. Då kallade Pharao Mose och Aaron, och sade: Går åstad, och offrer edrom Gud här i landena.