EPISTEL TILL DE ROMARE.

1873 Carl XII:s Bibel

ROMARNA, 1. CAPITLET

Pauli person, helsning. Sann rättfärdighet. Hedna afguderi, synder.

Rom 1:1. Paulus, Jesu Christi tjenare, kallad till Apostel, afskild till att predika Guds Evangelium;

Rom 1:2. Hvilket han tillförene utlofvat hafver, genom sina Propheter i den Helga Skrift,

Rom 1:3. Om sin Son, den född är af Davids säd, efter köttet;

Rom 1:4. Hvilken är krafteliga bevisad Guds Son, efter Andan som helgar, deraf att han stod upp ifrå de döda, nämliga Jesus Christus, vår Herre;

Rom 1:5. Genom hvilken vi hafve fått nåd, och Apostlaämbete, till att upprätta trones lydno ibland alla Hedningar, i hans Namn;

Rom 1:6. Ibland hvilka I ock ären kallade af Jesu Christo;

Rom 1:7. Allom dem som i Rom äro, Guds kärestom, kalladom heligom. Nåd vare med eder, och frid af Gudi vårom Fader, och Herranom Jesu Christo.

Rom 1:8. I förstone tackar jag min Gud, gjenom Jesum Christum, för eder alla, att i hela verldene talas om edra tro.

Rom 1:9. Ty Gud är mitt vittne, hvilkom jag tjenar i minom anda, uti Evangelio som är om hans Son, att jag utan återvändo tänker på eder;

Rom 1:10. Bedjandes alltid i mina böner, att jag dock någon tid måtte få en lyckosam väg, om Gud ville, till att komma till eder.

Rom 1:11. Ty jag åstundar se eder, på det jag måtte några andeliga gåfvo dela med eder, till att styrka eder;

Rom 1:12. Det är, att jag, samt med eder, måtte få hugsvalelse, genom begges våra tro, edra och mina.

Rom 1:13. Jag vill icke dölja för eder, bröder, att jag hafver ofta haft i sinnet komma till eder, ändock jag hafver varit förhindrad allt härtill; på det jag måtte ock någon frukt skaffa ibland eder, såsom ibland andra Hedningar.

Rom 1:14. Jag är pligtig både Greker och Barbarer, både visa och ovisa.

Rom 1:15. Derföre, så mycket mig står till görandes, är jag redebogen att jag ock predikar eder Evangelium, som i Rom ären.

Rom 1:16. Ty jag skämmes icke vid Christi Evangelium; ty det är Guds kraft allom dem till salighet som tro; Judomen först, så ock Grekomen;

Rom 1:17. Derföre att derutinnan varder Guds rättfärdighet uppenbar, af tro i tro; som skrifvet är: Den rättfärdige skall lefva af sine tro.

Rom 1:18. Ty Guds vrede af himmelen varder uppenbar öfver alla menniskornas ogudaktighet och orättfärdighet, de der förhålla sanningena i orättfärdighet.

Rom 1:19. Ty det, som förstås kan om Gud, är dem uppenbart; ty Gud hafver dem det uppenbarat;

Rom 1:20. Dermed att hans osynliga väsende, och hans eviga kraft och Gudom varder beskådad, när de besinnas af gerningarna, nämliga af verldenes skapelse; så att de äro utan ursäkt;

Rom 1:21. Medan de förstodo Gud, och hafva icke prisat honom som en Gud, och ej heller tackat; utan vordo fåfängelige i sina tankar, och deras oförnuftiga hjerta är vordet mörkt.

Rom 1:22. Då de höllo sig för visa, äro de vordne dårar;

Rom 1:23. Och hafva förvandlat dens oförgängeliga Guds härlighet uti beläte, det ej allenast gjordt var efter förgängeliga menniskors, utan jemväl efter foglars, och fyrafött och krypande djurs liknelse.

Rom 1:24. Derföre hafver ock Gud öfvergifvit dem i deras hjertans lustar, uti orenlighet, till att skämma sin lekamen inbördes;

Rom 1:25. Hvilke förvandlat hafva Guds sanning i lögn; och hafva ärat och dyrkat de ting, som skapad äro, öfver honom som dem skapat hafver, hvilken är välsignad evinnerliga. Amen.

Rom 1:26. Derföre hafver ock Gud öfvergifvit dem i skamliga lustar; ty deras qvinnor hafva förvandlat den naturliga brukningena uti den, som är emot naturen.

Rom 1:27. Sammaledes ock männerna hafva öfvergifvit den naturliga qvinnones brukning, och hafva brunnit i sin lusta till hvarannan; man med man bedrifvit slemhet, och fått, som tillbörligit var, deras villos rätta lön i sig sjelfvom.

Rom 1:28. Och såsom de intet aktade hafva Gud i känslo, hafver Gud öfvergifvit dem i ett vrångt sinne, till att bedrifva obeqvämlig ting;

Rom 1:29. Fulle med all orättfärdighet, boleri, arghet, girighet, ondsko; fulle med afund, mord, kif, svek, otukt;

Rom 1:30. Örnatasslare, bakdantare, Guds föraktare, våldsverkare, högfärdige, stolte, illfundige, föräldromen olydige;

Rom 1:31. Oförnuftige, ordlöse, okärlige, trolöse, obarmhertige;

Rom 1:32. Hvilke, ändå de Guds rättviso veta, att de som sådant göra äro värde döden, likväl göra de det icke allenast, utan ock hålla med dem som det göra.

ROMARNA, 2. CAPITLET

Guds dom öfver hedningar och Judar.

Rom 2:1. Derföre äst du utan ursäkt, o menniska, eho du äst som dömer. Ty med det samma du dömer en annan, fördömer du dig sjelf, efter du gör det samma som du dömer.

Rom 2:2. Ty vi vete, att Guds dom är rätt öfver dem som sådana göra.

Rom 2:3. Eller menar du, o menniska, som dömer dem som sådana göra, och gör detsamma, att du skall kunna undfly Guds dom?

Rom 2:4. Eller föraktar du hans godhets, tålsamhets och långmodighets rikedom, icke förståndandes, att Guds mildhet lockar dig till bättring?

Rom 2:5. Utan efter dina hårdhet och obotfärdiga hjerta samkar du dig sjelfvom vrede, på vredenes dag, när Guds rättvisa dom blifver uppenbar;

Rom 2:6. Hvilken gifva skall hvarjom och enom efter hans gerningar;

Rom 2:7. Nämliga pris och äro, och oförgängeligit väsende dem, som med tålamod, uti goda gerningar, fara efter evigt lif.

Rom 2:8. Men dem som enträtne äro, och icke vilja lyda sanningene, utan lyda orätthetene, ogunst och vrede;

Rom 2:9. Bedröfvelse och ångest öfver hvar och en menniskos själ, som illa gör; först Judarnas, Grekernas också.

Rom 2:10. Men heder, och ära, och frid hvarjom och enom som väl gör; först Judomen, Grekomen också.

Rom 2:11. Ty Gud ser icke efter personen.

Rom 2:12. Alle de som utan lag syndat hafva, de varda ock utan lag förtappade; och alle som uti lagen hafva syndat, de varda med lagen dömde;

Rom 2:13. Ty de äro icke rättfärdige för Gudi, som höra lagen; utan de som göra efter lagen, de varda rättfärdige hållne.

Rom 2:14. Derföre, om Hedningarna, som icke hafva lagen, göra dock af naturen det lagen innehåller; desamme, ändock de icke hafva lagen, äro de likväl sig sjelfvom lag;

Rom 2:15. Hvilke bevisa lagsens verk vara skrifvet i deras hjertan, der deras samvet bär dem vittne, och deras tankar, som sig inbördes anklaga eller ock ursaka;

Rom 2:16. På den dagen, när Gud menniskornas lönligheter döma skall, genom Jesum Christum, efter mitt Evangelium.

Rom 2:17. Si, du kallas en Jude, och förlåter dig på lagen, och berömmer dig af Gudi;

Rom 2:18. Och vetst hans vilja; och efter du äst undervister i lagen, profvar du hvad bäst är;

Rom 2:19. Och betröster dig vara en ledare dem som blinde äro, och dem ett ljus som i mörkret äro;

Rom 2:20. Dem en tuktomästare, som dåraktige äro; dem en lärare, som enfaldige äro; och hafver formen till det som vetandes och rätt är i lagen.

Rom 2:21. Nu lärer du andra, och lärer dig intet sjelf. Du predikar: Man skall intet stjäla; och du stjäl.

Rom 2:22. Du säger: Man skall icke göra hor; och du bedrifver hor. Du stygges vid afguderi; och du beröfvar Gudi det honom tillhörer.

Rom 2:23. Du berömmer dig af lagen, och vanhedrar Gud med lagsens öfverträdning;

Rom 2:24. Ty för edra skull varder Guds Namn försmädadt ibland Hedningarna, såsom skrifvet är.

Rom 2:25. Omskärelsen doger, om du håller lagen; men håller du icke lagen, så är din omskärelse vorden en förhud.

Rom 2:26. Om nu förhuden håller lagsens rättfärdighet, månn icke hans förhud blifva räknad för omskärelse?

Rom 2:27. Och dermed sker då, att det som af naturen är förhud, och fullkomnar lagen, skall döma dig, som under bokstafven och omskärelsen bryter lagen.

Rom 2:28. Ty det är icke Jude, som utvärtes är Jude; ej heller det omskärelse, som utvärtes sker på köttet;

Rom 2:29. Utan det är Jude, som invärtes dolder är; och hjertans omskärelse är omskärelse, den som sker i andanom, och icke efter bokstafven; hvilkens pris icke är af menniskom, utan af Gudi.

ROMARNA, 3. CAPITLET

Juda förmån. Den sanna rättfärdigheten.

Rom 3:1. Hvad fördel hafva då Judarna? Eller hvad är omskärelsen nyttig?

Rom 3:2. Jo, ganska mycket. Först, att dem hafver varit betrodt det Gud talat hafver.

Rom 3:3. Hvad magt ligger derpå, att somlige af dem icke trodde? Skulle deras otro göra Guds trohet om intet?

Rom 3:4. Bort det. Vare heldre Gud sannfärdig, och hvar och en menniska lögnaktig; såsom skrifvet är: På det du blifver rättfärdig i din ord, och öfvervinner, när du dömes.

Rom 3:5. Är det nu så, att vår orättfärdighet prisar Guds rättfärdighet; hvad vilje vi säga? Är då Gud orättfärdig, som vredgas deröfver? Jag talar efter menniskosätt.

Rom 3:6. Bort det; ty huru kunde Gud då döma verldena?

Rom 3:7. Ty om Guds sanning vorde yppare af mine lögn, honom till pris, hvi skulle jag då ännu dömas som en syndare?

Rom 3:8. Och icke heldre göra, såsom vi vardom försmädde, och som någre säga, att vi skole säga: Låt oss göra ondt, på det der kommer godt af; hvilkas fördömelse är all rätt.

Rom 3:9. Huru är då derom? Hafve vi någon fördel för dem? Allsingen. Ty vi hafve det nu bevisat, att både Judar och Greker äro alle under synd;

Rom 3:10. Som skrifvet står: Den är icke till som rättfärdig är; icke en.

Rom 3:11. Ingen är ock den som förståndig är; ingen är som aktar Gud.

Rom 3:12. Alle hafva afvikit; allesamman äro onyttige vordne; ingen är som godt gör; icke till en.

Rom 3:13. Deras strupe är en öppen graf; deras tungor bruka de till svek; huggormaetter under deras läppar.

Rom 3:14. Deras mun är full med bannor och bitterhet;

Rom 3:15. Deras fötter snare till att utgjuta blod;

Rom 3:16. Förtryckelse och vedermöda i deras vägar;

Rom 3:17. Och fridsens väg veta de icke.

Rom 3:18. Guds räddhåge är icke för deras ögon.

Rom 3:19. Så vete vi, att allt det lagen säger, det säger hon till dem som under lagen äro; att hvar och en mun skall tillstoppas, och all verlden skall för Gudi brottslig varda;

Rom 3:20. Derföre, att intet kött kan af lagsens gerningar varda rättfärdigt för honom; ty af lagen känner man syndena.

Rom 3:21. Men nu är Guds rättfärdighet, utan lagsens tillhjelp, uppenbar vorden, bevist genom lagen och Propheterna;

Rom 3:22. Den Guds rättfärdighet, säger jag, som kommer af Jesu Christi tro, till alla, och öfver alla de som tro; ty här är ingen åtskilnad.

Rom 3:23. Allesamman äro de syndare, och hafva intet berömma sig af för Gudi;

Rom 3:24. Och varda rättfärdige utan förskyllan, af hans nåd, genom den förlossning som i Christo Jesu skedd är;

Rom 3:25. Hvilken Gud hafver satt för en nådastol, genom trona i hans blod, i hvilko han låter se sina rättfärdighet, i thy att han förlåter synderna, som blefna voro under Guds tålamod;

Rom 3:26. Till att låta se i denna tiden sina rättfärdighet; på det han allena skall vara rättfärdig, och göra den rättfärdigan, som är af Jesu tro.

Rom 3:27. Hvar är nu din berömmelse? Hon är utelyckt. Med hvad lag? Med gerningarnas lag? Nej; utan med trones lag.

Rom 3:28. Så hålle vi nu det, att menniskan varder rättfärdig af trone, utan lagsens gerningar.

Rom 3:29. Eller är Gud allenast Judarnas Gud? Är han ock icke Hedningarnas Gud? Jo visserliga, ock Hedningarnas;

Rom 3:30. Efter det en Gud är, som gör omskärelsen rättfärdig af trone, och förhudena genom trona.

Rom 3:31. Göre vi då lagen om intet med trone? Bort det; utan vi upprättom lagen.

ROMARNA, 4. CAPITLET

Abrahams rättfärdighet, tro.

Rom 4:1. Hvad säge vi då vår fader Abraham efter köttet hafva funnit?

Rom 4:2. Det säge vi: Är Abraham rättfärdig vorden af gerningarna, så hafver han det han må berömma sig af; men icke för Gudi.

Rom 4:3. Men hvad säger Skriften? Abraham trodde Gudi, och det vardt honom räknadt till rättfärdighet.

Rom 4:4. Men honom, som håller sig vid gerningarna, varder lönen icke räknad af nåd, utan af pligt.

Rom 4:5. Men honom, som icke håller sig vid gerningarna, utan tror på honom som den ogudaktiga gör rättfärdigan, hans tro varder honom räknad till rättfärdighet;

Rom 4:6. Såsom ock David säger, att saligheten är dens menniskos, hvilko Gud tillräknar rättfärdighetena, utan gerningar.

Rom 4:7. Salige äro de, som deras orättfärdigheter äro förlåtna, och deras synder äro öfverskylda.

Rom 4:8. Salig är den man, som Gud ingen synd tillräknar.

Rom 4:9. Månn nu denna saligheten allenast vara kommen öfver omskärelsen, eller ock öfver förhudena? Vi säge ju, att Abrahe vardt tron räknad till rättfärdighet.

Rom 4:10. Huru blef hon honom då tillräknad? När han var i omskärelsen, eller när han var i förhudene? Icke i omskärelsen, utan i förhudene.

Rom 4:11. Men han tog omskärelsens tecken för ett insegel till trones rättfärdighet, hvilka han hade i förhudene; att han skulle vara allas deras fader, som i förhudene trodde, att sådant skulle ock räknas dem för rättfärdighet;

Rom 4:12. Desslikes ock omskärelsens fader, icke dem allenast, som äro af omskärelsen, utan ock dem som vandra i trones fotspår, som var i vår faders Abrahams förhud.

Rom 4:13. Ty det löftet, att han skulle varda verldenes arfvinge, är icke skedt Abrahe och hans säd igenom lagen, utan igenom trones rättfärdighet.

Rom 4:14. Ty om de, som lyda till lagen, äro arfvingar, så är tron onyttig vorden, och löftet är blifvet om intet.

Rom 4:15. Ty lagen kommer vrede åstad; ty der ingen lag är, der är icke heller öfverträdelse.

Rom 4:16. Derföre måste det vara af trone, att det skall vara af nåd, och löftet fast blifva allo sädene; icke honom allenast som är af lagen, utan ock honom som är af Abrahams tro, hvilken är allas våra fader;

Rom 4:17. Som skrifvet är: Jag hafver satt dig till en fader öfver många Hedningar, för Gudi, den du trott hafver, hvilken de döda gör lefvande, och kallar de ting, som icke äro, lika som de voro.

Rom 4:18. Och han trodde på det hopp, der intet hopp var, att han skulle varda många Hedningars fader, som sagdt var till honom: Så skall din säd vara.

Rom 4:19. Och han vardt icke svag i trone, och aktade icke sin halfdöda kropp, ty han var när hundrade åra gammal; ej heller Saras halfdöda qved;

Rom 4:20. Ty han tviflade intet på Guds löfte med otro; utan vardt stark i trone, gifvandes Gudi ärona;

Rom 4:21. Och var full viss derpå, att den som lofvade, han var ock mägtig det att hålla.

Rom 4:22. Derföre var det ock räknadt honom till rättfärdighet.

Rom 4:23. Så är detta icke allenast skrifvet för hans skull, att honom tillräknadt vardt;

Rom 4:24. Utan ock för våra skull, som det också tillräknadt varder, när vi trom på honom, som vår Herra Jesum uppväckte ifrå de döda;

Rom 4:25. Hvilken för våra synders skull är utgifven, och för våra rättfärdighets skull uppväckt.

ROMARNA, 5. CAPITLET

Rättfärdighets frukter. Adam syndenes, Christus rättfärdighetenes ursprung.

Rom 5:1. Medan vi nu rättfärdige vordne äro af trone, hafve vi frid med Gud, genom vår Herra Jesum Christum;

Rom 5:2. Genom hvilken vi hafve ock en tillgång i trone till denna nåd, som vi uti ståm, och berömmom oss af hoppet, som vi hafve, till den härlighet som Gud gifva skall.

Rom 5:3. Och icke det allenast; utan vi berömmom oss ock i bedröfvelsen, vetande att bedröfvelse gör tålamod;

Rom 5:4. Och tålamod gör förfarenhet; förfarenhet gör hopp;

Rom 5:5. Men hoppet låter icke komma på skam; ty Guds kärlek är utgjuten i vår hjerta, genom den Helga Anda som oss gifven är.

Rom 5:6. Ty ock Christus, den stund vi ännu svage vorom efter tiden, hafver lidit döden för oss syndare.

Rom 5:7. Nu vill näppliga någor dö för det som rätt är; för det som godt är torde tilläfventyrs någor dö.

Rom 5:8. Derföre beprisar Gud sin kärlek till oss att Christus är död för oss, när vi ännu vore syndare.

Rom 5:9. Så varde vi ju mycket mer behållne genom honom för vredene, efter vi äre rättfärdige gjorde i hans blod.

Rom 5:10. Ty efter vi vordom förlikte med Gudi, genom hans Sons död, den stund vi ännu voro ovänner; mycket mer, efter vi äre förlikte, blifve vi nu behållne genom hans lif.

Rom 5:11. Icke allenast det; utan vi berömmom oss ock af Gudi, genom vår Herra Jesum Christum, genom hvilken vi nu förlikningen fått hafve.

Rom 5:12. Derföre, såsom igenom ena mennisko är synden kommen i verlden, och för syndenes skull döden; och är så döden kommen öfver alla menniskor, efter de alle syndat hafva,

Rom 5:13. Ty synden var väl i verldene allt intill lagen; men der ingen lag är, der aktas icke synden;

Rom 5:14. Utan döden var väldig, allt ifrån Adam intill Mosen, öfver dem ock, som icke hade syndat i sådana öfverträdelse som Adam, hvilken är hans liknelse som tillkommande var.

Rom 5:15. Men det hafver sig icke så med gåfvone, som med syndene; ty om igenom ens (menniskos) synd äro månge döde, så är mycket mer Guds nåd och gåfva mångom rikeliga vederfaren genom Jesum Christum, som den ena menniskan var i nådene.

Rom 5:16. Och är icke gåfvan allenast öfver ena synd, såsom förderfvet är kommet fördens ena syndarens ena synd; ty domen är kommen af ene synd till fördömelse, men gåfvan af många synder till rättfärdighet,

Rom 5:17. Ty om döden hafver, för ens synds skull, väldig varit igenom en; mycket mer skola de, som undfå nådenes och gåfvones fullhet till rättfärdighet, vara väldige i lifvena genom en, Jesum Christum,

Rom 5:18. Ty såsom för ens synds skull, är fördömelse kommen öfver alla menniskor; så kommer ock, igenom ens rättfärdighet, lifsens rättfärdning öfver alla menniskor.

Rom 5:19. Ty såsom, för ene menniskos olydno, äro månge vordne syndare; så varda ock, för ens lydnos skull, månge rättfärdige.

Rom 5:20. Men lagen är också härmed inkommen, att synden skulle öfverflöda; men der synden öfverflödde, der öfverflödde då nåden mycket mer;

Rom 5:21. På det att, såsom synden hafver väldig varit till döden, så skulle ock nåden väldig vara genom rättfärdighetena till evinnerligit lif, genom Jesum Christum.

ROMARNA, 6. CAPITLET

Ny hörsamhet fordras af en rättfärdigan.

Rom 6:1. Hvad vilje vi Då säga? Skole vi blifva i syndene, på det nåden skall öfverflöda?

Rom 6:2. Bort det; vi som äre döde ifrå syndene, huru skulle vi ännu lefva i henne?

Rom 6:3. Veten I icke, att alle vi som äre döpte till Christum Jesum, vi äre döpte till hans död?

Rom 6:4. Så äro vi ju begrafne med honom, genom dopet, i döden; att såsom Christus är uppväckt ifrå de döda, genom Fadrens härlighet, så skole ock vi vandra i ett nytt lefverne.

Rom 6:5. Ty om vi, samt med honom, inplantade vardom till en lika död, så varde vi ock uppståndelsen like;

Rom 6:6. Vetande att vår gamla menniska är korsfäst med honom, på det att syndakroppen skall varda om intet, att vi icke härefter skola tjena syndene.

Rom 6:7. Ty den som döder är, han är rättfärdigad ifrå syndene.

Rom 6:8. Äre vi nu döde med Christo, så tro vi, att vi ock skole lefva med honom;

Rom 6:9. Vetande, att Christus, som ifrå de döda uppväckt är, dör intet mer; döden får intet mer magt öfver honom.

Rom 6:10. Ty det han blef död, blef han syndene död en gång; men det han lefver, lefver han Gudi.

Rom 6:11. Så håller ock I eder derföre, att I ären döde syndene, och lefven Gudi, genom Christum Jesum, vår Herra.

Rom 6:12. Så låter nu icke syndena väldig vara i eder dödeliga lekamen, så att I henne efterföljen uti hennes lustar.

Rom 6:13. Och gifver icke syndene edra lemmar till orättfärdighetenes vapen; utan gifver eder sjelfva Gudi, lika som de der döde hafva varit, och nu lefva; och edra lemmar Gudi, till rättfärdighetenes vapen.

Rom 6:14. Ty synden skall icke vara väldig öfver eder; efter I ären icke under lagen, utan under nådene.

Rom 6:15. Huru då? Skole vi synda, medan vi äre icke under lagen, utan under nådene? Bort det.

Rom 6:16. Veten I icke, att hvem I gifven eder för tjenare till att lyda, hans tjenare ären I, som I lydige ären, ehvad det är mer syndene, till döden, eller lydnone, till rättfärdighetena?

Rom 6:17. Men lofvad vare Gud, att I hafven varit syndenes tjenare, och ären dock af hjertat lydige vordne, uti den lärdoms eftersyn, som I ären gifne till.

Rom 6:18. Men nu, medan I ären friade ifrå syndene, ären I rättfärdighetenes tjenare vordne.

Rom 6:19. Jag talar härom efter menniskors sätt, för edra köttsliga skröplighets skull; lika som I hafven edra lemmar gifvit orenlighet ene och orättfärdighetene till tjenst, ifrå den ena orättfärdighetene till den andra; så gifver ock nu edra lemmar rättfärdighetene till tjenst, att de måga varda helige.

Rom 6:20. Ty då I voren syndenes tjenare, då voren I frie ifrå rättfärdighetene.

Rom 6:21. Hvad gagn haden I då af det, der I nu blygens vid? Ty till sådant är döden ändalykten.

Rom 6:22. Men nu, medan I ären frie vordne ifrå syndene, och vordne Guds tjenare, hafven I edor frukt, att I helige varden; och till ändalykt, evinnerligit lif.

Rom 6:23. Ty syndenes lön är döden; men Guds gåfva är det eviga lifvet, genom Christum Jesum, vår Herra.

ROMARNA, 7. CAPITLET

Trones frihet. Lagens nytta. Köttsens och Andans strid.

Rom 7:1. Veten I icke, käre bröder (ty jag talar med dem som lagen veta), att lagen regnerar öfver menniskona, så länge hon lefver?

Rom 7:2. Ty en qvinna, som i mans våld är, så länge mannen lefver, är hon bunden till lagen; men om mannen dör, så blifver hon lös ifrå mansens lag.

Rom 7:3. Men om hon är med en annan man, medan hennes man lefver, då varder hon kallad en horkona; men dör mannen, så är hon fri ifrå lagen, att hon icke varder en horkona, om hon är när en annan man.

Rom 7:4. Så ären ock I, mine bröder, dödade ifrå lagen, genom Christi Lekamen; att I skolen vara när enom androm, nämliga när honom som är uppstånden ifrå de döda, på det vi skole göra Gudi frukt.

Rom 7:5. Ty Då vi vorom köttslige, då voro de syndiga begärelser, som lagen uppväckte, mägtig i våra lemmar, att göra dödenom frukt.

Rom 7:6. Men nu äre vi friade ifrå lagen, döde ifrå henne som oss höll fångna; så att vi skole tjena uti ett nytt väsende, efter andan, och icke uti det gamla väsendet, efter bokstafven.

Rom 7:7. Hvad vilje vi då säga? Är lagen synd? Bort det; men syndena kände jag icke, utan af lagen; ty jag hade intet vetat af begärelsen, hade icke lagen sagt: Du skall icke begära.

Rom 7:8. Då tog synden tillfälle af budordet; och uppväckte i mig all begärelse; ty utan lagen var synden död.

Rom 7:9. Och jag lefde fordom utan lag; men när budordet kom, fick synden lif igen;

Rom 7:10. Och jag vardt död; så fanns då, att budordet, som mig var gifvet till lifs, det var mig till döds.

Rom 7:11. Ty synden tog tillfälle af budordet, och besvek mig, och drap mig dermed.

Rom 7:12. Så är väl lagen helig, och budordet heligt, och rättfärdigt, och godt.

Rom 7:13. Är då det, som godt är, vordet mig till döds? Bort det; men synden, på det hon skulle synas vara synd, hafver, med det godt är, verkat döden i mig; på det synen skulle varda öfvermåtton syndig genom budordet.

Rom 7:14. Ty vi vete, att lagen är andelig; men jag är köttslig, sålder under syndena.

Rom 7:15. Ty jag vet icke hvad jag gör; ty jag gör icke hvad jag vill; utan det jag hatar, det gör jag.

Rom 7:16. Om jag nu gör det jag icke vill, så samtycker jag, att lagen är god.

Rom 7:17. Så gör icke nu jag det, utan synden, som bor i mig.

Rom 7:18. Ty jag vet, att i mig, det är, i mitt kött, bor icke godt; viljan hafver jag, men att göra godt, det finner jag icke.

Rom 7:19. Ty det goda, som jag vill, det gör jag intet; utan det onda, som jag icke vill, det gör jag.

Rom 7:20. Om jag nu gör det jag icke vill, så gör icke nu jag det, utan synden, som bor i mig.

Rom 7:21. Så finner jag nu mig en lag, jag som vill göra det godt är, att det onda låder vid mig.

Rom 7:22. Ty jag hafver lust till Guds lag, efter den invärtes menniskona;

Rom 7:23. Men jag ser en annor lag i mina lemmar, som strider emot den lag, som i min håg är, och griper mig fången uti syndenes lag, som är i mina lemmar.

Rom 7:24. Jag arme menniska, ho skall lösa mig ifrå denna dödsens kropp?

Rom 7:25. Gudi tackar jag, genom Jesum Christum, vår Herra. Så tjenar jag nu Guds lag med hågen; men med köttet tjenar jag syndenes lag.

ROMARNA, 8. CAPITLET

Rätt vandel i Christo. Dess nytta. Hopp, tålamods ankar.

Rom 8:1. Så är nu intet fördömeligit i dem som äro i Christo Jesu, de icke vandra efter köttet, utan efter Andan.

Rom 8:2. Ty Andans lag, som lif gifver i Christo Jesu, hafver gjort mig fri ifrå syndenes och dödsens lag.

Rom 8:3. Ty det som lagen icke kunde åstadkomma, i det hon vardt försvagad af köttet, det gjorde Gud, sändandes sin Son i syndelig kötts liknelse, och fördömde syndena i köttet genom synd;

Rom 8:4. På det den rättfärdighet, som lagen äskar, skulle varda fullbordad i oss, som icke vandrom efter köttet, utan efter Andan.

Rom 8:5. Ty de som köttslige äro, de äro köttsliga sinnade; men de som andelige äro, de äro andeliga sinnade.

Rom 8:6. Ty köttsens sinne är döden; men Andans sinne är lif och frid.

Rom 8:7. Ty köttsligit sinne är en fiendskap emot Gud; efter det är icke Guds lag underdånigt; icke kan det heller.

Rom 8:8. Men de, som äro köttslige, kunna icke vara Gudi täcke.

Rom 8:9. Men I ären icke köttslige, utan andelige, om Guds Ande annars bor i eder; ty hvilken icke hafver Christi Anda, han hörer icke honom till.

Rom 8:10. Men om Christus är i eder, så är väl lekamenen död, för syndenes skull; men Anden är lifvet, för rättfärdighetenes skull.

Rom 8:11. Om nu hans Ande, som Jesum uppväckte ifrå de döda, bor i eder, så skall ock den, som Christum uppväckte ifrå de döda, göra edor dödeliga lekamen lefvande, för sin Andas skull, som i eder bor.

Rom 8:12. Så äre vi nu, käre bröder, skyldige, icke köttena, att vi skole lefva efter köttet;

Rom 8:13. Ty om I lefven efter köttet, så skolen I dö; men om I döden köttsens gerningar med Andanom, så skolen I lefva.

Rom 8:14. Ty alle de som drifvas af Guds Anda, de äro Guds barn.

Rom 8:15. Ty I hafven icke fått träldomsens anda, åter till räddhåga; utan I hafven fått utkorada barns Anda, i hvilkom vi rope: Abba, käre Fader.

Rom 8:16. Den samme Anden vittnar med vår Anda, att vi äre Guds barn.

Rom 8:17. Äre vi nu barn, så äre vi ock arfvingar; nämliga Guds arfvingar, och Christi medarfvingar; om vi annars lidom med honom, att vi ock med honom komma mågom till härligheten.

Rom 8:18. Ty jag håller det så före, att denna tidsens vedermöda är icke lika emot den härlighet, som på oss uppenbaras skall.

Rom 8:19. Ty kreaturens högeliga åstundan väntar efter, att Guds barn skola uppenbaras;

Rom 8:20. Efter kreaturen äro vanskelighetene underkastade emot sin vilja; men för hans skull, som dem underkastat hafver, på en förhoppning.

Rom 8:21. Ty kreaturen skola ock varda fri af förgängelighetenes träldom, till Guds barnas härliga frihet.

Rom 8:22. Ty vi vete, att hvart och ett kreatur suckar och ängslas med oss, allt härtill.

Rom 8:23. Och icke de allenast; utan ock vi sjelfve, som hafvom Andans förstling, suckom ock vid oss sjelfva efter barnaskapet, och väntom vår kropps förlossning.

Rom 8:24. Ty vi äre väl salige vordne, dock i hoppet; men hoppet, om det synes, är det icke hopp; ty huru kan man hoppas det man ser?

Rom 8:25. Om vi nu hoppes det vi icke sem, så vänte vi det med tålamod.

Rom 8:26. Sammaledes hjelper ock Anden våra skröplighet; ty vi vete icke hvad vi skolom bedja, såsom det bör sig; utan sjelfver Anden manar godt för oss, med osägeliga suckan.

Rom 8:27. Men han, som skådar hjertan, han vet hvad Andans sinne är; ty han manar för helgonen, efter Guds behag.

Rom 8:28. Men vi vete att dem, som hafva Gud kär, tjena all ting till det bästa, de som efter uppsåtet äro kallade.

Rom 8:29. Ty hvilka han hafver föresett, dem hafver han ock beskärt, att de skulle vara hans Sons beläte like; på det han skall vara den förstfödde ibland många bröder.

Rom 8:30. Men dem som han hafver beskärt, dem hafver han ock kallat; och dem han hafver kallat, dem hafver han ock gjort rättfärdiga; men dem som han hafver gjort rättfärdiga, dem hafver han ock gjort härliga.

Rom 8:31. Hvad vilje vi nu säga härtill? Är Gud för oss, ho kan vara emot oss?

Rom 8:32. Hvilken ock icke hafver skonat sin egen Son, utan gifvit honom ut för oss alla; huru skulle han icke ock gifva oss all ting med honom?

Rom 8:33. Hvilken vill åklaga dem som Gud hafver utkorat? Gud är den som rättfärdigar.

Rom 8:34. Hvilken är den som vill fördöma? Christus är den som lidit hafver döden; ja, han är ock den som uppväckt är; den ock sitter på Guds högra hand, och manar godt för oss.

Rom 8:35. Ho kan skilja oss ifrå Christi kärlek? Bedröfvelse, eller ångest, eller förföljelse, eller hunger, eller nakenhet, eller farlighet, eller svärd?

Rom 8:36. Såsom skrifvet är: För dina skull vardom vi dödade hela dagen; vi vardom hållne såsom slagtofår.

Rom 8:37. Men i allt detta öfvervinne vi, genom honom som oss älskat hafver.

Rom 8:38. Ty jag är viss derpå, att hvarken död, eller lif, eller Änglar, eller Förstadöme, eller väldigheter, eller de ting som nu äro, eller de ting som tillkomma skola;

Rom 8:39. Eller höghet, eller djuphet, eller något annat kreatur, skall skilja oss ifrå Guds kärlek, som är i Christo Jesu, vårom Herra.

ROMARNA, 9. CAPITLET

Utkorelsen sker ej efter lekamlig förmån, men efter Guds nåd och ordning.

Rom 9:1. Jag säger sanningen i Christo, och ljuger icke; som mitt samvete bär mig der vittne till i dem Helga Anda;

Rom 9:2. Att jag hafver ena stora sorg, och idkeliga pino i mitt hjerta.

Rom 9:3. Ty jag hafver sjelfver önskat mig bortkastad ifrå Christo, för mina bröders skull, som mig köttsliga skylde äro;

Rom 9:4. Hvilke äro af Israel, hvilkom barnaskapet tillhörer, och härligheten, och förbundet, och lagen, och Gudstjensten, och löften;

Rom 9:5. Hvilkas äro fäderna, der Christus af födder är, på köttsens vägnar; hvilken är Gud öfver all ting, lofvad evinnerliga. Amen.

Rom 9:6. Detta säger jag icke fördenskull, att Guds ord äro omintet vorden; ty de äro icke alle Israeliter, som äro af Israel;

Rom 9:7. Icke äro de heller alle söner, att de äro Abrahams säd; utan i Isaac skall dig kallas säden;

Rom 9:8. Det är: Icke äro de Guds barn, som äro barn efter köttet, utan de som äro barn efter löftet, de varda räknade för säd.

Rom 9:9. Ty detta är löftesordet: Jag skall komma i denna tiden; och Sara skall hafva en son.

Rom 9:10. Och icke allenast det; utan ock Rebecka vardt en gång hafvandes af Isaac, vårom fader.

Rom 9:11. Ty förr än barnen voro född, och hade hvarken godt eller ondt gjort (på det Guds uppsåt skulle blifva ståndandes efter utkorelsen, icke för gerningarnas skull, utan af kallarens nåde),

Rom 9:12. Vardt denne sagdt: Den större skall tjena dem mindre;

Rom 9:13. Såsom skrifvet är: Jacob älskade jag men Esau hatade jag.

Rom 9:14. Hvad vilje vi då säga? Är Gud orättfärdig? Bort det.

Rom 9:15. Ty han säger till Mosen: Hvilkom jag är nådelig, honom är jag nådelig; och öfver hvilken jag förbarmar mig, öfver honom förbarmar jag mig.

Rom 9:16. Så står det nu icke till någors mans vilja eller lopp, utan till Guds barmhertighet.

Rom 9:17. Ty Skriften säger till Pharao: Dertill hafver jag uppväckt dig, att jag skall bevisa mina magt på dig; och att mitt Namn skall varda förkunnadt i all land.

Rom 9:18. Så förbarmar han nu sig öfver hvem han vill, och hvem han vill, förhärdar han.

Rom 9:19. Så må du säga till mig: Hvad skyllar han då oss? Ho kan stå emot hans vilja?

Rom 9:20. O menniska, ho äst du som vill träta med Gud? Icke säger det ting, som gjordt är, till sin mästare: Hvi hafver du gjort mig sådana?

Rom 9:21. Hafver icke en pottomakare magt att göra af en klimp ett kar till heder, och det andra till vanheder?

Rom 9:22. Derföre, då Gud ville låta se vredena, och kungöra sina magt, hafver han med stor tålsamhet lidit vredsens kar, som äro tillredd till fördömelse;

Rom 9:23. På det han skulle kungöra sina härlighets rikedom på barmhertighetenes kar, som han hafver tillredt till härlighet;

Rom 9:24. Hvilka han ock kallat hafver, nämliga oss, icke allenast af Judomen, utan ock af Hedningomen;

Rom 9:25. Såsom han ock säger genom Oseas: Det som icke var mitt folk, det skall jag kalla mitt folk; och den mig intet kär var, skall jag kalla min kära.

Rom 9:26. Och det skall ske, att der som hafver varit sagdt till dem: I ären icke mitt folk; der skola de varda kallade lefvandes Guds barn.

Rom 9:27. Men Esaias ropar för Israel: Om talet på Israels barn än vore som sanden i hafvet, så skola dock de igenlefde varda salige.

Rom 9:28. Ty han skall väl låta förderfva dem, och dock likväl stilla det förderfvet till rättfärdighet; ty Herren skall stilla förderfvet på jordene.

Rom 9:29. Och såsom Esaias sade tillförene: Hade icke Herren Zebaoth igenleft oss säd, då hade vi varit såsom Sodoma, och lika som Gomorra.

Rom 9:30. Hvad vilje vi då säga? Det säge vi: Hedningarna, som icke farit hafva efter rättfärdighetene, de hafva fått rättfärdigheten; den rättfärdighet menar jag, som af trone kommer.

Rom 9:31. Men Israel, som for efter rättfärdighetenes lag, kom icke till rättfärdighetenes lag.

Rom 9:32. Hvarföre? Derföre att de icke sökte det af trone, utan såsom af lagsens gerningar; ty de stötte sig på förtörnelsestenen;

Rom 9:33. Såsom skrifvet är: Si, jag lägger i Zion en förtörnelsesten, och ena förargelseklippo: och hvar och en som tror på honom, skall icke komma på skam.