SK1703 - Svenska Kyrkobibeln, Reviderad Version

S. Johannis Theologi (a) uppenbarelse.

Förspråket.

Mångahanda prophetier.

MAN finner mångahanda prophetier uti Christenheten: somliga äro sådana, att de utlägga Propheternas Skrifter. Om vilka Paulus talar 1. Cor. 12, och 14 cap. och flerestäds. Dessa äro de nödgasta, dem man dagliga hava måste: såsom de där lära oss Guds ord, lägga grunden till Christenheten, och försvara trona. Och i en summa, de där predikoämbetet regera, uppehålla, beställa och uträtta.

Prophetier om tillkommande ting äro treggahanda.

Somliga prophetera om tillkommande ting, som tillförene i Skriftene intet stå. Och dessa äro treggahanda. Det första slaget gör det med uttryckt ord, utan beläter och figurer: såsom Moses, David, och sådana Propheter flere prophetera om Christo: och såsom Christus och Apostlarna, om Antichristo och falska Lärare, rc.

Det andra gör det med beläter, dock sättes därhos uttydningen med uttryckt ord: såsom Joseph utlade drömmarna; och Daniel uttydde både drömmar och syner.

Det tredje, gör det utan ord eller utläggning, allenast med beläter och figurer: såsom denna uppenbarelse Boken, samt många helige mäns drömmer, syner och figurer göra, vilka de hava fått av den H. Anda. Som Petrus i Apostla Gärningarna, cap. 2: 7. predikar utav Joel 2: 28. Edra söner och döttrar skola prophetera, och edra ynglingar skola se syner, och edre Äldste skola drömma drömmer. Och så länge en sådana prophetia bliver outtydd, och får icke någon viss utläggning: så är det en stum förborgad prophetia, och är ännu intet kommen till sin nytta och frukt, som hon i Christenheten skaffa skall.

Johannis uppenbarelse.

Såsom det ock med denna bok gånget är. Det hava månge försökt, och dock intill denna dag intet visst kunnat framhava. Ja, somlige, många olämpeliga saker av deras eget huvud där utspunnet. För sådana oviss utläggning och förborgat förstånds skull, have vi ock härtill låtit blivat. Synnerliga efter hos några av de gamla fäder haver hållits före, att hon icke skall vara S. Johannis Apostelens. Såsom i den 3 bok av Eusebii Kyrko-historia, cap. 21 står. I vilken tvivel vi ock för oss än låte blivat. Därmed dock ingom skall vara förment, att han må hålla henne för S. Johannis Apostels, eller som han vill.

Dock efter vi gärna hade en viss utläggning häruppå: vele vi androm som högre anda hava, giva orsak till att tänka därefter, och vårt betänkande ock låta förnimma. Nämligen alltså: Efter det skall vara en uppenbarelse om tillkommande ting, och synnerlig om Christenhetenes tillstundande bedrövelse och ofall: hålle vi så före, att det skall vara det nämsta och vissesta grepp, till att finna den rätta utläggningen; om man tager de handlingar och ofall som härtill i Christenheten hava sig tilldragit, av Historierna, och håller dem emot dessa syner, och dem med själva orden förliknar. Var de då med varandra indrabba och komma överens: så kan man det hålla för en viss, eller åtminstone för en oförkastelig utläggning.

Vad de första try Capitlen innehålla. 1. 2. och 3.

Ängel.

Därhos hålle vi, som själve texten ock säger, att de try första Capitlen som tala om de sju församlingar i Asia, och deras Änglar, intet annat vela än enfaldeliga giva tillkänna, huru med dem på den tiden tillstod; och förmana dem, att de antingen så skulle bliva och tillväxa, eller ock bättra sig. Därutöver läre vi därav, att vi genom det ordet, Ängel, skole ock härefter i de andra beläter och syner, förstå Biskopar och Lärare i Christenheten; somliga goda, som de helige Fäder och Biskopar; somliga onda, som kättare och falska Biskopar. Om vilka dock mer talas i denna bok, än om de andra.

Det 4 och 5.

De 24 Äldste.

I det fjärde och femte Capitlet varder avmålat hela Christenheten, som sådana tillstundande bedrövelse och plågor lida skulle. Där äro de 24 Äldste för Gud, det är: Alle Biskopar och Lärare endräkteliga, med tron bekrönte. Vilke lova Christum Guds Lamm med harpor, det är: Med predikan; och tjäna honom med gyllene skålar fulla med rökverk, det är: Med bön och åkallan. Detta allt dem Christnom till tröst, på det de veta skulle, att Christenheten skulle ändå bliva vid makt uti sådana plågor.

Det 6. Fyra lekamliga plågor, som följa över Guds ords föraktare.

Uti det 6 Capitlet angå de tillkommande plågorna. Och först de lekamliga plågor: Såsom förföljelse av den världsliga Överheten. Vilken är den krönte Ryttaren med bågan, uppå den vite hästen. Item, krig och blodsutgjutelse: vilket är den Ryttaren med svärdet, uppå den röda hästen. Item, dyr tid och hunger: vilken är den Ryttaren med vågskålen, uppå den svarte hästen. Item, pestilentie och böld: vilken är den Ryttaren i det dödsbelätet uppå den blacke hästen. Förty desse fyra plågor följa alltid visst över de otacksamma Guds ords föraktare, med andra flere förstöringar och Regements förändringar in till den yttersta dagen. Såsom vid ändan i detta 6 Cap. givs tillkänna. Och de Martyrers själar driva ock sådant med deras skri och ropande.

Det 7 och 8. De andeliga Christenhetenes plågor.

Gode Änglar.

I det 7 och 8 Capitlet går an den uppenbarelsen om de andeliga plågor, som äro mångahanda kätteri. Och varder åter här ett tröstbeläte tillförene vist, där Ängelen tecknar de Christna, och förhindrar de fyra onda änglar. På det man åter skall vara viss uppå, att Christenheten ock under kättare skall hava några fromma Änglar, och rena Guds ord. Såsom ock Ängelen med det rökelsekaret, det är: Med bönen giver tillkänna. Sådana gode Änglar äro de helige Fäder, såsom Spiridion, Athanasius, Hilarius, och det Niceniska Concilium, med flere slika.

Tacianus. Lära om verkhelighet.

Den förste onde ängelen är Tacianus med sina Encratiter, som förbödo äktenskapet. Item, ville varda fromme utav gärningarna, såsom Judarna. Ty den läran om verkhelighet måste vara den första emot Evangelium; bliver ock väl den sista: allenast hon får alltid nya Lärare och nya namn. Såsom Pelagianer, rc.

Marcion.

Den andre är Marcion, med sina Cataphryger, Manicheer, och Montanister, rc. Vilke berömde deras andelighet över all skrift, och foro lika som detta brinnande berget emellan himmel och jord, såsom i vår tid Muntserus och de svärmare.

Origenes.

Den tredje är Origenes, som igenom Philosophiam och förnuftet haver förbittrat och fördärvat Skriften. Såsom ock de höga Scholar för denna tid gjort hava.

Novatus.

Den fjärde är Novatus, med sine Catharis. Vilke förnekade dem fallnom bot och bättring, och ville för andra vara de reneste. Utav vilken art ock sedan voro de Donatister. Men våre andelige äro nästan alle desse fyra. De lärde som veta historierna, kunna detta väl uträkna: ty det ville bliva förlångt, allt uppräkna och bevisa.

Det 9 och 10. Andelige och lekamlige förföljelser.

I det 9, och 10 Capitlet begynnas den rätte jämmeren, emot vilken både lekamlige och andelige plågor, som härtill äro omtalade, allenast ett skämt hava varit. Såsom ock Ängelen vid ändan på det 8 Capitlet själv giver tillkänna: Det skola try ve komma; vilke ve de andre tre Änglar, nämliga, den femte, sjätte, och sjunde skola uträtta, och därmed världen få en ända. Här komma både andeliga och lekamliga förföljelser tillsamman, vilke skola vara tre: den första stor, den andra än större, den tredje allrastörst.

Det 1 ve: Arius.

Så är nu det första ve, den femte ängelen Arius, den store kättaren och hans stallbröder. Vilke så gruveligen hava plågat Christenhetena i hela världen, att texten här säger rätt: De fromma människor hade hellre varit döde än sett sådant, och hava dock måst se och intet dö. Ja, han säger: Ängelen utu helvetet, som kallas fördärvaren, är deras Konung; som de ville säga: Djävulen rider dem själv. Ty de hava icke allenast i andeliga måtto, utan ock lekamliga med svärdet förföljt de rätta Christna. Läs handlingarna om de Arianer: så skalt du denna figur och ord väl förstå.

Det 2 ve: Mahomet, Påvadömet.

Det andra ve är den sjätte ängelen, den skamlige Mahomet, med sitt sälskap de Saracener: vilke både med deras lära och med svärdet hava Christenheten mycket plågat. Därhos ock med den samma ängelen, på det att detta ve dess större skulle bliva, kommer den starke ängelen därtill, med regnbågen och den bittra boken, det är: Det heliga Påvadömet med sitt stora andelighets sken. De mäta och fatta Templet med deras stadgar, stöta Choren därut, och upprätta en larvekyrko, eller utvärtes helighet igen.

Det 11 och 12. Tu tröstbeläte.

I det 11 och 12, varda ibland sådana ond ve och plågor tu tröstbeläte framställde: Ett om de två predikare, och det andra om den havande kvinnan som föder ett Svenbarn utan Drakens tack. Därmed varder betecknat, att någre fromme Lärare och Christne skola ändå bliva, både under de tu förra ve, och under det tillkommande tredje ve. Och löpa nu de tu sista ve med vartannat, och gripa tillika Christenheten på sistone an, och därmed stöter djävulen äntlig bottnen utu fatet.

Det 13 Cap. Det 3 ve. Det Påviska Kejsardömet, och det Kejserliga Påvadömet. Tu djur.

Så kommer nu i det 13 Capitlet (uppå den sistes av de sju Änglars trummetande, vilken i det 11 Capitlet begynte blåsa) den samme sjunde Ängelens bedrifter, det tredje ve, nämliga det Påviska Kejsaredömet, och det Kejserliga Påvadömet. Här får Påvadömet ock det världsliga svärdet i våld, och regerar nu icke allenast med boken i det andra ve: utan ock med svärdet i det tredje ve. Såsom de berömma sig, att Påven haver både det andeliga och världsliga svärdet i sine makt. Här äro nu de tu djuren, ett är Kejsaredömet; det andra med de tu hornen Påvedömet. Vilket nu ock är vordet ett världsligit rike, dock under Christi Namns sken: ty Påven haver det förfallna Romerska riket åter upprättat, och kommit det ifrå Grekerna till de Tyska. Och är dock likare ett beläte av det Romerska riket, än själva kroppen, som det varit haver. Likväl giver han detta belätet anda och liv, att det ännu haver sina ständer, rätta ledemoter och ämbeter, och går någorlunda i svang. Detta är det belätet som hade varit sargat, och blev läkt igen.

Vad styggelse och skada det Kejserliga Påvadömet haver åstad kommit.

Men vad för styggelse, ve, och skada sådana Kejserligit Påvadöme haver uträttat, kan nu intet förtäljas. Ty först är världen genom hans bok full vorden med avguderi; med kloster, stift, Helgon, pelegrimsresor, skärseld, avlat, horeri, och otalig flere stycker av människors läro och gärningar, rc. Till det andra, ho kan uppräkna, huru mycket blod, mord, krig och jämmer, Påvarna hava anrättat, både i det de själve hava krigat, och i det de hava upprett Kejsare, Konungar och Förstar emot varandra?

Gog och Magog.

Här går nu och löper djävulens sista vrede med vart annat i svang. Där i Österlanden det andra ve, Mahomet och de Saracener: här väster, Påvadömet, och Kejsardömet med det tredje ve. Till vilka, lika som till en välplägning kommer ock Turken, Gog och Magog, såsom uti det 20 Capitlet följandes varder. Och alltså varder Christenheten i hela världen, och på alla sidor med falsk lära och krig, med boken och svärdet på det gruveligaste och jämmerligaste plågad. Detta är grundsoppan och den sista plågan. Därefter följa nu fast idel tröstbeläter, om alla sådana ve och plågors ända.

Det 14. 2. Thess. 2: 3.

Babylon.

I det 14 Capitlet begynner Christus på, först med sin muns Anda (som S. Paulus säger) till att döda sin Antichrist. Och kommer den Ängelen med Evangelio, emot den starka Ängelens bittra bok. Och stå nu åter helige och Jungfrur kring om Lammet, och predika rätt. Uppå vilket Evangelium följer den andre Ängelens stämma: att Babylon skall falla, och det andeliga Påvadömet undergå.

Vidare följer, att skördetiden varder hållen, och de som i Påvadömet bliva kvar emot Evangelium, skola utu Christi stad varda utkastade, i Guds vredes press. Det är: Igenom Evangelium varda de lika som avsöndrade ifrå Christenheten; dömde till Guds vrede, vilken är mycken, och pressen giver mycken blod. Eller ock må väl ännu ett redeligit straff och sentents vara förhanden, över våra synder, vilka övermåtton många, och mycket mogna äro.

Det 15 och 16.

Paddor.

Sedan i det 15 och 16 Capitlet, komma sju Änglar med sju skålar. Då växer Evangelium till, och bestormar Påvadömet på alla ändar genom många lärda och fromma Predikanter. Och varder därmed djursens stol, Påvens makt, mörk, usel, och föraktad. Men de varda allesamman vrede, och värja sig frimodigt: ty det gå tre paddor, tre orene andar utu vilddjursens mun, och uppreta därmed Konungar och Förstar emot Evangelium. Men det hjälper intet: deras strid står dock vid Armageddon. Desse paddor äro de Sophister: såsom Faber, Eccius, Emserus, rc. som mycket gäckas emot Evangelium; och uträtta dock intet; utan bliva paddor.

Det 17.

Påvadömets skyddsherrar.

I det 17 varder det Kejserlige Påvadömet, och det Påviska Kejsaredömet allt ifrå begynnelsen in till ändan uti ett beläte fattat: och såsom i en summa föreställt: huru det är intet, ty det gamla Romerska riket är långo sin kos, och är dock: ty det äro ju några land, och därtill Staden Rom ännu där. Ett sådant beläte varder här föreställt, likasom man ställer en ogärningsman uppenbarliga för rätta, att han skall varda fördömd. Uppå det man skall veta huru detta vilddjuret skall nu ock snart fördömt, och såsom S. Paulus säger, genom Christi tillkommelses uppenbarelse förstört varda: vilket ock, såsom han säger i texten, Påvadömets skyddsherrar begynna: vilke det nu alltså beskydda, att de andelige snart varda nakote sittande.

Det 18.

Rom plundrat.

I det 18, går nu sådana förstöring an; och går den härliga stora prakt omkull, och de Stiftrövare, Prebendetjuvar, och Courtisaner vända åter. Ty därföre haver ock Rom måst plundrat, och genom sina egna skyddsherrar stormat varda, till en begynnelse till den yttersta förstöringen.

Det 19.

Ändå låta de intet av, söka, trösta, rusta och värja sig. Och såsom han här säger i det 19 Capitlet, när de med skrifter och böcker intet mer kunna, och de paddorna utgäckat hava, gripa de med allvar därtill, och vela med våld utförat; samla Konungar och Förstar till strid. Men de stöta sig. Ty den där sitter uppå den vita hästen, som heter Guds ord, han vinner. Till dess både vilddjuret och Propheten varda gripne, och kastade till helvetet.

Det 20. Gog och Magog.

Begynnelsen på de tusend år.

Medan nu allt sådant går fort, kommer i det 20 Capitlet, ock här till den sista drycken Gog och Magog, Turken, de röde Judar, vilka Satan som förr i tusend år fången, och efter tusend år är åter lös vorden, med sig haver: men de skola med honom ock snart i den brinnande sjön. Ty vi hålle det så före, att detta belätet är framställt för Turkens skull, såsom ett synnerligit ifrå de förra. Och att de tusend år skola begynnas vid den tid då denna bok skrevs, och djävulen vid samma tid vara bunden: dock måste räkningen icke så noga drabba alla minuter. Efter Turken följer nu flux den ytterste domen, vid ändan på detta Capitlet, som Daniel 7: 26, ock giver tillkänna.

Det 21.

Till det sista, i det 21 Capitlet, varder den yttersta trösten avmålad. Att den helge Staden skall fullkomliga beredd, och såsom en brud till det eviga bröllopet förd varda. Att Christus allena är HERREN, och alle ogudaktige fördömde, fara samt med djävulen till helvetet.

Christenheten behåller på sistone segeren.

Efter denna utläggning kunne vi göra oss denna boken nyttig, och henne väl bruka. Först till tröst: att vi vete det ingen makt eller lögn; ingen vishet eller helighet; ingen plåga eller bedrövelse, kan undertrycka Christenheten: utan hon skall på sistone vinna och behålla segeren.

Förargelse uppå Christenheten. Förnuftens orätta dom om den Christeliga Kyrkan.

Till det andra, till varning emot den stora, farliga, margfalliga förargelse som sig tilldrager i Christenhetene. Ty efter det så mäktigt våld och sken skulle fäkta emot Christenheten, och hon så alldeles utan allt anseende ibland så mycken bedrövelse, kätteri, och andra svagheter vara förborgad: är det förnuftet och naturen omöjeligit, att känna Christenheten: utan det faller sin kos, och förargas på henne, och kallar det den Christeliga Kyrkan, vilket dock den Christeliga Kyrkones argaste fiende är: och åter kallar dem fördömde kättare, som likväl äro den rätta Christeliga Kyrkan. Såsom härtill under Påvadömet, Mahomet, ja, hos alla kättare skett är. Och förlora alltså denna Artikelen: Jag tror ena heliga Christeliga Kyrko. Likasom ock nu några kloklingar göra. Efter de se kätteri, tvedräkt och mångahanda fel: att det äro månge falske, månge elake Christne, döma de strax och fritt, att det äro inge Christne. Ty de hava hört att de Christne skola vara ett heligt, fridsamt, endräktigt, kärligit, dygderikt folk: därföre mena de, där skall ingen förargelse, intet kätteri, inge fel vara; ytan idel frid och dygd.

Med vad ögon man skall beskåda Christenheten.

Desse skulle läsa denna bok, och lära anse Christenheten med annor ögon än med förnuftet. Ty denna bok (menar jag) visar ju nog gruvelig och stygge djur; förfärliga och fienteliga änglar; fördärveliga och skräckeliga plågor. Jag vill intet tala om de andra stora bräck och fel: vilka dock allesammans äro i Christenhetene, och hava varit ibland de Christna: att friliga all förnuft uti sådana skick hava måst tappa bort Christenheten. Vi se ju här klarliga, vad gruvelig förargelse och fel för vår tid varit haver: då man dock mente, att Christenheten hade stått på det bästa, att vår tid däremot är väl till att räkna för ett gyllene år. Menar du icke att Hedningarna hava sig ock däruppå förargat, och hållit de Christna för ett motvilligt, argt och trätosamt folk?

Jag tror ena heliga Christeliga Kyrko.

Tron.

Detta stycket: Jag tror ena heliga Christeliga Kyrko, är även så väl en Trones Artikel som de andre: därföre kan intet förnuft känna henne; så fast det än satte all glasögon uppå. Djävulen kan väl skyla henne, med förargelse och parti, att du måste förarga dig däruppå. Så kan ock Gud med allahanda bräck och fel henne väl förborga, att du måste däröver till en narr varda, och fälla en falsk dom däröver. Hon vill intet sedd, utan trodd varda. Men tron är om de ting man intet ser, Ebr. 11: 1. Och hon sjunger med sin Herra ock den visan: Salig är den, som intet förargas på mig. En Christen är ock väl sig själv förborgad, att han sin helighet och dygder intet ser, utan ser allena idel odygder och ohelighet på sig: och du grove klokling vilt se Christenheten med ditt blinda förnuft och orena ögon.

De Christnas helighet.

Summa, vår helighet är i himmelen, där Christus är; och intet för ögonen här i världene, såsom ett kram uppå torget. Därföre låt förargelse, parti, kätteri, och fel vara, och skaffa vad de förmå: när Evangelii ord allena bliver hos oss rent, och vi det akte och älske: så skole vi intet tvivla, att Christus är ju med ock hos oss, om det än går allsom värst. Såsom vi här se i denna bok, att Christus genom och över alla plågor, vilddjur och onda änglar, likväl är hos och med sina heliga, och omsider behåller segeren.