1873 CARL XII:s BIBEL

1873 Carl XII:s Bibel

HÖGA VISAN, 1. CAPITLET

Brudens längtan efter Brudgummen.

Hv 1:1. Salomos Höga Visa.

Hv 1:2. Han kysse mig med sins muns kyssande; ty din bröst äro ljufligare än vin;

Hv 1:3. Att man må lukta din goda salvo; ditt Namn är en utgjuten salva; derföre hafva pigorna dig kär.

Hv 1:4. Drag mig efter dig, så löpe vi; Konungen förde mig in uti sin kammar: Vi fröjde oss, och äre glade öfver dig; vi tänke uppå din bröst mer än uppå vin; de fromme älska dig.

Hv 1:5. Jag är svart, men ganska täck, I Jerusalems döttrar, såsom Kedars hyddor, såsom Salomos tapeter.

Hv 1:6. Ser icke derefter, att jag så svart är; ty solen hafver bränt mig; mins moders barn vredgas emot mig. Man hafver satt mig till vingårdsvaktersko; men min vingård, den jag hade, bevarade jag icke.

Hv 1:7. Säg mig du, den min själ älskar, hvar du beter, hvar du hvilar om middagen; att jag icke skall gå hit och dit, till dina stallbröders hjordar.

Hv 1:8. Känner du dig icke, du dägeligasta ibland qvinnor, så gack uppå fårens fotspår, och bet din kid vid herdahusen.

Hv 1:9. Jag liknar dig, min kära, vid mitt resigtyg, vid Pharaos vagnar.

Hv 1:10. Dina kinder stå ljufliga i spann, och din hals i kedjo.

Hv 1:11. Vi vilje göra dig gyldene spann med silfdoppor.

Hv 1:12. Då Konungen vände sig hit, gaf min nardus sina lukt.

Hv 1:13. Min vän är mig ett knippe af myrrham, det emellan min bröst hänger.

Hv 1:14. Min vän är mig en drufva Copher, uti de vingårdar i EnGedi.

Hv 1:15. Si, min kära, du äst dägelig; dägelig äst du, din ögon äro såsom dufvoögon.

Hv 1:16. Si, min vän, du äst dägelig och ljuflig; vår säng grönskas.

Hv 1:17. Vår hus bjelkar äro cedreträ; våre sparrar äro cypress.

1873 Carl XII:s Bibel

HÖGA VISAN, 2. CAPITLET

Lust och nöd gå Christo och bruden lika an.

Hv 2:1. Jag är ett blomster i Saron, och en lilja i dalenom.

Hv 2:2. Såsom en ros ibland törne, så är min kära ibland döttrarna.

Hv 2:3. Såsom ett äpleträ ibland skogsträ, så är min vän ibland sönerna; jag sitter under dens skugga, som jag begärar, och hans frukt är minom hals söt.

Hv 2:4. Han hafver mig in uti vinkällaren, och kärleken är hans baner öfver mig.

Hv 2:5. Han vederqvicker mig med blomster, och uppfriskar mig med äple; ty jag är krank af älskog.

Hv 2:6. Hans venstra hand ligger under mitt hufvud, och hans högra hand omfamnar mig.

Hv 2:7. Jag besvär eder, Jerusalems döttrar, vid rår, eller vid hinder i markene, att I icke uppväcken eller omaken mina käresto, tilldess henne sjelf lyster.

Hv 2:8. Detta är mins väns röst; si, han kommer, och springer på bergen, och springer på högarna.

Hv 2:9. Min vän är lik enom råbock, eller ungom hjort; si, han står bak vår vägg, och ser genom fenstret, och gluggar genom gallret.

Hv 2:10. Min vän svarar, och säger till mig: Statt upp, min kära, min dägeliga, och kom hit.

Hv 2:11. Ty si, vintren är förgången, regnet är öfverståndet, och är sin väg;

Hv 2:12. Blomstren äro utgångna på markene; vårtiden är kommen, och turturdufvan låter sig höra i vårt land;

Hv 2:13. Fikonaträt är knoppadt, vinträn blomstras, och gifva sina lukt; statt upp, min kära, och kom, min dägeliga, kom hit.

Hv 2:14. Min dufva uti stenklyftor, uti bergsrefvor, låt mig se ditt ansigte, låt mig höra dina röst; ty din röst är söt, och ditt ansigte ljufligit.

Hv 2:15. Tager oss räfvar, de små räfvar, som förderfva vingårdar; ty våra vingårdar blomstras.

Hv 2:16. Min vän är min, och jag är hans, den der beter ibland roser;

Hv 2:17. Intilldess att dagen sval varder, och skuggorna afvika; vänd om, blif såsom en rå, min vän, eller såsom en ung hjort på skiljebergen.

1873 Carl XII:s Bibel

HÖGA VISAN, 3. CAPITLET

Christus, brudens beskydd.

Hv 3:1. Jag sökte om nattena i mine säng den min själ kär hade; jag sökte, men jag fann honom intet.

Hv 3:2. Jag vill stå upp och gå omkring i staden, på gator och gränder, och söka den min själ kär hafver; jag sökte, men jag fann honom intet.

Hv 3:3. Mig funno väktarena, som kringom i staden gå: Hafven I icke sett den min själ kär hafver?

Hv 3:4. Då jag kom litet framom dem, så fann jag den min själ kär hafver; jag håller honom, och vill icke öfvergifva honom, tilldess jag hafver honom in uti mins moders hus, uti mins moders kammar.

Hv 3:5. Jag besvär eder, I Jerusalems döttrar, vid rår och hinder på markene, att I icke uppväcken mina käro, eller omaken henne, tilldess henne sjelf lyster.

Hv 3:6. Ho är denna, som uppgår utur öknene, såsom en rök af myrrham, rökelse och allahanda apothekares pulver?

Hv 3:7. Si, omkring Salomos säng stå sextio starke, utaf de starka i Israel;

Hv 3:8. Alle hålla de svärd, och äro behändige till strids; hvardera hafver sitt svärd vid sina sido, för fruktans skull, om nattena.

Hv 3:9. Konung Salomo lät göra sig ett sängerum af Libanons trä;

Hv 3:10. Dess stodar voro af silfver, täckelsen af guld, sätet af purpur, bottnen deruti var lusteliga lagd för Jerusalems döttrars skull.

Hv 3:11. Går ut, I Zions döttrar, och skåder Konung Salomo, i den krono, der hans moder honom med krönt hafver, på hans bröllopsdag, och på hans hjertas fröjds dag.

1873 Carl XII:s Bibel

HÖGA VISAN, 4. CAPITLET

Brudens dägelighet. Christi kärlek.

Hv 4:1. Si, min kära, du äst dägelig, si, dägelig äst du; din ögon äro såsom dufvoögon, emellan dina lockar; ditt hår är såsom getahjordar, som klippte äro på det berget Gilead.

Hv 4:2. Dina tänder äro såsom hjordar med afklippta ull, som tvagne komma utu vattnet, hvilke allesamman äro hafvande med tvillingar, och ingen af dem är ofruktsam.

Hv 4:3. Dine läppar äro såsom ett rosenfärgadt snöre, och ditt tal ljufligit; dine kinder såsom skörden på granatäplet, emellan dina lockar.

Hv 4:4. Din hals är såsom Davids torn, gjord med bröstvärn, der tusende sköldar uppå hänga, och allahanda de starkas vapen.

Hv 4:5. Din tu bröst äro såsom två unga råtvillingar, hvilke ibland roser i bet gå;

Hv 4:6. Tilldess dagen sval varder, och skuggorna afvika; jag vill gå till myrrhamsberget, och rökelsehögen.

Hv 4:7. Du äst med allone dägelig, min kära, och ingen fläck är på dig.

Hv 4:8. Kom, min brud, ifrå Libanon, kom ifrå Libanon; gack in, träd hit ifrån Amana kulle, ifrå Senir och Hermons kulle, ifrå lejonens boning, ifrå de leoparders berg.

Hv 4:9. Du hafver tagit mig hjertat bort, min syster, kära brud, med ett ditt öga, och med ene dine halskedjo.

Hv 4:10. Huru dägelig äro din bröst, min syster, kära brud; din bröst äro lustigare än vin, och din salvos lukt öfvergår alla örter.

Hv 4:11. Dine läppar, min brud, äro såsom drypande hannogskaka; hannog och mjölk är under dine tungo, och din kläders lukt är såsom lukt af Libanon.

Hv 4:12. Min syster, kära brud, du äst en tillsluten örtagård; en tillsluten källa, en förseglad brunn.

Hv 4:13. Din frukt är såsom en lustgård af granatäple med ädla frukter, cyper med nardus;

Hv 4:14. Nardus med saffran, calmus och canel, med allahanda Libanons trä; myrrham och aloes med alla bästa örter;

Hv 4:15. Såsom en örtegårds brunn, såsom en brunn af lefvande vatten, det af Libanon flyter.

Hv 4:16. Statt upp, nordanväder, och kom, sunnanväder, och blås igenom min örtegård, att hans örter måga drypa. Min vän komme uti sin örtegård, och äte sina ädla frukter.

1873 Carl XII:s Bibel

HÖGA VISAN, 5. CAPITLET

Christus bjudes. Hans skönhet.

Hv 5:1. Jag kom, min syster, kära brud, uti min örtegård; jag hafver mitt myrrham, samt med mina örter, uppskurit; jag hafver ätit mina hannogskako, samt med minom hannog; jag hafver druckit mitt vin med mine mjölk; äter, mine käre, och dricker, mine vänner, och varder druckne.

Hv 5:2. Jag sofver, och mitt hjerta vakar; der är mins väns röst, som klappar; låt mig upp, min kära, min syster, min dufva, min fromma; ty mitt hufvud är fullt med dagg, och mine lockar fulle med nattenes droppar.

Hv 5:3. Jag hafver afklädt min kjortel; huru skulle jag åter kläda honom uppå igen? Jag hafver tvagit mina fötter; huru skulle jag besmitta dem igen?

Hv 5:4. Men min vän stack sina hand in genom ett hål, och mitt lif darrade dervid.

Hv 5:5. Då stod jag upp, att jag skulle låta minom vän upp; mina händer drupo af myrrham, och myrrham lopp öfver mina finger på stängelen åt låset.

Hv 5:6. Och då jag minom vän upplåtit hade, var han borto, och sin väg gången. Då gick min själ ut efter hans ord; jag sökte honom, men jag fann honom intet; jag ropade, men han svarade mig intet.

Hv 5:7. Väktarena, som omkringgå i stadenom, funno mig, de slogo mig till sårs; väktarena på murenom togo mig bort mitt hufvudkläde.

Hv 5:8. Jag besvär eder, Jerusalems döttrar; finnen I min vän, så säger honom, att jag för älskog krank ligger.

Hv 5:9. Hvad är din vän för andra vänner, o du aldradägeligasta ibland qvinnor? Hvad är din vän för andra vänner, att du så hafver besvorit oss?

Hv 5:10. Min vän är hvit och röd, utkorad ibland mång tusend.

Hv 5:11. Hans hufvud är det bästa guld; hans hår är krusadt, svart såsom en korp.

Hv 5:12. Hans ögon äro såsom dufvoögon vid vattubäcker, tvagne med mjölk, och stå full.

Hv 5:13. Hans kinder äro såsom apothekares växande örtesängar; hans läppar äro såsom roser, de der drypa af flytande myrrham.

Hv 5:14. Hans händer äro såsom guldringar, fulle med turkoser; hans lif är såsom rent elphenben, besatt med saphirer.

Hv 5:15. Hans ben äro såsom marmors pelare, grundade uppå gyldene fötter; hans skapnad är såsom Libanon, utkorad såsom cedreträ.

Hv 5:16. Hans hals är söt och ganska lustig: En sådana är min vän; min vän är sådana, I Jerusalems döttrar.

Hv 5:17. Hvart är då din vän gången, o du dägeligasta ibland qvinnor? Hvart hafver din vän vändt sig, så vilje vi honom söka med dig.

1873 Carl XII:s Bibel

HÖGA VISAN, 6. CAPITLET

Brudens dägelighet. Christi kärlek.

Hv 6:1. Min vän är nedergången uti sin örtagård, till örtasängarna, att han sig der förlusta skall i örtagårdarna, och hemta roser.

Hv 6:2. Min vän är min, och jag är hans, den sig ibland roser förlustar.

Hv 6:3. Du äst dägelig, min kära, såsom Thirza; lustig såsom Jerusalem, förskräckelig såsom en härordan.

Hv 6:4. Vänd din ögon ifrå mig, förty de göra mig brinnande; ditt hår är såsom en getahjord, de som på berget Gilead klippte äro.

Hv 6:5. Dine tänder äro såsom en fårahjord, de der tvagne komma utu vatten, hvilke allesammans äro med tvillingar hafvande, och ingen ibland dem är ofruktsam.

Hv 6:6. Dine kinder äro såsom skörden på granatäplet, emellan dina lockar.

Hv 6:7. Sextio äro Drottningarna, och åttatio frillorna, och på jungfrurna är intet tal;

Hv 6:8. Men en är min dufva, min fromma; en är sine moder kärast, och sine moders utkorada. Då döttrarna sågo henne, prisade de henne saliga; Drottningarna och frillorna lofvade henne.

Hv 6:9. Ho är denna, som uppgår såsom en morgonrodne, dägelig såsom månen, utkorad såsom solen, förskräckelig såsom en härordan?

Hv 6:10. Jag är nedergången i nöttagården, till att skåda telningarna vid bäcken; till att skåda, om vinträt blomstrades, om granatäplen grönskades.

Hv 6:11. Min själ visste icke, att han mig intill AmmiNadibs vagnar satt hade.

Hv 6:12. Vänd om, vänd om, o Sulamith; vänd om, vänd om, att vi måge skåda dig; hvad sen I på Sulamith annat, än dans i Mahanaim?

1873 Carl XII:s Bibel

HÖGA VISAN, 7. CAPITLET

Brudens lof. Christi godhet.

Hv 7:1. Huru dägelig är din gång i skorna, du Förstas dotter! Dina länder stå lika vid hvarandra, såsom tu spann, de ens mästares hand gjort hafver.

Hv 7:2. Din nafle är såsom en rund skål, den aldrig dryck fattas; din buk är såsom en hvetehop, omsatt med roser.

Hv 7:3. Din tu bröst äro såsom två unge råtvillingar;

Hv 7:4. Din hals är såsom ett elphenbenstorn, din ögon äro såsom de dammar i Hesbon vid den porten Bathrabbim; din näsa är såsom tornet af Libanon, hvilket sig vänder emot Damascon;

Hv 7:5. Ditt hufvud står på dig såsom Carmel; håret på ditt hufvud är såsom Konungens purpur i fållar bunden.

Hv 7:6. Huru dägelig och huru ljuflig äst du, kära, i vällust!

Hv 7:7. Din längd är lik vid ett palmträ; och din bröst vid vindrufvor.

Hv 7:8. Jag sade: Jag måste stiga upp i palmträt, och fatta dess qvistar; låt din bröst vara såsom drufvor på vinträ, och lukten af dine näso såsom äple;

Hv 7:9. Och din hals såsom godt vin, det minom vän lätteliga ingår; och tala om gammal ärende.

Hv 7:10. Min vän är min, och han håller sig ock till mig.

Hv 7:11. Kom, min vän, låt oss gå ut på markena, och vistas i landsbyarna;

Hv 7:12. Att vi måge bittida uppstå till vingårdarna, och få se, om vinträt blomstras, och hafver fått knoppar; om de granatäple utgångne äro; der vill jag gifva dig min bröst.

Hv 7:13. Liljorna gifva sin lukt, och för våra dörr allahanda ädla frukter; min vän, jag hafver bevarat åt dig både nytt och gammalt.

1873 Carl XII:s Bibel

HÖGA VISAN, 8. CAPITLET

Brudens och Christi sista samtal.

Hv 8:1. O! att jag måtte finna dig ute, min broder, du, som mins moders bröst suger, och måtte få kyssa dig; att ock ingen föraktade mig.

Hv 8:2. Jag ville taga dig, och hafva dig uti mine moders hus, der du mig lära skulle; der ville jag skänka dig kryddadt vin, och must af min granatäple.

Hv 8:3. Hans venstra hand ligger under mitt hufvud, och hans högra hand omfamnar mig.

Hv 8:4. Jag besvär eder, Jerusalems döttrar, att I icke uppväcken mina käro, eller omaken henne, tilldess henne sjelf lyster.

Hv 8:5. Ho är denna, som uppkommer ifrån öknene, och stöder sig in uppå sin vän? Under äpleträt väcker jag dig, der din moder dig födt hafver; der hon, som dig födde, med dig legat hafver.

Hv 8:6. Sätt mig såsom ett insegel på ditt hjerta, och såsom ett insegel uppå din arm; ty kärleken är stark såsom döden, och nitälskan är fast såsom helvetet; dess glöd är brinnande, och en HERRANS låge;

Hv 8:7. Så att ock mycket vatten icke förmå utsläcka kärleken, eller strömmar fördränka honom; om en ville gifva alla ägodelar i sino huse för kärleken, så gulle det alltsammans intet.

Hv 8:8. Vår syster är liten, och hafver ingen bröst; hvad skole vi göra till vår syster, när man nu skall tala henne till?

Hv 8:9. Är hon en mur, så vilje vi göra silfverbålverk deruppå; är hon en dörr, så vilje vi befästa henne med cedrebräde.

Hv 8:10. Jag är en mur, och min bröst äro såsom torn, deraf är jag vorden för hans ögon såsom den der frid finner.

Hv 8:11. Salomo hafver en vingård i BaalHamon; den vingården fick han vaktarom, att hvardera skulle gifva, för hans frukt, tusende silfpenningar.

Hv 8:12. Min vingård är för mig. Dig Salomo bör tusende; men vaktaromen öfver hans frukter, tuhundrad.

Hv 8:13. Du, som bor i örtagårdarna, sällskapen akta deruppå; låt mig höra dina röst.

Hv 8:14. Fly, min vän, och var lik ene rå, eller enom ungom hjort, in på örtabergen.