S. JOHANNIS EVANGELIUM.

1703RV Carl XII:s Bibel

JOHANNES, 1. CAPITLET

JESUS Christus är en Gud av evighet; genom honom är världen skapad: han giver liv, och upplyser alla, v. 1. Johannes blev född i världena, att han härom vittna skulle; och huru Gud är människa vorden, v. 6. Detta vittnade han för de Phariseer, och för folket: och att han hörde Guds röst av himmelen om honom, och såg Guds Anda komma över honom i dopet, v. 19. Han utviste ock JESUM med fingeren, betygandes, att han var Messias, v. 35. Därefter kallade Jesus några Lärjungar till sig, och gick in i Galileam, v. 43.

I. Evangelisten beviser att Christus är en evig Gud med Fadrenom.

Joh 1:1. I BEGYNNELSEN var Ordet; och Ordet var när Gudi; och Ordet var Gud. *

* Ords. 8: 22, rc Joh. 10: 33, 36. 1. Joh. 1: 2. Uppenb. 19: 13.

Joh 1:2. Det samma var i begynnelsen när Gudi.

Joh 1:3. Genom det äro allting gjord *; och thy förutan är intet gjort, det gjort är.

* Eph. 3: 9. Col. 1: 15, 16. Ebr. 2: 10.

Joh 1:4. I thy var livet *; och livet var människornas Ljus:

* Joh. 5: 26. 1. Joh. 5: 11.

Joh 1:5. Och Ljuset lyser i mörkret; och mörkret haver det icke begripit. *

* Esa. 60: 1. Joh. 8: 12. cap. 12: 46.

II. Johannes Döparen giver många vittnesbörd om Christo; och utviser honom med sitt finger.

Joh 1:6. Där var en man sänd * av Gudi, som het Johannes:

* Mal. 4: 5. Matth. 3: 1. cap 11: 14. cap. 17: 10, 11. Marc. 1: 2. Luc. 1: 13. cap. 3: 2. cap. 7: 20.

Joh 1:7. Han kom till vittnesbörd; på det han skulle vittna om Ljuset, att alle skulle tro genom honom.

Joh 1:8. Icke var han Ljuset; men (han var sänd) till att vittna om Ljuset.

Joh 1:9. Det var det sanna Ljuset *, vilket upplyser alla människor (a) som komma i världen.

* Joh. 3: 19. cap. 9: 5. cap. 12: 35.

Joh 1:10. I världene var det, och igenom det är världen gjord *; och världen kände det icke.

* Ebr. 1: 2.

Joh 1:11. Han kom till sitt eget, och hans egne anammade honom icke.

Joh 1:12. Men allom dem som honom anammade, gav han makt att bliva Guds barn *, dem som tro på hans Namn.

* Rom. 8: 15, 16. Gal. 3: 26. 2. Pet. 1: 4. 1. Joh. 3: 1.

Joh 1:13. Vilke icke av blod, icke heller av kötts vilja, icke heller av mans vilja, utan av Gudi födde äro. *

* Joh. 3: 5. 1. Pet. 1: 23. Jac. 1: 18.

Joh 1:14. Och Ordet vart kött *, och bodde ibland oss; och vi sågom hans härlighet *, såsom den enföddas härlighet av Fadrenom, full * med nåd och sanning.

* Matth. 1: 16, 18. Luc. 1: 31. cap. 2: 7. 1. Tim. 3: 16. * Matth. 17: 2. * Col. 1: 19.

Joh 1:15. Johannes vittnar om honom, och ropade, sägandes: Denne varet, om vilken jag sagt haver: Efter mig skall komma *, den för mig varit haver; ty han var förr än jag:

* Matth. 3: 11. Marc. 1: 7. Joh. 3: 26, 31.

Joh 1:16. Och av hans fullhet * have vi alle fått, och nåd för nåd. (b)

* Joh. 3: 34. Col. 2: 3, 9.

Joh 1:17. Ty genom Mosen är Lagen given *: nåd och sanning är kommen genom JESUM Christum.

* 2. Mos. 20: 1, rc. 5. Mos. 5: 6, rc.

Joh 1:18. Ingen haver någon tid sett Gud *: den enfödde Sonen som är i Fadrens sköt, han haver det kungjort.

* 2. Mos. 33: 20. Matth. 11: 27 Luc. 10: 22. Joh. 6: 46. 1. Tim. 6: 16. 1. Joh. 4: 12.

Joh 1:19. Och detta är Johannis vittnesbörd *, då Judarna sände Präster och Leviter av Jerusalem, att de skulle fråga honom: Ho äst du?

* Joh. 5: 33.

Joh 1:20. Och han bekände, och försakade icke; och bekände han: Icke är jag Christus. *

* Joh. 3: 28. Ap. G. 13: 25.

Joh 1:21. Då frågade de honom: Vad då; äst du Elias? Han sade: Jag är det icke. Äst du den Propheten *? Och han svarade: Nej.

* 5. Mos. 18: 15.

Joh 1:22. Då sade de till honom: Ho äst du; att vi måge giva dem svar som oss sänt hava? Vad säger du om dig själv?

Joh 1:23. Sade han: Jag är ens ropandes röst i öknene: Görer HERRANS väg rät *, som Esaias Propheten sagt haver.

* Esa. 40: 3. Matth. 3: 3. Marc. 1: 3. Luc. 3: 4.

Joh 1:24. Och de som sände voro, voro av de Phariseer.

Joh 1:25. Och de frågade honom, och sade till honom: Hvi döper du då, om du icke äst den Christus; icke heller Elias, icke heller den Propheten?

Joh 1:26. Svarade dem Johannes, och sade: Jag döper med vatten; men mitt ibland eder står den I icke kännen. *

* Matth. 3: 11. Luc. 3: 16.

Joh 1:27. Han är den som efter mig komma skall, vilken för mig varit haver: vilkens skotväng jag icke värdig är upplösa.

Joh 1:28. Detta skedde i Bethabara (c), på hinsidon Jordan, där Johannes döpte.

Joh 1:29. Dagen därefter, såg Johannes JESUM komma till sig, och sade: Se, Guds Lamm *, som borttager världenes synd.

* 2. Mos. 12: 3. Esa 53: 7. 1. Cor. 5: 7. 1. Pet. 1: 19.

Joh 1:30. Denne äret, om vilken jag sagt haver: Efter mig kommer en man, den för mig varit haver: ty han var förr än jag;

Joh 1:31. Och jag kände honom icke: men på det han skulle varda uppenbar för Israel, fördenskull är jag kommen, till att döpa med vatten. *

* Ap. G. 1: 5.

Joh 1:32. Och Johannes vittnade, och sade: Jag såg Andan nederkomma som en duva av himmelen *, och blev på honom;

* Matth. 3: 16. Marc. 1: 10. Luc. 3: 22.

Joh 1:33. Och jag kände honom icke: men den som mig sände till att döpa med vatten *, han sade till mig: Över vilken du får se Andan nederkomma, och bliva på honom, han är den som döper med den Helga Anda.

* Matth. 3: 11.

Joh 1:34. Och jag såg det, och vittnade, att han är Guds Son.

III. JESUS anträder sitt läroämbete; och kallar några Lärjungar.

Joh 1:35. Dagen därefter, stod åter Johannes, och två av hans lärjungar.

Joh 1:36. Och som han fick se JESUM gå, sade han: Se, Guds Lamm.

Joh 1:37. Och de två hans lärjungar hörde honom tala, och följde JESUM.

Joh 1:38. Då vände JESUS sig om, och såg dem följa sig, och sade till dem: Vad söken I? Då sade de till honom: Rabbi (det betyder Mästar) var vistas du?

Joh 1:39. Då sade han till dem: Kommer, och ser. De kommo, och sågo var han vistades; och blevo den dagen när honom: och det var vid tionde timman.

Joh 1:40. Och var Andreas, Simonis Petri broder, en av de två som hade hört av Johanne; och följde JESUM.

Joh 1:41. Han fann först sin egen broder Simon *, och sade till honom: Vi have funnit Messiam (d), det betyder Christus.

* Matth. 4: 18.

Joh 1:42. Och han hade honom till JESUM. Och då JESUS fick se honom, sade han: Du äst Simon Jona son; du skalt heta Cephas, det betyder hälleberg. *

* Matth. 26: 18.

Joh 1:43. Dagen därefter ville JESUS gå ut till Galileam; och fann Philippum, och sade till honom: Följ mig.

Joh 1:44. Och var Philippus av Bethsaida, av Andree och Petri stad.

Joh 1:45. Philippus fann Nathanael, och sade till honom: Den som Mose haver skrivit om i Lagen, och Propheterna *, have vi funnit, JESUM Josephs son av Nazareth. *

* 1. Mos. 3: 15. cap. 22: 18. cap. 49: 10. 5. Mos. 18: 18. 2. Sam. 7: 12. Esa. 7: 14. cap. 9: 6. cap. 40: 10, 11. cap. 45: 8. cap. 53: 1, rc. Jer. 23: 5. cap. 33: 14. Hes. 34: 23. cap. 37: 24. Dan. 9: 24. Mich. 5: 2. Zach. 6: 12. cap. 9: 9. * Matth. 2: 23. Luc. 2: 4. Joh. 7: 41, 42.

Joh 1:46. Och Nathanael sade till honom: Kan något gott komma av Nazareth? Philippus sade till honom: Kom, och se. *

* Joh. 12: 21.

Joh 1:47. JESUS såg Nathanael komma till sig, och sade om honom: Se, en rätt Israelit, i vilkom intet svek är.

Joh 1:48. Då sade Nathanael till honom: Varav känner du mig? JESUS svarade, och sade till honom: Förr än Philippus kallade dig, då du vast under fikonaträt, såg jag dig.

Joh 1:49. Nathanael svarade, och sade till honom: Rabbi, du äst Guds Son; du äst Israels Konung.

Joh 1:50. JESUS svarade, och sade till honom: Efter det jag sade dig, att jag såg dig under fikonaträt, tror du: större ting än desse äro skalt du få se.

Joh 1:51. Och sade till honom: Sannerliga, sannerliga säger jag eder: Härefter skolen I få se himmelen öppen, och Guds Änglar fara upp och fara neder över människones Son. *

* 1. Mos. 28: 12. Matth. 4: 11. Luc. 22: 43. cap. 24: 4 Ap. G. 1: 10.

V. 9. (a) Alla människor) Det är: Christus är världenes Ljus, han upplyser alla människor, genom Evangelium. Ty det bliver predikat allom Creaturom, och varder allom föreställt, som människor äro eller bliva.

V. 16. (b) Nåd för nåd) Oss är nåd given för Christi nåds skull, den honom given är, att vi genom honom fullborde Lagen, och kännom Gud Fader, med vilko skrymteri återvänder, och vi rättsinniga människor varde.

V. 28. (c) Bethabara) Eller Bethbara, Dom. 7: 24.

V. 41. (d) Messiam) Christus på Grekisko; Messias på Ehreisko; på Svensko Smord.

JOHANNES, 2. CAPITLET

TREDJE dagen därefter, vart ett bröllop i Cana i Galilea: där vände han vatten i vin, och uppenbarade sina härlighet, v. 1. Sedan drog han upp till Jerusalem i Påskahögtiden; och kom i Templet, och drev ut dem som därinne köpslagade, v. 13. Då frågade honom Judarna efter tecken; och han svarade dem om sins kropps Tempel, att de skulle det nederslå, så ville han i tre dagar bygga det upp, v. 18.

I. Om bröllopet i Cana, där JESUS vänder vatten i vin.

Joh 2:1. OCH på tredje dagen vart ett bröllop i Cana i Galilea; och JESU moder var där.

Joh 2:2. Men JESUS vart ock buden, och hans Lärjungar till bröllopet.

Joh 2:3. Och då vinet begynte fattas, sade JESU moder till honom: De hava intet vin.

Joh 2:4. Då sade JESUS till henne: Kvinna, vad haver jag med dig (a)? Min tid är icke ännu kommen.

Joh 2:5. Då sade hans moder till tjänarena: Vad han säger eder, det görer.

Joh 2:6. Så voro där sex vattukrukor av sten, som satte voro efter sättet om Judarnas rening *, hållandes vardera tu eller try mått.

* Marc. 7: 3.

Joh 2:7. Då sade JESUS till dem: Fyller upp vattukrukorna med vatten: och de fyllde dem överfulla.

Joh 2:8. Och han sade till dem: Öser nu uti, och bärer till Kökemästaren: och de båro.

Joh 2:9. När då Kökemästaren smakade vattnet, som var blivit vin, och icke visste vadan det kommet var; (men tjänarena som vattnet öst hade, visste det,) kallade Kökemästaren Brudgumman,

Joh 2:10. Och sade till honom: Var man sätter först fram det goda vinet; och när de äro vordne druckne, då det som sämre är. Du haver gömt det goda vinet allt härtill.

Joh 2:11. Denna tecknens begynnelse gjorde JESUS i Cana i Galilea, och uppenbarade sina härlighet; och hans Lärjungar trodde (b) på honom.

Joh 2:12. Därefter for han ned till Capernaum, han och hans moder, och hans bröder, och hans Lärjungar; och blevo där icke i många dagar.

II. JESUS driver ut dem som köpslaga i Templet.

Joh 2:13. Och var Judarnas Påska hart när; och JESUS for upp till Jerusalem:

Joh 2:14. Och fann i Templet (c) dem som sålde oxar, och får, och duvor, och växlare sittandes.

Joh 2:15. Då gjorde han ena gissel av tåg, och drev dem alla ut av Templet, med får och oxar, och bortspillde växlarenas penningar, och störte borden omkull. *

* Matth. 21: 12. Marc. 11: 15. Luc. 19: 45.

Joh 2:16. Och sade till dem som duvor sålde: Haver detta bort hädan; och görer icke av mins Faders Hus ett marknadshus.

Joh 2:17. Då kommo hans Lärjungar ihåg det som skrivet är: Dins Hus nitälskan haver frätit mig. *

* Ps. 69: 10.

III. Judarna begära tecken av JESU; men han svarar dem om sins kropps Tempel.

Joh 2:18. Då svarade Judarna, och sade till honom: Vad tecken låter du oss se *, att du skalt detta göra?

* Matth. 12: 38. cap. 16: 1. Marc. 8: 11. Luc. 11: 29. Joh. 6: 30.

Joh 2:19. Svarade JESUS, och sade till dem: Slår detta Templet neder, och i tre dagar vill jag det upprätta. *

* Matth. 26: 61. cap. 27: 40. Marc. 14: 58. cap. 15: 29.

Joh 2:20. Då sade Judarna: I sex och fyratio år är detta Templet uppbyggt, och du vilt det upprätta i tre dagar!

Joh 2:21. Men han sade om sins kropps Tempel.

Joh 2:22. Och när han var uppstånden ifrå de döda, kommo hans Lärjungar ihåg, att han hade det sagt dem *; och trodde Skriftene, och det tal som JESUS sagt hade.

* Luc. 24: 8.

Joh 2:23. Då han nu var i Jerusalem, om Påskana på Högtidesdagen, trodde månge på hans Namn, då de sågo hans tecken som han gjorde.

Joh 2:24. Men JESUS betrodde icke sig självan dem; ty han kände alla:

Joh 2:25. Och behövde icke att någor skulle vittna om människona: ty han visste vad i människone var. *

* Joh. 6: 64. Ap. G. 1: 24. Uppenb. 2: 23.

V. 4. (a) Vad haver rc.) Eller: vad kommer det mig och dig vid?

V. 11. (b) Hans Lärjungar trodde) Det är genom detta underverk vart deras tro märkeligen styrkt och stadfäst, att denne var den sanne Messias.

V. 14. (c) Fann i Templet) Nämlig i templets yttra gård, den ock varder kallad Salomos förhus, Joh. 10: 23. Dit folket kunde allmänt inkomma, och där driva sin handel och penningaväxling.

JOHANNES, 3. CAPITLET

OCH en man av de Phariseer benämnd Nicodemus, kom till JESUM; med honom talade han om den nya födelsen, v. 1. Om sitt lidande, v. 13. Om Guds nådiga vilja om människones salighet; om deras otro, ondsko, blindhet, och fördömelse, v. 16. Därefter vistades JESUS i Judea, och döpte; och Johannes desslikes, v. 22. Han viste sina lärjungar till JESUM, som Församlingenes rätte Brudgumme var, och av Gudi där till utsänd, v. 25.

I. Nicodemus kommer till JESUM om nattena; och bliver undervist om vägen till saligheten.

Joh 3:1. MEN där var en man av de Phariseer, som het Nicodemus *, en Överste ibland Judarna:

* Joh. 7: 50. cap. 19: 39.

Joh 3:2. Han kom till JESUM om nattena, och sade till honom: Rabbi, vi vete att du äst kommen av Gudi för en Lärare; ty ingen kan göra de tecken som du gör, utan Gud är med honom. *

* Joh. 9: 16, 33. Ap. G. 10: 38.

Joh 3:3. JESUS svarade, och sade till honom: Sannerliga, sannerliga säger jag dig: Utan en bliver född på nytt *, kan han icke se Guds Rike.

* Tit. 3: 5.

Joh 3:4. Då sade Nicodemus till honom: Huru kan en människa födas, när hon är gammal? Icke kan hon på nytt gå in i sins moders liv, och födas?

Joh 3:5. Svarade JESUS: Sannerliga, sannerliga säger jag dig: Utan en varder född av vatten och Andanom, kan han icke ingå i Guds Rike. *

* Marc. 16: 16.

Joh 3:6. Det som är fött av kött (a), det är kött; och det som är fött av Andanom, det är Ande.

Joh 3:7. Förundra icke, att jag sade dig, att I måsten födas på nytt.

Joh 3:8. Vädret blås (b) vart det vill, och du hörer dess röst, men du vetst icke * vadan det kommer, eller vart det far: alltså är var och en som av Andanom född är.

* Pred. 11: 5. 1. Cor. 2: 11.

Joh 3:9. Nicodemus svarade, och sade till honom: Huru kan detta ske? *

* Joh. 6: 52, 60.

Joh 3:10. JESUS svarade, och sade till honom: Äst du Israels Mästare, och vetst icke detta?

Joh 3:11. Sannerliga, sannerliga säger jag dig: Vi tale det vi vete, och det vi have sett, det vittne vi *; och vårt vittnesbörd anammen I icke.

* Joh. 7: 16. cap. 8: 28. cap. 12: 49. cap. 14: 24.

Joh 3:12. Tron I icke, när jag säger eder om jordisk ting; huru skolen I då tro, om jag säger eder om himmelsk ting?

Joh 3:13. Och ingen är uppfaren i himmelen, utan den som for neder av himmelen, människones Son, som är i himmelen. *

* Joh. 6: 62. Eph. 4: 9.

Joh 3:14. Och såsom Moses upphöjde Ormen i öknene *, alltså måste människones Son varda upphöjd: *

* 4. Mos. 21: 9. 2. Kon. 18: 4. * Joh. 8: 28. cap. 12: 32.

Joh 3:15. På det att var och en som tror på honom, skall icke förgås, utan hava evinnerligit liv. *

* Luc. 19: 10. Joh. 6: 27, 40, 54.

Joh 3:16. Ty så älskade Gud världena, att han utgav sin enfödde Son, på det, att var och en som tror på honom, skall icke förgås, utan hava evinnerligit liv. *

* Rom. 5: 8. cap. 8: 38, 39. 1. Joh. 4: 9.

Joh 3:17. Ty icke haver Gud sänt sin Son i världena, att han skall döma världena; utan på det att världen skall varda salig genom honom. *

* Luc. 9: 56. Joh. 9: 39. cap. 12: 47. 1. Joh. 4: 14.

Joh 3:18. Vilken som tror på honom, han varder icke dömd *: men vilken som icke tror, han är redo dömd, efter det han icke trodde i Guds enfödda Sons Namn.

* Joh. 5: 24. cap. 6: 40. cap. 20: 31. Ap. G. 4: 12.

Joh 3:19. Men detta är domen, att Ljuset är kommet i världena, och människorna älskade mer mörkret än Ljuset: ty deras gärningar voro onda. *

* Joh. 1: 5, 10, 11.

Joh 3:20. Ty var och en som illa gör, hatar Ljuset *, och kommer icke till Ljuset, att hans gärningar skola icke varda straffade:

* Job. 24: 13, 15, 16.

Joh 3:21. Men den som gör sanningena, han kommer till Ljuset, att hans gärningar skola varda uppenbara: ty de äro gjorde i Gudi.

II. JESUS döpte i Judea; och Johannes desslikes.

Joh 3:22. Därefter kom JESUS och hans Lärjungar i Judee land, och vistades där med dem, och döpte. *

* Joh. 4: 2.

Joh 3:23. Döpte ock desslikes Johannes i Enon, hart vid Salim *; ty där var mycket vatten: och de kommo, och läto döpa sig: *

* 1. Sam. 9: 4. * Matth. 3: 6. Luc. 3: 7.

Joh 3:24. Ty Johannes var icke än då kastad i häktelse. *

* Matth. 14: 3.

III. Johannes svarar på frågan, om reningen; och vittnar om Christo.

Joh 3:25. Då kom upp ett spörsmål emellan Johannis lärjungar, och Judarna, om reningen.

Joh 3:26. Och de kommo till Johannem, och sade till honom: Rabbi, den som var när dig på hinsidon Jordan, den du vittnade om *, se, han döper, och alle komma till honom.

* Matth. 3: 11. Marc. 1: 7. Luc. 3: 16. Joh. 1: 15..

Joh 3:27. Johannes svarade, och sade: Människan kan intet taga, utan det varder henne givet av himmelen. *

* 2. Cor. 4: 7. Jac. 1: 17.

Joh 3:28. I ären själve min vittne, att jag sade: Icke är jag Christus; utan jag är sänd för honom. *

* Mal. 3: 1. Matth. 11: 10. Marc. 1: 2. Luc. 1: 17. cap. 7: 27. Joh. 1: 6, 20, 30.

Joh 3:29. Den som Brudena haver, han är Brudgummen; men Brudgummans vän, som står och hörer honom, han fröjdar sig högeliga av Brudgummans röst: därföre är denne min fröjd fullbordad.

Joh 3:30. Honom bör växa till, och mig bör förminskas.

Joh 3:31. Den som ovanefter kommer, han är över alla: den av jordene är, han är av jordena, och av jordene talar han; den av himmelen kommer, han är över alla.

Joh 3:32. Och det han haver sett och hört, det vittnar han *; och hans vittnesbörd anammar ingen.

* Joh. 5: 20. cap. 8: 26. cap. 12: 49. cap. 14: 10.

Joh 3:33. Den som anammar hans vittnesbörd, han haver beseglat (c), att Gud är sannfärdig. *

* Rom. 3: 4. 1. Joh. 5: 10.

Joh 3:34. Ty den Gud sänt haver, han talar Guds ord: ty Gud giver icke Andan efter mått. *

* Ps. 45: 8. Esa. 11: 2. Joh. 1: 16. Ap. G. 10: 38. Eph. 4: 7.

Joh 3:35. Fadren älskar Sonen, och allt haver han givit honom i händer. *

* Matth. 11: 27. cap. 28: 18. Luc. 10: 22. Joh. 5: 22. cap. 17: 2. Ebr. 2: 8.

Joh 3:36. Vilken som tror på Sonenom, han haver evinnerligit liv *: men den som icke tror Sonenom, han skall icke få se livet *; utan Guds vrede bliver över honom. *

* Joh. 6: 47. * 1. Joh. 5: 11, 12. * 5. Mos. 29: 20. cap. 32: 22.

V. 6. (a) Fött av kött) Människones förnuft, natur och frivilje, vet intet säga av Guds nåd och verk: ja, de sky därvid; huru skola de då av sig själv kunna begära henne, såsom denne text klarliga beviser.

V. 8. (b) Blås) De tu höra tillhopa, ordet och Anden: såsom uti vädret äre de tu stycke tillhopa, susandet och blåsandet.

V. 33. (c) Beseglat) Det är: han finner såsom ett insegel uti sitt hjärta tryckt: nämlig trona, huru Gud är sannfärdig, såsom han säger i cap. 7: 17. Den där Fadrens vilja gör, han förnimmer om denna läran är av Gudi.

JOHANNES, 4. CAPITLET

DÄREFTER drog JESUS in i Galileam; och gick igenom Samariam, v. 1. Och vid Jacobs brunn talade han med en Samaritisk kvinno, om levandes vatten, v. 5. Om ett rätt tillbedjande, v. 19. Och uppenbarade henne att han var Messias; och kvinnan förkunnade det för folket, v. 25. När hans Lärjungar kommo till honom, sade han dem om sins Faders vilja; och att då voro tid till att predika Evangelium, v. 27. Och de Samariter trodde på honom, v. 39. Åter kom han till Cana i Galilea; där gjorde han Konungsmansens son helbrägda, som låg för döden, v. 43.

I. JESUS drager åter in i Galileam.

Joh 4:1. DÅ nu HERREN förnam, att Phariseerna hade hört, att JESUS gjorde flera Lärjungar, och döpte *, än Johannes:

* Joh. 3: 22, 26.

Joh 4:2. (Ändock JESUS döpte icke själv, utan hans Lärjungar:)

Joh 4:3. Övergav han Judeam, och drog åter in i Galileam.

Joh 4:4. Men han måste gå genom Samariam.

II. Kommer till Jacobs brunn, och håller samtal med en Samaritisk kvinno.

Joh 4:5. Och när han kom till en stad i Samaria, som kallas Sichar, vid en bolstad, som Jacob gav sinom son Joseph: *

* 1. Mos. 33: 19. cap. 48: 22. Jos. 24: 32.

Joh 4:6. Och där var Jacobs brunn. Och efter det JESUS var trötter av resan, satte han sig så ned vid brunnen; och det var vid sjätte timman.

Joh 4:7. Då kom en kvinna av Samaria, till att hämta vatten. Sade JESUS till henne: Giv mig dricka:

Joh 4:8. Ty hans Lärjungar voro bortgångne in i staden till att köpa mat.

Joh 4:9. Då sade den Samaritiska kvinnan till honom: Huru bedes du, som äst en Jude, dricka av mig, som är en Samaritisk kvinna? Ty Judarna hava ingen handel med de Samariter. *

* 2. Kon. 17: 24. Luc. 9: 52, 53. Joh. 8: 48. Ap. G. 10: 28.

Om levande vatten.

Joh 4:10. JESUS svarade, och sade till henne: Förstode du Guds gåvo, och ho den är som säger till dig: Giv mig dricka; så skulle du hava bett honom, och han gåvo dig levandes vatten. *

* Ps. 23: 2. Esa. 12: 3.

Joh 4:11. Sade kvinnan till honom: HERRE, icke haver du det du kant tågat med, och brunnen är djuper; vadan haver du då det levandes vattnet? *

* Jer. 2: 13.

Joh 4:12. Mån du vara större än vår fader Jacob, som gav oss brunnen, och drack själv av honom, med sin barn, och sin boskap.

Joh 4:13. Då svarade JESUS, och sade till henne: Var och en som dricker av detta vattnet, han varder törstig igen: *

* Joh. 6: 58.

Joh 4:14. Men vilken som dricker av det vatten som jag honom giver, han skall icke törsta till evig tid *: utan det vatten som jag honom giver, skall bliva i honom en vattukälla, uppspringande till evinnerligit liv. *

* Esa. 55: 1. Joh. 6: 27, 35. * cap. 7: 38.

Joh 4:15. Då sade kvinnan till honom: HERRE, giv mig det vattnet, att jag icke törster, eller behöver komma hit till att hämta vatten.

Joh 4:16. Sade JESUS till henne: Gack, kalla din man, och kom hit.

Joh 4:17. Svarade kvinnan, och sade: Jag haver ingen man. Sade JESUS till henne: Du sade rätt, jag haver ingen man:

Joh 4:18. Ty du haver haft fem män, och den du nu haver, är icke din man; det sade du sant.

Joh 4:19. Då sade kvinnan till honom: HERRE, jag ser att du äst en Prophet. *

* Luc. 7: 16. cap. 24: 19. Joh. 6: 14.

Om det rätta tillbedjande.

Joh 4:20. Våre fäder hava tillbedit på detta berget; och I sägen, att i Jerusalem är det rum, där man tillbedja skall. *

* 5. Mos. 12: 5, 11. 1. Kon. 9: 3. 2. Chrön. 7: 12.

Joh 4:21. JESUS sade till henne: Kvinna, tro mig: den tid kommer, att varken på detta berget, eller i Jerusalem, skolen I tillbedja Fadren.

Joh 4:22. I tillbedjen vad I icke veten *; vi vete vad vi tillbedje: ty saligheten är av Judomen. *

* 2. Kon. 17: 29. * Esa. 2: 3. Luc. 24: 47. Rom. 3: 2. cap. 9: 4.

Joh 4:23. Men den tid kommer, och är nu allaredo, då sanne tillbedjare skola tillbedja Fadren i Andanom och sanningen: ty Fadren söker ock sådana, som honom tillbedja.

Joh 4:24. Gud är en Ande *; och de honom tillbedja, måste tillbedja honom i Andanom och i sanningen.

* 2. Cor. 3: 17.

Att han var Messias.

Joh 4:25. Då sade kvinnan till honom: Jag vet att Messias skall komma, som kallas Christus: när han kommer, varder han oss allting förkunnandes.

Joh 4:26. Sade JESUS till henne: Jag är den samme, som talar med dig. *

* Joh. 9: 37.

III. Underviser sina Lärjungar om sins Faders vilja, och Evangelii förkunnande.

Joh 4:27. Och i det samma kommo hans Lärjungar, och undrade därpå, att han talade med kvinnone (a); dock sade ingen: Vad frågar du, eller vad talar du med henne?

Joh 4:28. Då lät kvinnan stå sina vattukruko, och gick in i staden, och sade till det folket:

Joh 4:29. Kommer, ser en man, som mig haver sagt allt det jag haver gjort: mån han icke vara Christus?

Joh 4:30. Då gingo de av staden, och kommo till honom.

Joh 4:31. Däremellan bådo Lärjungarna honom, sägandes: Rabbi, ät.

Joh 4:32. Men han sade till dem: Jag haver mat att äta, där I intet av veten.

Joh 4:33. Då sade Lärjungarna emellan sig: Mån någor hava burit honom äta?

Joh 4:34. Sade JESUS till dem: Min mat (b) är det, att jag gör hans vilja som mig sänt haver, och fullbordar hans verk.

Joh 4:35. Sägen I icke, fyre månader äro ännu, och skördatimmen kommer? Se, jag säger eder: Lyfter upp edor ögon, och beser markerna; ty de äro redan vita till skörd. *

* Matth. 9: 37. Luc. 10: 2.

Joh 4:36. Och den där uppskär, han tager lön, och församlar frukt till evinnerligit liv; på det att både den som sår, och den som uppskär, skola tillsamman glädjas.

Joh 4:37. Ty här är det ordet sant, att en annar är den som sår, och en annar som uppskär.

Joh 4:38. Jag sände eder ut att uppskära, det I haven intet arbetat: andre (c) hava arbetat, och I ären ingångne i deras arbete.

IV. Samariterne, av kvinnan anförde, komma till honom.

Joh 4:39. Och månge Samariter av den staden trodde på honom, för kvinnones tals skull, som vittnade: Han haver sagt mig allt det jag haver gjort.

Joh 4:40. När nu de Samariter kommo till honom, bådo de honom, att han ville bliva när dem: och han blev där i två dagar.

Joh 4:41. Och mycket flere trodde för hans ords skull;

Joh 4:42. Och sade till kvinnona: Nu tro vi icke länger för ditt tals skull; ty vi have själve hört, och vete att han är visst Christus, världenes Frälsare. *

* Joh. 17: 8.

V. Kommer åter till Cana, och gör Konungsmansens son helbrägda.

Joh 4:43. Men två dagar därefter, gick han dädan, och drog in i Galileam:

Joh 4:44. Ty JESUS vittnade själv, att en Prophet varder intet avhållen i sitt fädernesland. *

* Matth. 13: 57. Marc. 6: 4. Luc. 4: 24.

Joh 4:45. Och när han kom i Galileam *, undfingo de Galileer honom, efter de allting sett hade, som han gjort hade i Jerusalem, på Högtidesdagen: ty de hade ock varit till Högtidesdagen.

* Matth. 4: 12. Marc. 1: 14.

Joh 4:46. Så kom åter JESUS i Cana i Galilea, där han hade gjort vin av vatten *. Och där var en Konungsman, vilkens son låg sjuk i Capernaum:

* Joh. 2: 1, 11.

Joh 4:47. När han hörde, att JESUS var kommen av Judea till Galileam, gick han till honom, och bad honom, att han ville komma ned, och göra hans son helbrägda: ty han låg för döden.

Joh 4:48. Då sade JESUS till honom: Utan I sen tecken och under, tron I icke. *

* 1. Cor. 1: 22.

Joh 4:49. Konungsmannen sade till honom: HERRE, kom ned, förr än min son dör.

Joh 4:50. Sade JESUS till honom: Gack, din son lever. Då trodde mannen ordena, som JESUS sade till honom, och gick.

Joh 4:51. Och i det han gick ned, mötte honom hans tjänare, och bebådade honom, sägandes: Din son lever.

Joh 4:52. Då besporde han med dem, vad stund det var vordet bättre med honom. Och de sade till honom: I går, på sjunde timman, övergav skälvan honom.

Joh 4:53. Då förstod fadren, att det var den timmen, i vilkom JESUS hade sagt till honom: Din son lever: och han trodde, och allt hans hus.

Joh 4:54. Detta är åter det andra tecknet, som JESUS gjorde, när han kom av Judea i Galileam.

V. 27. (a) Med kvinnone) Som var Samaritisk och Hednisk.

V. 34. (b) Min mat) Min mat är, att göra mins Faders vilja. Fadrens vilje är, att han skulle lida, och Evangelium i hela världena predikat varda, vilket då för handen var, likavisst som ock då skördanden för handen var.

V. 38. (c) Andre) Propheterna hava sått, 1. Pet. 1: 12. De hava icke sig självom, utan oss därmed tjänt.

JOHANNES, 5. CAPITLET

DÄREFTER for JESUS till Jerusalem; och då han kom till den dammen Bethesda, halp han en man till hälsan, som hade legat på säng i 38 år, v. 1. Där över knorrade Judarna, efter det skedde på Sabbathen, v. 10. JESUS svarade, att Fadren hade givit honom makt till att giva liv; döma, ock uppväcka av döda, v. 19. Han beviste ock av Johannis vittnesbörd, av sin underverk, och av Skrifterna, att han var Messias, utsänd av Fadrenom, v. 30.

I. JESUS kommer till Jerusalem, och botar en sjukan vid dammen Bethesda.

Joh 5:1. DÄREFTER var en Judarnas Högtid *; och JESUS for upp till Jerusalem.

* 3. Mos. 23: 2. 5. Mos. 16: 1.

Joh 5:2. Men i Jerusalem är en damm, vid fårahuset, som het på Ebreisko Bethesda (a), och hade fem skjul:

Joh 5:3. Däruti lågo en stor hop sjuke, blinde, halte, borttvinade, och bidde efter att vattnet skulle röras.

Joh 5:4. Ty en Ängel steg ned i dammen på en viss tid, och rörde vattnet: den där nu först steg ned i vattnet, sedan det var rört, han blev helbrägda, evad sjukdom han hade.

Joh 5:5. Så var där en man, som hade varit sjuk i åtta och trettio år.

Joh 5:6. Då JESUS fick se honom där han låg, och förnam, att han nu i lång tid hade legat sjuk, sade han till honom: Vilt du bliva helbrägda?

Joh 5:7. Svarade den sjuke honom: HERRE, jag haver ingen man som kan kasta mig i dammen, när vattnet är rört; men förr än jag kommer, då är en annar stigen in för mig.

Joh 5:8. Då sade JESUS till honom: Statt upp, tag din säng, och gack. *

* Matth. 9: 6. Marc. 2: 11. Luc. 5: 24.

Joh 5:9. Och strax blev den mannen helbrägda, och tog sin säng, och gick: och det var på en Sabbathsdag. *

* Joh. 9: 14.

II. Judarna knorra, att detta skedde på Sabbathen.

Joh 5:10. Då sade Judarna till honom som var vorden helbrägda: Det är Sabbath; dig är icke lovligit * bära sängena.

* 2. Mos. 20: 10. 5. Mos. 5: 12. Neh. 13: 19. Jer. 17: 21, 22. Matth. 12: 2. Marc. 2: 24. Luc. 6: 2.

Joh 5:11. Svarade han dem: Den som gjorde mig helbrägda, han sade till mig: Tag din säng, och gack.

Joh 5:12. Då sporde de honom: Ho är den mannen som dig sade, tag din säng, och gack?

Joh 5:13. Men han som helbrägda var vorden, visste icke ho han var: ty JESUS var undanviken, efter mycket folk var i det rummet.

Joh 5:14. Därefter fann JESUS honom i Templet, och sade till honom: Se, du äst vorden helbrägda; synda icke härefter, att dig icke vederfars något värre. *

* Matth. 12: 45. Joh. 8: 11.

Joh 5:15. Då gick den mannen bort, och sade Judomen, att JESUS var den som honom hade helbrägda gjort.

Joh 5:16. Och därföre förföljde Judarna JESUM, och sökte efter att döda honom, efter han detta gjorde på Sabbathen.

Joh 5:17. Men JESUS svarade dem: Min Fader verkar intill nu; och jag verkar ock. (b) *

* Joh. 14: 10.

Joh 5:18. Därföre sökte Judarna ändå mer efter att döda honom: ty han ej allenast bröt Sabbathen; utan ock sade, Gud vara sin Fader, görandes sig själv lik med Gud. *

* Matth. 26: 65. Joh. 7: 29. cap. 9: 4. cap. 10: 33. Phil. 2: 6.

III. JESUS bevisar, att honom är all makt given av Fadrenom;

Joh 5:19. Då svarade JESUS, och sade till dem: Sannerliga, sannerliga säger jag eder, Sonen kan intet göra av sig själv; utan det han ser Fadren göra: ty allt det han gör, det gör ock Sonen sammalunda. *

* Joh. 8: 38.

Joh 5:20. Ty Fadren älskar Sonen *, och visar honom allt det han gör; och varder än visandes honom större verk än dessa äro, att I skolen undra därpå.

* Joh. 3: 35.

Joh 5:21. Ty såsom Fadren uppväcker de döda, och gör dem levandes; så gör ock Sonen levandes vem han vill.

Joh 5:22. Ty icke dömer heller Fadren någon; utan haver all dom givit Sonenom: *

* Matth. 11: 27. cap. 28: 18. Joh. 17: 2. Ap. G. 17: 31.

Joh 5:23. På det alle skola hedra Sonen, såsom de hedra Fadren. Vilken som icke hedrar Sonen, han hedrar icke Fadren *, som honom sänt haver.

* 1. Joh. 2: 23.

Joh 5:24. Sannerliga, sannerliga säger jag eder: Vilken som hörer mitt tal, och tror honom som mig sänt haver, han haver evinnerligit liv, och kommer icke i domen *; utan är gången ifrå döden till livet. *

* Luc. 23: 43. Joh. 3: 18. cap. 6: 40, 47. cap. 8: 51. * Eph. 2: 6. 1. Joh. 3: 2.

Joh 5:25. Sannerliga, sannerliga säger jag eder: Den tid skall komma, och är nu allaredo, att de döde * skola höra Guds Sons röst; och de henne höra, de skola leva.

* Rom. 6: 4. Gal. 2: 20. Eph. 2: 1, 5. 1. Tim. 5: 6. Uppenb. 3: 1.

Joh 5:26. Ty såsom Fadren haver liv i sig självom, så haver han ock givit Sonenom hava liv i sig självom;

Joh 5:27. Och haver desslikes givit honom makt att döma; därföre, att han människones Son är. (c)

Joh 5:28. Förundrer eder icke över detta: ty den tiden skall komma, i vilko alle de i grifterna äro, skola höra hans röst. *

* Dan. 12: 2. 1. Cor. 15: 52. 1. Thess. 4: 16.

Joh 5:29. Och de som väl hava gjort, skola framgå till livsens uppståndelse; men de som illa hava gjort, till domsens uppståndelse. * * Matth. 25: 46.

IV. Och att han var världenes Frälsare; beropandes sig på Johannis, och Fadrens vittnesbörd.

Joh 5:30. Intet kan jag göra av mig själv. Som jag hörer, så dömer jag; och min dom är rätt: ty jag söker icke min vilja; utan Fadrens vilja som mig sänt haver. *

* Joh. 6: 38.

Joh 5:31. Om jag vittnar om mig själv, då är mitt vittnesbörd icke sant.

Joh 5:32. En annar är som vittnar om mig *; och jag vet, att det vittnesbörd sant är, som han vittnar om mig.

* Esa. 42: 1. Matth. 17: 5. Joh. 8: 14, 18.

Joh 5:33. I sänden till Johannes, och han gav vittnesbörd * till sanningen:

* Joh. 1: 19.

Joh 5:34. Men jag tager intet vittnesbörd av människo; utan säger detta, på det I skolen varda salige.

Joh 5:35. Han var ett brinnande och skinande ljus; och I villen en tid långt fröjdas i hans ljus.

Joh 5:36. Men jag haver ett större vittnesbörd * än Johannis vittnesbörd: ty de verk som Fadren haver givit mig, att jag skall fullborda; de samma verk som jag gör, vittna om mig *, att Fadren haver sänt mig.

* Matth. 3: 17. Joh. 1: 32, 33. * cap. 10: 25.

Joh 5:37. Och Fadren som mig sände, han haver vittnat om mig *: I haven varken någon tid hört hans röst, eller sett hans skepelse: *

* Marc. 1: 11. cap. 9: 7. Luc. 3: 22. cap. 9: 35. Joh. 6: 27. cap. 12: 28. 2. Pet. 1: 17. * 2 Mos. 33: 20. 5. Mos. 4: 12. 1. Tim. 6: 16. 1. Joh. 4: 12.

Joh 5:38. Och hans ord haven I icke blivandes i eder; ty I tron icke honom, som han sänt haver.

Joh 5:39. Rannsaker * Skrifterna *: ty I menen eder hava evinnerligit liv i dem; och de äro de som vittna om mig. *

* Luc. 16: 29. Ap. G. 17: 11. * Esa. 8: 20. * 5. Mos. 18: 15. Esa. 34: 16. cap. 45: 8. Jer. 23: 5. Dan. 9: 24. Luc. 24: 27. Joh. 1: 45.

Joh 5:40. Och I viljen icke komma till mig, att I måtten få liv.

Joh 5:41. Jag tager ingen pris av människor.

Joh 5:42. Men jag känner eder, att I icke haven Guds kärlek uti eder.

Joh 5:43. Jag är kommen i mins Faders Namn, och I anammen mig icke: kommer en annar i sitt eget namn, den varden I anammande.

Joh 5:44. Huru kunnen I tro, I som tagen pris var av androm; och den pris som kommer allena av Gud, söken I intet? *

* Joh. 12: 43. Rom. 2: 29.

Joh 5:45. I skolen icke mena, att jag skall anklaga eder för Fadren: det är en som eder anklagar, nämliga Moses, den I hoppens uppå.

Joh 5:46. Haden I trott Mosi, så haden I ock trott mig: ty om mig haver han skrivit. *

* 1. Mos. 3: 15. cap. 22: 18. cap. 49: 10. 5. Mos. 18: 18.

Joh 5:47. Men tron I icke hans skrifter; huru skolen I då tro min ord?

V. 2. (a) Bethesda) Det är på Svensko ett hospital, där man gör väl emot fattiga människor: av det ordet Hesed, det är barmhärtighet: sådant var där vid dammen, varest man ock förvarade fåren som offras skulle; där de sjuke förväntade någon del av.

V. 17. (b) Verkar ock) Det är: Min Fader håller intet Sabbathen: därföre håller intet jag honom; utan verkar alltid, såsom min Fader.

V. 27. (c) Människones Son är) Domen måste uppenbarliga hållas, för alla människor: därföre måste ock Domaren vara människa, den man se kan; och dock likväl Gud, efter han Guds domstol besitta skall.

JOHANNES, 6. CAPITLET

DÄREFTER for JESUS över havet i öknena; där spisade han femtusend män med fem bröd och två fiskar, v. 1 Och då hans Lärjungur drogo tillbaka igen, kom han gångandes till dem på vattnet, v. 16. Då kom folket åter till honom i Capernaum: där begynte han ett långt samtal med dem, om sins kötts ätande, som är den oförgängeliga maten, som giver liv och salighet, v. 24. Därutöver förargades månge av hans Lärjungar, och övergåvo honom, v. 60. Men Apostlarna och Petrus bekände att han var Christus, Guds Son, v. 67. Och förrädaren varder utmärkt, v. 70.

I. JESUS far över havet, och spisar 5000 män.

Joh 6:1. DÄREFTER for JESUS över det Galileiska havet, som är vid den staden Tiberias.

Joh 6:2. Och mycket folk följde honom, därföre att de sågo hans tecken, som han gjorde med dem som sjuke voro.

Joh 6:3. Och gick JESUS på ett berg, och satte sig där med sina Lärjungar:

Joh 6:4. Och då tillstundade Påska *, Judarnas Högtid.

* 2. Mos. 12: 18. 3. Mos. 23: 5. 4. Mos. 28: 16. 5. Mos. 16: 1.

Joh 6:5. Då lyfte JESUS upp sin ögon, och såg att mycket folk kom till honom, och sade till Philippum: Var få vi köpa bröd, att desse må äta? *

* Matth. 14: 15. Marc. 6: 35. Luc. 9: 12.

Joh 6:6. Men det sade han till att försöka honom; ty han visste väl, vad han ville göra.

Joh 6:7. Svarade honom Philippus: För tuhundrade penningar bröd, vore dem icke nog, till att var finge ett litet stycke.

Joh 6:8. Då sade till honom en av hans Lärjungar, Andreas, Simon Petri broder:

Joh 6:9. Här är en pilt, som haver fem bjuggbröd, och två fiskar; men vad förslår det ibland så många? *

* 2. Kon. 4: 43.

Joh 6:10. Men JESUS sade: Låter folket sätta sig. Och på det rummet var mycket gräs. Då satte sig ned vid femtusend män.

Joh 6:11. Och JESUS tog bröden; tackade *, och fick Lärjungomen, och Lärjungarna skifte ibland dem som såto: sammaledes ock av fiskarna, så mycket de ville.

* 1. Sam. 9: 13.

Joh 6:12. Då de voro mätte, sade han till sina Lärjungar: Hämter tillhopa stycken som överblivne äro, att icke något förfars.

Joh 6:13. Så hämte de tillhopa, och uppfyllde tolv korgar med styckom, som över voro av fem bjuggbröd, efter dem som ätit hade.

Joh 6:14. När nu de människorna sågo tecknet, som JESUS hade gjort, sade de: Visserliga är denne den Propheten * som komma skulle i världena.

* 5. Mos. 18: 15, 18. Luc. 7: 16. cap. 24: 19. Joh. 1: 21. cap. 4: 19. cap. 7: 40

Joh 6:15. När då JESUS förnam, att de ville komma och taga honom, och göra honom till Konung, gick han åter avsides bort uppå berget, han själv allena. *

* Matth. 14: 23. Marc. 6: 47.

II. Lärjungarna fara över havet; och JESUS går på vattnet.

Joh 6:16. Och när aftonen kom, gingo hans Lärjungar ned till havet;

Joh 6:17. Och stego till skepps, och foro över havet till Capernaum; och det var redo mörkt vordet: och JESUS var icke till dem kommen.

Joh 6:18. Då blåste ett stort väder, och havet hov sig upp.

Joh 6:19. När de nu rott hade vid fem och tjugo eller trettio stadier, fingo de se JESUM gå på havet, och nalkas skeppet; och de vordo förfärade.

Joh 6:20. Men han sade till dem: Det är jag, varer icke rädde.

Joh 6:21. Och de ville hava tagit honom in i skeppet: och i det samma var skeppet vid landet, som de foro till.

Joh 6:22. Dagen därefter, när folket som stod på hinsidon havet, såg att där var intet annat skepp än det ena, som hans Lärjungar voro uti stegne: och att JESUS var icke instigen med sina Lärjungar i skeppet, utan hans Lärjungar voro bortfarne allena;

Joh 6:23. Men annor skepp kommo av Tiberias, hart till det rummet där de hade ätit brödet, sedan HERREN hade sagt tacksägelsen.

III. JESUS kommer till Capernaum, och talar med Judarna om den oförgängeliga maten.

Joh 6:24. När då folket såg, att JESUS var icke där, ej heller hans Lärjungar, stego de ock i skeppen, och kommo till Capernaum, och sökte JESUM.

Joh 6:25. Och då de funno honom på hinsidon havet, sade de till honom: Rabbi, när komst du hit?

Joh 6:26. Svarade JESUS dem, och sade: Sannerliga, sannerliga säger jag eder: I söken mig icke fördenskull, att I haven sett tecken; utan fördenskull att I haven ätit av brödet, och ären vordne mätte.

Joh 6:27. Verker (a) icke den mat som förgås, utan den som bliver till evinnerligit liv, den människones Son eder giva skall *: ty honom haver Gud Fader beseglat. (b) *

* Joh. 11: 26. * Matth. 3: 17. cap. 17: 5. Marc. 1: 11. cap. 9: 7. Luc. 3: 22. cap. 9: 35. Joh. 1: 32, 33. cap. 5: 37. cap 8: 18. 2. Pet. 1: 17.

Joh 6:28. Då sade de till honom: Vad skole vi göra, att vi verka kunne Guds verk?

Joh 6:29. Svarade JESUS, och sade till dem: Detta är Guds verk, att I tron på den han sänt haver. *

* 1. Joh. 3: 23.

Joh 6:30. Då sade de till honom: Vad tecken * gör du då, att vi se kunne, och tro dig? Vad verkar du?

* Matth. 12: 38. cap. 16: 1. Marc. 8: 11. Luc. 11: 29. 1. Cor. 1: 22.

Joh 6:31. Våre fäder åto Manna i öknene; som skrivet är: Han gav dem bröd av himmelen till att äta. *

* 2. Mos. 16: 4. Ps. 78: 24. Vish. 16: 20. 1. Cor. 10: 3.

Joh 6:32. Då sade JESUS till dem: Sannerliga, sannerliga säger jag eder: Icke gav Mose eder det brödet av himmelen *; men min Fader giver eder det sanna brödet av himmelen.

* 4. Mos. 11: 7.

Joh 6:33. Ty det är Guds bröd som nederkommer av himmelen, och giver världene liv.

Joh 6:34. Då sade de till honom: HERRE, giv oss alltid detta brödet.

Livsens bröd.

Joh 6:35. Och JESUS sade till dem: Jag är livsens bröd: vilken som kommer till mig, han skall icke hungra; och vilken som tror på mig, han skall aldrig törsta. *

* Esa. 55: 1. Matth. 11: 28. Joh. 4: 14. cap. 7: 37.

Joh 6:36. Men jag haver sagt eder, att I haven ock sett mig; och tron dock icke.

Joh 6:37. Allt det min Fader giver mig, det kommer till mig: och den till mig kommer, kastar jag icke ut.

Joh 6:38. Ty jag är nederkommen av himmelen, icke att jag skall göra min vilja, utan hans vilja som mig sänt haver. *

* Matth. 26: 39. Marc. 14: 36. Luc. 22: 42. Joh. 4: 34. cap. 5: 30.

Joh 6:39. Och det är mins Faders vilje, som mig sänt haver, att jag intet borttappa * skall av allt det han mig givit haver: utan att jag skall uppväcka det på yttersta dagen.

* Ps. 109: 8. Joh. 10: 28. cap. 17: 12. cap. 18: 9. Ap. G. 1: 20.

Joh 6:40. Och detta är hans vilje, som mig sänt haver, att var och en som ser Sonen, och tror på honom, han skall hava evinnerligit liv *: och jag skall uppväcka honom på yttersta dagen.

* Joh. 3: 15, 16.

Joh 6:41. Då knorrade Judarna däröver, att han sade: Jag är det brödet som nederkommet är av himmelen,

Joh 6:42. Och sade: Är icke denne JESUS, Josephs son, vilkens fader och moder vi känne *? Huru säger han då: Jag är nederkommen av himmelen?

* Matth. 13: 55. Marc. 6: 3. Luc. 4: 22. Joh. 7: 27.

Joh 6:43. Då svarade JESUS, och sade till dem: Knorren icke emellan eder.

Joh 6:44. Ingen kan komma till mig, utan Fadren, som mig sänt haver, drager honom: och jag skall uppväcka honom på yttersta dagen.

Joh 6:45. Det är skrivet i Propheterna: De skola alle varda lärde av Gudi *: var och en som det nu hört haver av Fadren, och lärt det, han kommer till mig.

* Esa. 54: 13. Jer. 31: 34. Joh. 1: 18. 1. Thess. 4: 9. Ebr. 8: 10. cap. 10: 16.

Joh 6:46. Icke så, att någor haver sett Fadren *; utan den som är av Gudi, han haver sett Fadren.

* Matth. 11: 27. Luc. 10: 22.

Joh 6:47. Sannerliga, sannerliga säger jag eder: Vilken som tror på mig, han haver evinnerligit liv. *

* Joh. 3: 18, 36.

Joh 6:48. Jag är livsens bröd.

Joh 6:49. Edre fäder åto Manna i öknene *, och äro blevne döde. *

* 2. Mos. 16: 15. * Ebr. 3: 16, 19.

Joh 6:50. Detta är det brödet, som nederkommer av himmelen, på det den därav äter, skall icke dö.

Joh 6:51. Jag är det levandes brödet som nederkommer av himmelen *: vilken som äter av detta brödet, han skall leva evinnerliga: och det brödet som jag giva skall, är mitt kött, vilket jag giva skall för världenes liv.

* Joh. 3: 13.

Joh 6:52. Då kivade Judarna emellan sig, sägandes: Huru * kan denne giva oss sitt kött till äta?

* Joh. 3: 9.

Joh 6:53. Då sade JESUS till dem: Sannerliga, sannerliga säger jag eder: Utan I äten (c) människones Sons kött, och dricken hans blod, då haven I icke liv i eder. *

* 1. Mos. 15: 6. Marc. 16: 16. Joh. 1: 12.

Joh 6:54. Vilken som äter mitt kött, och dricker min blod, han haver evinnerligit liv; och jag skall uppväcka honom på yttersta dagen.

Joh 6:55. Ty mitt kött är visserliga mat, och min blod är visserliga dryck.

Joh 6:56. Vilken som äter mitt kött, och dricker min blod, han bliver i mig, och jag i honom.

Joh 6:57. Såsom levandes Fadren haver mig sänt, och jag lever genom Fadren; så ock den som äter mig, han skall ock leva genom mig.

Joh 6:58. Detta är det brödet, som av himmelen nederkommet är *: icke såsom edre fäder åto Manna, och äro blevne döde: den som äter detta brödet, han skall leva evinnerliga.

* Joh. 3: 13.

Joh 6:59. Detta sade han i Synagogon, då han lärde i Capernaum.

IV. Somlige av Christi Lärjungar förargas av hans tal, och övergiva honom.

Joh 6:60. Men månge av hans Lärjungar, när de detta hörde, sade: Detta är ett hårt tal; ho kan det höra?

Joh 6:61. Men när JESUS visste vid sig själv, att hans Lärjungar knorrade däröver, sade han till dem: Förargar (d) detta eder?

Joh 6:62. Vad då, om I varda seende människones Son uppstiga dit han förra var? *

* Marc. 16: 19. Luc. 24: 51. Joh. 3: 13. Ap. G. 1: 9. Eph. 4: 8.

Joh 6:63. Anden är den som gör livaktig; köttet är intet nyttigt: de ord jag säger eder, äro ande, och äro liv. *

* 2. Cor. 3: 6.

Joh 6:64. Men någre av eder äro, som icke tro: ty JESUS visste * väl av begynnelsen, vilke de voro som icke trodde; och vilken honom förråda skulle.

* Joh. 2: 25. cap. 13: 11.

Joh 6:65. Och han sade: Fördenskull sade jag eder, att ingen kan komma till mig, utan det varder honom givet av minom Fader.

Joh 6:66. Ifrå den tiden gingo månge av hans Lärjungar till rygga, och vandrade intet länger med honom.

V. Christus frågar, om ock Apostlarna ville gå bort; och Petrus gör sin bekännelse.

Joh 6:67. Då sade JESUS till de Tolv: Icke viljen I ock gå bort?

Joh 6:68. Svarade honom Simon Petrus: HERRE, till vem skole vi gå? Du haver eviga livsens ord: *

* Ap. G. 5: 20.

Joh 6:69. Och vi tro, och have förnummit, att du äst Christus, levandes Guds Son. *

* Matth. 16: 16. Marc. 8: 29. Luc. 9: 20. Joh. 11: 27.

Joh 6:70. Svarade dem JESUS: Haver jag icke eder Tolv utvalt *? Och en av eder är en djävul. *

* Luc. 6: 13. * Joh. 8: 44.

Joh 6:71. Men det sade han om Juda Simons Ischarioth: ty han var den som honom förråda skulle, och var en av de Tolv.

V. 27. (a) Verker) Det är, farer efter sådana mat.

(b) Beseglat) Det är, med den Helga Anda begåvat, och tillrett, så att han allena för allom, för en Mästare och hjälpare föresatter och given är: Såsom den, efter vilkom alle sig hålla och rätta skola.

V. 53. (c) Utan I äten) Detta capitel talar icke om Sacramentet i vin och bröd, utan om andeligit ätande: det är, om trona, att Christus som var Gud och människa, haver utgjutit sitt blod för oss, v. 35, 47.

V. 61. (d) Förargar) Det är, förargar det eder, som jag nu talar med eder på jordene; vad vill då ske, när jag uti himmelen regerandes varder, och fullföljer orden?

JOHANNES, 7.  CAPITLET

OCH JESUS vistades i Galilea, v. 1. Men hans broder styrkte honom, att han skulle draga upp till Lövhyddohögtiden, v. 3. Sedan de voro uppdragne, drog ock han hemligen upp, v. 10. Mitt i Högtiden kom han upp i Templet, och lärde där, v. 14. Då begynte folket mycket disputera emellan sig, om han var Christus, v. 25. Därföre ville de överste Prästerna låta gripa honom: men han talade än vidare med dem, v. 32. Och mycken tvedräkt var emellan dem; likväl kom ingen sina hand vid honom, v. 40. Nicodemus ville försvara honom; men Judarna tala däremot, v. 50.

I. JESUS vistas i Galilea; men hans bröder ville intala honom att resa till Jerusalem.

Joh 7:1. DÄREFTER vandrade JESUS omkring i Galilea: ty han ville icke vandra i Judea, därföre att Judarna foro efter att dräpa honom.

Joh 7:2. Och var då hart vid Judarnas Lövhyddohögtid. *

* 3. Mos. 23: 34.

Joh 7:3. Då sade hans bröder * till honom: Gack hädan; och gack in i Judeam, att dine Lärjungar må ock se din verk som du gör.

* Matth. 12: 46. Marc. 3: 31. Luc. 8: 19. Ap. G. 1: 14.

Joh 7:4. Ty ingen som vill uppenbar vara, förhandlar något hemliga: om du det gör, så uppenbara dig för världene.

Joh 7:5. Ty hans bröder trodde icke heller på honom. *

* Marc. 3: 21.

Joh 7:6. Då sade JESUS till dem: Min tid är icke än kommen; men edar tid är alltid redo.

Joh 7:7. Världen kan icke hata eder; men mig hatar hon *: ty jag bär vittne om henne, att hennes verk äro ond. *

* Joh. 15: 18. * cap. 3: 19. cap. 14: 17.

Joh 7:8. Går I upp till denna Högtidesdagen: jag vill icke ännu gå upp till denna Högtiden: ty min tid är icke ännu fullbordad. *

* Joh. 8: 20.

Joh 7:9. Då han hade detta sagt till dem, blev han i Galilea.

II. Han går ock upp till Lövhyddohögtiden; men hemligen.

Joh 7:10. Men när hans bröder voro uppgångne, då gick ock han upp till Högtiden, dock icke uppenbarliga, utan så hemliga.

Joh 7:11. Då sökte Judarna efter honom i Högtidene, och sade: Var är han? *

* Joh. 11: 56.

Joh 7:12. Och mycket mummel var ibland folket om honom; ty somlige sade: Han är god *; men andre sade: Nej; men han förförer folket.

* Matth. 21: 46. Luc. 7: 16. Joh. 6: 14.

Joh 7:13. Dock talade ingen uppenbarliga om honom, för Judarnas rädslos skull. *

* Joh. 9: 22. cap. 12: 42. cap. 19: 38.

III. JESUS lärer i Templet.

Joh 7:14. Då nu halv Högtiden var överstånden, gick JESUS upp i Templet, och lärde.

Joh 7:15. Och Judarna förundrade sig, och sade: Huru kan denne Skrift, efter han är icke lärd?

Joh 7:16. Svarade dem JESUS, och sade: Min lärdom är icke min, utan hans som mig sänt haver. *

* Joh. 8: 28. cap. 12: 49. cap. 14: 10, 24.

Joh 7:17. Om någon vill göra hans vilja, skall han förnimma, om denna lärdom är av Gudi, eller om jag talar av mig själv.

Joh 7:18. Vilken som talar av sig själv, han söker sin egen pris: men den som söker hans pris, som honom haver sänt, han är sannfärdig *, och orättfärdighet är icke i honom.

* Joh. 5: 41.

Joh 7:19. Gav icke Moses eder Lagen *? Och likväl gör ingen av eder Lagen fullt * (a). Hvi söken I efter att döda mig? *

* 2. Mos. 20: 1, rc. * cap. 24: 3. Ap. G. 7: 53. * Matth. 12: 14. Marc. 3: 6. Joh. 5: 16, 18. cap. 10: 39. cap. 11: 53.

Joh 7:20. Svarade folket, och sade: Du haver djävulen *; ho söker efter att döda dig?

* Joh. 8: 48, 52. cap. 10: 20.

Joh 7:21. Svarade JESUS, och sade till dem: Jag gjorde ena gärning, och där undren I alle på.

Joh 7:22. Fördenskull gav Moses eder omskärelsen; icke att hon är av Mose, utan av fäderna (b); och likväl omskären * I människona om Sabbathen. (c)

* 1. Mos. 17: 10. 3. Mos. 12: 3. Ap G. 7: 8. Rom. 4: 11.

Joh 7:23. Tager nu människan omskärelsen om Sabbathen, på det att Mose Lag icke skall varda bruten; på mig bliven I misslynte, att jag gjorde hela människona helbrägda om Sabbathen?

Joh 7:24. Dömer icke efter ansiktet; utan dömer en rätt dom. *

* 5. Mos. 1: 16, 17. Ords. 24: 23. Jac. 2: 1.

IV. Åtskilliga meningar om Christo äro på färde.

Joh 7:25. Då sade någre av Jerusalem: Är icke denne den de fara efter att döda?

Joh 7:26. Men se, han talar uppenbarliga, och de tala intet till honom: veta nu våre Överste förvisso, att han är visst Christus?

Joh 7:27. Dock, vi vete vadan denne är *: men när Christus kommer, vet ingen vadan han är.

* Matth. 13: 55. Marc. 6: 3. Luc. 4: 22. Joh. 6: 42.

Joh 7:28. Då ropade JESUS i Templet, lärde, och sade: Ja, I kännen mig, och I veten vadan jag är; och jag är icke kommen av mig själv: utan den mig sänt haver, han är sannfärdig *, den I icke kännen.

* Joh. 8: 26, 42, 55. Rom. 3: 4.

Joh 7:29. Men jag känner honom *: ty jag är av honom; och han sände mig.

* Matth. 11: 27. Joh. 10: 15.

Joh 7:30. Då foro de efter att gripa honom; dock bar ingen sina händer på honom *: ty hans tid var icke än då kommen.

* Marc. 11: 18. Luc. 19: 47, 48. cap. 20: 19. Joh. 8: 37.

Joh 7:31. Men månge av folket trodde på honom *, och sade: När Christus kommer, icke varder han mer tecken görandes, än denne gjort haver?

* Joh. 8: 30.

V. Överste Prästerna vilja låta fånga JESUM; men han talade väldeliga.

Joh 7:32. Så hörde de Phariseer, att folket mumlade sådant om honom: och sände Phariseerna, och de överste Prästerna tjänarena ut, till att gripa honom.

Joh 7:33. Då sade JESUS till dem: Jag är ännu en liten tid när eder; och så går jag bort till honom, som mig sänt haver. *

* Joh. 16: 16.

Joh 7:34. I skolen söka mig, och intet finna mig: och där jag är, dit kunnen I icke komma. *

* Joh. 8: 21. cap. 13: 33.

Joh 7:35. Då sade Judarna emellan sig: Vart vill denne gå, att vi skole icke finna honom? Mån han vilja gå till dem, som förströdde äro ibland Grekerna, och lära Grekerna?

Joh 7:36. Vad är det för ett tal som han sade: I skolen söka mig, och intet finna mig? Och där jag är, dit kunnen I icke komma?

Joh 7:37. Men på den yttersta dagen, den stora Högtidenes dag *, stod JESUS, och ropade, sägandes: Om någon törstar, han komme till mig, och dricke. *

* 3. Mos. 23: 36. * Esa. 55: 1. Joh. 4: 14. cap. 6: 35. Uppenb. 22: 17.

Joh 7:38. Vilken som tror på mig, såsom Skriften säger, av hans kved skola flyta levandes vattens strömmer. *

* Esa. 12: 3. cap. 44: 3.

Joh 7:39. Men detta sade han om Andan, vilken de få skulle som tro på honom *: ty den Helge Ande (d) var icke ännu given *; efter JESUS var icke ännu förklarad.

* Joel 2: 28 Ap. G. 2: 17. * Joh. 16: 7.

VI. Andra tvistigheter om Christo.

Joh 7:40. Då nu månge av folket hörde detta talet, sade de: Denne är sannerliga Propheten. *

* 5. Mos. 18: 15, 18. Matth. 21: 46. Luc. 7: 16. Joh. 4: 42. cap. 6: 14.

Joh 7:41. Andre sade: Denne är Christus. Men andre sade: Icke skall Christus komma av Galilea? *

* Joh. 1: 46.

Joh 7:42. Säger icke Skriften, att Christus skall komma av Davids säd, och av den staden BethLehem *, där David var?

* 1. Sam. 16: 1. Ps. 132: 11. Mich. 5: 2. Matth 2: 5. Luc. 2: 4.

Joh 7:43. Så vart en tvedräkt ibland folket för hans skull. *

* Joh. 9: 16. cap. 10: 19.

Joh 7:44. Och somlige av dem ville gripa honom; men ingen bar händer på honom.

Tjänarena kunna icke gripa JESUM.

Joh 7:45. Då kommo tjänarena till de översta Prästerna, och Phariseerna; och de sade till dem: Hvi haven I icke haft honom hit?

Joh 7:46. Tjänarena svarade: Aldrig haver någor människa så talat som denne mannen.

Joh 7:47. Svarade dem Phariseerna: Ären I icke ock förförde?

Joh 7:48. Icke haver någor av Överstarna, eller Phariseerna trott på honom? *

* Joh. 12: 42. 1. Cor. 1: 20. cap. 2: 8.

Joh 7:49. Utan detta folket, som icke vet Lagen, är förbannat.

VII. Nicodemus lägger sig ut för Christo; men Judarna förkasta det.

Joh 7:50. Då sade till dem Nicodemus, den som kom till honom om nattene *, vilken var en av dem:

* Joh. 3: 2.

Joh 7:51. Icke dömer vår Lag någon människo, med mindre man först förhörer honom, och får veta vad han gör? *

* 2. Mos. 23: 1. 3. Mos. 19: 15. 5. Mos. 1: 17. cap 17: 4, 8. cap. 19: 15.

Joh 7:52. Svarade de, och sade till honom: Äst du icke ock av Galilea? Rannsaka, och se, att av Galilea är ingen Prophet uppkommen.

Joh 7:53. Och så gick var och en hem till sitt.

V. 19. (a) Fullt) Ty göra eller hålla Lagen tillfyllest, är människone omöjeligit, Rom. 8, 3.

V. 22. (b) Av fäderna) Det är, den Lagen om omskärelsen haver Gud givit fäderna, 1. Mos. 17: 10. Men den Lagen om Sabbathen haver han givit Mosi, eller genom Mosen, 3. Mos. 12: 3.

(c) Om Sabbathen) Hålla Sabbathen, är Mosi Lag: omskärelsen är fädernas Lag. De äro ju emot varandra, när någor låter sig omskära på Sabbathen; och den ena måste vika för den andra. Därföre står Lagsens fullbordan ju icke i bokstaven, utan i Andanom.

V. 39. (d) Den Helge Ande) Den Helga Andas synliga gåvor, Ap. G. 2, 3, och 4. cap.

JOHANNES, 8. CAPITLET

ANDRE dagen hade de fram för honom en kvinno, som hade bedrivit hor, att han skulle döma henne: men han lät gå henne odömdan, v. 1. Sedan disputerade han länge med de Skriftlärda, om sin läro, och kallelse, v. 12. Om sin varelse, och om sitt lidande, v. 25. Om trona, och vilke de rätte Abrahams barn äro, v. 31. Han beviste ock, att han var utan synd, och av Gudi: men de försmädde honom, och ville på sistone stena honom, v. 46.

I. JESUS lärer i Templet; och Phariseerna hava fram en horkona.

Joh 8:1. MEN JESUS gick ut på Oljoberget.

Joh 8:2. Och om morgonen bittida kom han åter i Templet, och allt folket kom till honom; och han satte sig, och lärde dem.

Joh 8:3. Då hade de Skriftlärde och Phariseer till honom ena kvinno, som var gripen i hor; och när de hade ställt henne fram,

Joh 8:4. Sade de till honom: Mästar, denna kvinnan är gripen på bar gärning i hor.

Joh 8:5. Och Mose haver budit oss i Lagen, att sådana skola stenas *; men vad säger du?

* 3. Mos. 20: 10. 5. Mos. 22: 22.

Joh 8:6. Men detta sade de, till att försöka honom, att de kunde anklaga honom. Men JESUS böjde sig ned, och skrev med fingret på jordena.

Joh 8:7. När de nu så stodo fast på sin frågo, reste han sig upp, och sade till dem: Vilken av eder utan synd är, han kaste första stenen på henne. *

* 5. Mos. 17: 7.

Joh 8:8. Och böjde sig åter ned, och skrev på jordena.

Joh 8:9. Och när de detta hörde, och voro i samvetet övertygade, gingo de ut, den ene efter den andre, begynnandes på de Äldsta intill de sista: och JESUS lämnades allena, och kvinnan ståndandes i mitten.

Joh 8:10. När JESUS reste sig upp, och såg ingen, utan kvinnona, sade han till henne: Kvinna, var äro dine åklagare? Haver ingen dömt dig?

Joh 8:11. Men hon sade: HERRE, ingen; då sade JESUS till henne: Icke heller dömer jag dig (a). Gack bort, och synda icke härefter.

II. JESUS håller ett skarpt samtal med de Skriftlärda, om sin lära, och kallelse.

Joh 8:12. Då talade JESUS åter till dem, sägandes: Jag är världenes Ljus *; den mig följer, han skall icke vandra i mörkret, utan han skall hava livsens Ljus.

* Joh. 1: 5, 9. cap. 9: 5. cap. 12: 35, 46.

Joh 8:13. Då sade Phariseerna till honom: Du vittnar om dig själv; ditt vittnesbörd är icke sant.

Joh 8:14. Svarade JESUS, och sade till dem: Om jag än vittnar om mig själv, så är mitt vittnesbörd sant *: ty jag vet vadan jag kommen är, och vart jag går; men I veten icke vadan jag kommer, och vart jag går.

* Joh. 5: 31.

Joh 8:15. I dömen efter köttet; jag dömer ingen.

Joh 8:16. Och om jag än dömde, är min dom sann: ty jag är icke allena; utan jag, och Fadren, som mig sänt haver.

Joh 8:17. Är ock så skrivet i edor Lag, att tvegge människors vittnesbörd är sant. *

* 5. Mos. 17: 6. cap. 19: 15. Matth. 18: 16. 2. Cor. 13: 1. Ebr. 10: 28.

Joh 8:18. Jag är den som bär vittnesbörd om mig själv; bär ock Fadren, som mig sänt haver, vittnesbörd om mig.

Joh 8:19. Då sade de till honom: Var är din Fader? JESUS svarade: I kännen varken mig, eller min Fader. Om I känden mig, då känden I ock min Fader:

Joh 8:20. Desse ord talade JESUS vid Offerkistona, lärandes i Templet: och ingen tog fatt på honom; ty hans tid var icke ännu kommen. *

* Joh. 7: 8, 30.

Joh 8:21. Då sade åter JESUS till dem: Jag går bort, och I skolen söka mig, och skolen dö uti edra synder. Dit jag går, kunnen I icke komma. *

* Joh. 7: 34. cap. 13: 33.

Joh 8:22. Då sade Judarna: Mån han då vilja dräpa sig själv, medan han säger: Dit jag går, kunnen I icke komma?

Joh 8:23. Och han sade till dem: I ären nedanefter, och jag är ovanefter: I ären av desso världene, jag är icke av desso världene. *

* Joh. 3: 31.

Joh 8:24. Därföre sade jag eder, att I skolen dö i edra synder: ty om I icke tron, att det är jag, skolen I dö i edra synder.

Joh 8:25. Då sade de till honom: Ho äst du? Och JESUS sade till dem: Det, vad jag ock sade eder av begynnelsen.

Joh 8:26. Jag haver mycket om eder att tala och döma: men den mig sänt haver, är sannfärdig *; och det jag haver hört av honom, det talar jag i världene.

* Joh. 7: 28.

Joh 8:27. De förstodo icke, att han talade till dem om Fadren.

Joh 8:28. Då sade JESUS till dem: När I haven upphöjt människones Son *, då skolen I förstå, att det är jag; och att jag gör intet av mig själv: utan såsom Fadren haver lärt mig, så talar jag.

* Joh. 12: 32.

Joh 8:29. Och den mig sänt haver, är med mig. Fadren haver icke lämnat mig allena: ty jag gör alltid det honom täckt är.

Joh 8:30. När han detta talade, trodde månge på honom.

Joh 8:31. Då sade JESUS till de Judar, som trodde på honom: Om I bliven vid min ord, så ären I sannerliga mine Lärjungar.

Joh 8:32. Och I skolen förstå sanningen, och sanningen skall göra eder fri. *

* Rom. 6: 18

Joh 8:33. De svarade honom: Vi äre Abrahams säd, och have aldrig någors trälar varit: huru säger då du: I skolen varda fri?

Joh 8:34. Svarade dem JESUS: Sannerliga, sannerliga säger jag eder, att var och en som syndena gör, han är syndenes träl. *

* Rom. 6: 16. 2. Pet. 2: 19.

Joh 8:35. Men trälen bliver icke i huset evinnerliga; sonen bliver evinnerliga.

Joh 8:36. Om därföre Sonen gör eder fri, så ären I rättsliga fri.

Joh 8:37. Jag vet att I ären Abrahams säd: men I faren efter att döda mig; ty mitt tal haver intet rum i eder.

Joh 8:38. Jag talar det jag haver sett när minom Fader; och I gören det I haven sett när edar fader.

Joh 8:39. Svarade de, och sade till honom: Abraham är vår fader. Sade JESUS till dem: Voren I Abrahams barn, då gjorden I Abrahams gärningar.

Joh 8:40. Men nu söken I att döda mig, som är den man, som eder haver sagt sanningena, vilka jag hört haver av Gudi: detta gjorde icke Abraham.

Joh 8:41. I gören edars faders gärningar. Då sade de till honom: Vi äre icke oäkta födde; vi have en Fader, nämliga Gud.

Joh 8:42. JESUS sade till dem: Vore Gud edar Fader, så älskaden I ju mig: ty av Gudi är jag utgången och kommen; ty jag är icke heller kommen av mig själv; men han haver mig sänt.

Joh 8:43. Hvi kännen I icke mitt tal? Ty I kunnen icke höra mitt tal.

Joh 8:44. I ären av den fadren djävulen, och edars faders begärelser viljen I göra: han var en mandråpare av begynnelsen, och stod icke i sanningene; ty sanningen är icke i honom *: när han talar lögnena, talar han av sitt eget; ty han är en lögnare, och dess fader.

* 1. Joh. 3: 8. Jud. Ep. v. 6.

Joh 8:45. Men efter det jag säger eder sanningena, tron I mig intet.

III. Utgången av samtalet, att Judarna ville försmäda och stena honom.

Joh 8:46. Vilken av eder straffar mig för synd? Säger jag nu eder sanningena, hvi tron I mig icke?

Joh 8:47. Den därav Gudi är, han hörer Guds ord: därföre hören I icke, att I icke ären av Gudi. *

* 1. Joh. 4: 6.

Joh 8:48. Då svarade Judarna, och sade till honom: Säge vi icke rätt, att du äst en Samarit, och haver djävulen? *

* Joh. 7: 20. cap. 10: 20.

Joh 8:49. JESUS svarade: Jag haver icke djävulen; men jag prisar min Fader, och I haven försmädat mig.

Joh 8:50. Och jag söker icke efter min pris: den är, som söker och dömer.

Joh 8:51. Sannerliga, sannerliga säger jag eder: Vilken som håller min ord, han skall icke se döden till evig tid.

Joh 8:52. Då sade Judarna till honom: Nu förstå vi, att du haver djävulen. Abraham är döder, och Propheterna; och du säger: Vilken som håller min ord (b), han skall icke smaka döden evinnerliga.

Joh 8:53. Äst du större än vår fader Abraham, som döder är? Propheterna äro ock döde: vem gör du dig självan?

Joh 8:54. JESUS svarade: Är det så, att jag prisar mig själv, så är min pris intet: min Fader är den som mig prisar, vilken I sägen att han är eder Gud.

Joh 8:55. Och I kännen honom dock intet; men jag känner honom: och om jag sade att jag icke kände honom, vorde jag en ljugare, likasom I; men jag känner honom, och håller hans tal.

Joh 8:56. Abraham edar fader fröjdades, att han skulle få se min dag; och han såg (c) honom, och vart glad.

Joh 8:57. Då sade Judarna till honom: Femtio år haver du icke ännu, och Abraham haver du sett!

Joh 8:58. JESUS sade till dem: Sannerliga, sannerliga säger jag eder: Förr än Abraham var till, är jag.

Joh 8:59. Då togo de upp stenar, till att kasta honom *. Men JESUS gömde sig undan, och gick ut av Templet, gångandes mitt igenom dem, och gick så förbi.

* Joh. 10: 31.

V. 11. (a) Icke heller dömer jag dig) Christus är ingen världslig Domare, därföre dömer han icke denna kvinnona: men han är kommen till att kalla syndare till bättring. Det gör han ock här, givandes tillkänna, att de invärtes synder, dem de Phariseer för intet räknade, voro ock straff värda.

V. 52. (b) Min ord) Det är sagt om trones eller Evangelii ord.

V. 56. (c) Han såg) All Helgon ifrå världenes begynnelse, hava haft den samma trona på Christum som vi have, och voro rätte Christne.

JOHANNES, 9. CAPITLET

LÄRJUNGARNA föreställde en fråga om en blind, v. 1. JESUS svarade därpå; och gjorde den blinde seende, v. 3. Däröver förargades de Phariseer, efter det skedde på Sabbathen: somlige höllo JESUM för en Prophete, v. 13. Och efter de icke trodde att mannen var blind född, frågade de hans föräldrar och honom mycket därom, och om JESU, v. 15. Men mannen som hade varit blind, undrade däruppå, att de icke kände JESUM; och de drevo honom ut ifrå sig, v. 30. Då fann honom JESUS, och styrkte honom i trone, v. 35. Och föreställde Phariseerna deras blindhet, v. 40.

I. Lärjungarnas spörsmål, om en blind född.

Joh 9:1. OCH gick JESUS framom, och såg en man som var blind född.

Joh 9:2. Och hans Lärjungar sporde honom till, och sade: Rabbi, vilken syndade, denne, eller hans föräldrar, att han skulle födas blind?

Joh 9:3. JESUS svarade: Varken haver denne syndat, eller hans föräldrar; men på det Guds verk skola uppenbaras på honom.

Joh 9:4. Jag måste verka hans verk som mig sänt haver, medan dagen är: natten kommer, då ingen kan verka.

Joh 9:5. Så länge jag är i världene, är jag världenes Ljus. *

* Joh. 1: 5, 9. cap. 8: 12. cap 12: 35, 46.

II. JESUS giver enom sin syn om en Sabbath.

Joh 9:6. Då han detta sagt hade, spottade han på jordena, och gjorde en träck av spotten, och smorde med träcken på dens blindas ögon:

Joh 9:7. Och sade till honom: Gack bort, och två dig i dammen Siloam (det betyder Sänder.) Då gick han bort och tvådde sig, och kom igen, och hade sin syn.

III. Judarnas åtskilliga omdömen om detta underverket.

Joh 9:8. Då sade grannarna, och de som honom förr sett hade, att han var en tiggare: Är icke denne den som satt och tiggde?

Joh 9:9. Somlige sade: Det är han; somlige sade: Han är honom liker. Men han själv sade: Det är jag.

Joh 9:10. Då sade de till honom: Huru vordo din ögon öppnad?

Joh 9:11. Svarade han, och sade: En man som kallas JESUS, gjorde en träck, och smorde min ögon, och sade till mig: Gack till dammen Siloam, och två dig. Och när jag gick och tvådde mig, fick jag synen.

Joh 9:12. Då sade de till honom: Var är han? Sade han: Jag vet det icke.

IV. Phariseernas spörsmål, till den blinda, och till hans föräldrar.

Joh 9:13. Då hade de honom, som förut blind hade varit, till de Phariseer.

Joh 9:14. Och det var på en Sabbath, när JESUS gjorde träcken, och öppnade hans ögon.

Joh 9:15. Då sporde ock de Phariseer honom åter, huru han hade fått synena. Han sade till dem: Han lade mig träck på ögonen, och jag tvådde mig, och haver nu min syn.

Joh 9:16. Då sade någre av de Phariseer: Denne mannen är icke av Gudi, efter han icke håller Sabbathen. Andre sade: Huru kan en syndig människa göra dessa tecken? Och en tvedräkt var emellan dem.

Joh 9:17. Åter sade de till den blinda: Vad säger du om honom, att han haver öppnat din ögon? Då sade han: En Prophet är han.

Joh 9:18. Men Judarna trodde icke om honom, att han hade varit blind, och hade fått synena, tilldess de kallade föräldrarna, hans som synen hade fått:

Joh 9:19. Och sporde dem till, och sade: Är denne eder son, den I sägen vara blind född? Huru ser han då nu?

Joh 9:20. Då svarade dem hans föräldrar, och sade: Vi vete att denne är vår son, och att han var blind född.

Joh 9:21. Men huru han nu ser, vete vi icke; eller vem hans ögon öppnat haver, vete icke vi: han är åldrig nog, spörjer honom till; tale själv för sig.

Joh 9:22. Detta sade hans föräldrar, därföre att de räddes för Judarna *: ty Judarna hade då redo beslutit emellan sig, att vilken som bekände honom vara Christus, han skulle utskjutas av Synagogon.

* Joh. 12: 42.

Joh 9:23. Fördenskull sade hans föräldrar: Han är åldrig nog; spörjer honom själv.

Joh 9:24. Då kallade de åter mannen som hade varit blind, och sade till honom: Giv Gudi ärona: vi vete, att denne mannen är en syndare.

Joh 9:25. Svarade han, och sade: Om han är en syndare, vet jag icke; ett vet jag, att jag var blind, och ser nu.

Joh 9:26. Då sade de åter till honom: Vad gjorde han dig? Huru öppnade han din ögon?

Joh 9:27. Han svarade dem: Jag sade det nu eder, och I hörden det icke. Hvi viljen I nu åter höra det? Viljen I ock varda hans Lärjungar?

Joh 9:28. Då bannade de honom, och sade: Du äst hans Lärjunge; men vi äre Mosi lärjungar:

Joh 9:29. Vi vete, att Gud haver talat till Mosen; men vadan denne är, vete vi icke. *

* Joh. 8: 14.

V. Mannen förundrar sig, att de icke känna Christum.

Joh 9:30. Då svarade den mannen, och sade till dem: Det är ju underligit, att I icke skolen veta vadan han är; och likväl haver han öppnat min ögon.

Joh 9:31. Men vi vete, att Gud icke hörer syndare; utan om någon är gudfruktig, och gör hans vilja, honom hörer han. *

* Ords. 15: 29. cap. 28: 9. Esa. 1: 15.

Joh 9:32. Ifrå världenes begynnelse är icke hört, att någor haver dens ögon öppnat, som haver varit blind född.

Joh 9:33. Vore han icke av Gudi, så kunde han intet göra.

Joh 9:34. De svarade, och sade till honom: Du äst aller födder i synder, och du vilt lära oss! Och så drevo de honom ut.

VI. JESUS styrker honom i trone; och förbrår Phariseerna deras blindhet.

Joh 9:35. JESUS hörde, att de honom utdrivit hade: och när han fann honom, sade han till honom: Tror du på Guds Son?

Joh 9:36. Han svarade, och sade: HERRE, ho är han, att jag må tro på honom?

Joh 9:37. Och JESUS sade till honom: Du haver både sett honom, och det är den som talar med dig.

Joh 9:38. Då sade han: HERRE, jag tror: och han tillbad honom.

Joh 9:39. Och JESUS sade: Till en dom * är jag kommen i denna världena; att de som icke se, skola varda seende; och de som se, skola varda blinde.

* Joh. 3: 19. cap. 12: 47.

Joh 9:40. Och någre av de Phariseer, som voro med honom, hörde detta, och sade till honom: Månne vi ock vara blinde?

Joh 9:41. Sade JESUS till dem: Voren I blinde, då haden I icke synd; men nu sägen I: Vi se; därföre bliver edor synd. *

* Joh. 15: 22.

JOHANNES, 10. CAPITLET

VIDARE talade JESUS med dem i liknelsevis, om får, och goda Herdar, och legoherdar, v. 1. Och sade sig vara den gode Herden, v. 11. En tvedräkt uppkom ibland Judarna, om Christo, v. 19. Så var då i Jerusalem Kyrkovigning: dit kom JESUS; och blev tillfrågad av Judarna, om han var Messias, v. 22. När han då bekände att han var så, och ett med Fadrenom, v. 25. Togo de stenar, och ville stena honom: ty de sade att han talade hädelse, v. 31. Men JESUS försvarade sig, v. 34. Judarna ville åter gripa honom; men han vek undan, v. 39.

I. JESUS lären om fårahuset, och Herdar.

Joh 10:1. SANNERLIGA, sannerliga säger jag eder: Vilken icke går in genom dörrena i fårahuset; utan stiger annorstäds in, han är en tjuv, och en rövare.

Joh 10:2. Men vilken som går in genom dörrena, han är Herden till fåren:

Joh 10:3. För honom låter dörravården upp, och fåren höra hans röst: och sin egen får kallar han vid namn, och leder dem ut.

Joh 10:4. Och när han haver släppt sin egen får ut, går han för dem, och fåren följa honom efter: ty de känna hans röst.

Joh 10:5. Men den främmande följa de icke; utan fly ifrå honom: ty de känna icke de främmandes röst.

Joh 10:6. Denna liknelsen sade JESUS till dem; men de förstodo icke vad det var, som han sade dem.

Joh 10:7. Då sade JESUS åter till dem: Sannerliga, sannerliga säger jag eder: Jag är dörren för fåren:

Joh 10:8. Alle de som för mig (a) komne äro, de äro tjuvar och rövare; men fåren hörde dem intet.

Joh 10:9. Jag är dörren; vilken som ingår igenom mig, han skall bliva salig; och skall ingå, och utgå, och finna bet.

Joh 10:10. Tjuven kommer icke, utan till att stjäla, slakta, och förgöra: jag är kommen, på det de skola hava liv, och övernog hava.

II. Christus är den gode Herden.

Joh 10:11. Jag är den gode Herden *: den gode Herden giver sitt liv för fåren.

* Esa. 40: 11. Hes. 34: 23. cap. 37: 24.

Joh 10:12. Men den som lejder är, och icke är Herden, vilkom fåren icke tillhöra, ser Ulven komma, och övergiver fåren, och flyr; och Ulven bortrycker dem, och förskingrar fåren.

Joh 10:13. Men den lejde flyr: ty han är lejd, och vårdar intet om fåren.

Joh 10:14. Jag är den gode Herden, och känner min får, och min känna mig:

Joh 10:15. Såsom Fadren känner mig, och jag känner Fadren *; och jag giver mitt liv för fåren.

* Joh. 7: 29.

Joh 10:16. Jag haver ock annor får, som icke äro av detta fårahuset; dem måste jag ock draga härtill, och de skola höra mina röst: och det skall varda ett fårahus, och en Herde. *

* Hes. 37: 22. Matth. 28: 19. Ap. G. 10: 35.

Joh 10:17. Fördenskull älskar Fadren mig, att jag giver mitt liv; på det jag skall åter tagat igen.

Joh 10:18. Ingen tager det av mig; men jag giver det av mig själv: jag haver makt att giva det, och jag haver makt taga det igen. Detta budet fick jag av minom Fader.

III. Tvedräkt ibland Judarna, om Christo.

Joh 10:19. Då vart åter en tvedräkt ibland Judarna, för detta talets skull.

Joh 10:20. Och månge av dem sade: Han haver djävulen *, och är ursinnig; hvi hören I honom?

* Joh. 7: 20. cap. 8: 48, 52.

Joh 10:21. Andre sade: Sådana ord äro icke dens mans, som djävulen haver: icke kan djävulen öppna de blindas ögon.

IV. I Kyrkovigningshögtiden fråga Judarna JESUM, om han var Christus.

Joh 10:22. Så vart då i Jerusalem Kyrkovigning; och det var vinter.

Joh 10:23. Och JESUS gick i Templena, i Salomons Förhus.

Joh 10:24. Då kringvärvde Judarna honom, och sade till honom: Huru länge (b) håller du oss i tvivel? Säg oss fri, om du äst Christus.

V. JESUS svarar dem väldeliga.

Joh 10:25. JESUS svarade dem: Jag haver sagt eder det, och I tron det icke; gärningarna som jag gör i mins Faders Namn, de bära vittne om mig. *

* Joh. 5: 36.

Joh 10:26. Men I tron det icke: ty I ären icke av min får *, såsom jag sade eder.

* Joh. 8: 19.

Joh 10:27. Min får höra mina röst, och jag känner dem, och de följa mig:

Joh 10:28. Och jag giver dem evinnerligit liv, och de skola icke förgås evinnerliga; ingen skall heller rycka dem utu mine hand.

Joh 10:29. Min Fader som mig dem givit haver, är större än alle *; och ingen kan rycka dem utav mins Faders hand.

* Joh. 14: 28.

Joh 10:30. Jag, och Fadren ärom ett. *

* Joh. 17: 11, 22.

VI. Judarna vilja stena JESUM; men han viker undan.

Joh 10:31. Då togo åter Judarna stenar, till att stena honom. *

* Joh. 8: 59.

Joh 10:32. JESUS svarade dem: Jag haver många goda gärningar bevist eder av minom Fader; för vilka av de gärningar stenen I mig?

Joh 10:33. Judarna svarade honom, och sade: För god gärnings skull stene vi dig icke, utan för hädelsens skull; och att du, som äst en människa, gör dig själv till Gud.

Joh 10:34. JESUS svarade dem: Är icke skrivet i edor Lag: Jag sade, I ären gudar? *

* Ps. 82: 1.

Joh 10:35. Haver han nu kallat dem gudar, till vilka Guds ord skedde; och Skriften kan icke varda omintet:

Joh 10:36. Och I sägen dock till honom, som Fadren helgat haver, och sänt i världena: Du häder Gud *; därföre att jag säger: Jag är Guds Son?

* Matth. 26: 65.

Joh 10:37. Gör jag icke mins Faders gärningar, så tror mig intet.

Joh 10:38. Men gör jag dem, tror då gärningomen, om I än icke tron mig; på det I skolen förstå, och tro, att Fadren är i mig, och jag i honom. *

* Joh. 14: 10, 11. cap. 17: 21, 22.

VII. JESUS beviser sin kallelse av sina gärningar

Joh 10:39. Åter foro de efter att gripa honom; och han gick utu deras händer:

Joh 10:40. Och drog åter bort på hinsidon Jordan, till det rummet där Johannes hade först döpt; och blev där.

Joh 10:41. Och månge kommo till honom, och sade: Johannes gjorde intet tecken; men allt det Johannes om denna sagt haver, är sant.

Joh 10:42. Och trodde månge där på honom.

V. 8. (a) För mig) Han menar icke Mose och Propheterna: ty de hava ock gått igenom dörren, det är, igenom Christum, och ingen annan väg vist till saligheten, Joh. 8: 56. Men han förstår här med de falska Propheter, och Phariseerna, som viste en annan väg, nämliga, igenom Lagsens gärningar.

V. 24. (b) Huru länge) Detta tala de av falskt hjärta, att de måtte kunna förklaga eller förgöra honom, om han bekände sig vara Christus, emot förbudet.

JOHANNES, 11. CAPITLET

OCH Lazarus, den JESUS älskade, låg sjuk i Bethania, v. 1. Blev ock strax död, v. 7. Så kom JESUS dit, och fann honom hava legat i fyra dygn i gravene, v. 17. Då gick JESUS till gravena, samt Martha, Maria, och månge Judar, och väckte honom upp; och han kom utu gravene, v. 28. När överste Prästerna det hörde, rådslogo de vad de skulle göra: då gav dem Caiphas råd, att de skulle döda honom, v. 46.

I. Lazarus är sjuk, och bliver död.

Joh 11:1. OCH låg en man krank, benämnd Lazarus, av Bethania, av Marie och hennes systers Marthe by.

Joh 11:2. Och var Maria den som smorde HERRAN med smörjelse, och torkade hans fötter med sitt hår *; vilkens broder, Lazarus, låg sjuk.

* Matth 26: 7. Marc. 14: 3. Joh. 12: 3.

Joh 11:3. Då sände hans systrar till honom, och sade: HERRE, se, den du kär haver, ligger sjuk.

Joh 11:4. När JESUS det hörde, sade han: Denne sjukdomen är icke till döds, utan till Guds äro; att Guds Son skall därav ärad varda.

Joh 11:5. Och hade JESUS Martham, och hennes syster, och Lazarum kär.

Joh 11:6. När han nu hörde, att han var sjuk, då blev han två dagar i samma rummet, där han var.

Joh 11:7. Sedan därefter sade han till Lärjungarna: Låt oss åter gå in i Judeam.

Joh 11:8. Lärjungarna sade till honom: Rabbi, nu sökte Judarna stena dig; och åter går du dit? 

Joh 11:9. JESUS svarade: Äro icke tolv timmar om dagen? Vilken som vandrar om dagen, han stöter sig icke: ty han ser denna världenes ljus.

Joh 11:10. Men den som vandrar om nattena, han stöter sig: ty ljuset är icke i honom.

Joh 11:11. Detta talade han; och sedan sade han till dem: Lazarus vår vän sover; men jag går att uppväcka honom av sömnen.

Joh 11:12. Då sade hans Lärjungar: HERRE, sover han, så varder det bättre med honom.

Joh 11:13. Men JESUS talade om hans död; och de mente, att han hade talat om lekamlig sömn.

Joh 11:14. Så sade då JESUS dem uppenbarliga: Lazarus är död.

Joh 11:15. Och jag gläds för edra skull, att jag icke var där, på det I tro skolen: men låter oss gå till honom.

Joh 11:16. Då sade Thomas, som kallas Tvilling, till Medlärjungarna: Låt ock oss gå, att vi må dö med honom.

II. JESUS kommer till Bethaniam; och uppväcker honom.

Joh 11:17. När nu JESUS kom, fann han honom redo hava legat fyra dagar i gravena.

Joh 11:18. Och var Bethania icke långt ifrån Jerusalem, vid femton stadier vägs.

Joh 11:19. Och månge av Judarna voro komne till Martha och Maria, att de skulle hugsvala dem över deras broder.

Joh 11:20. När Martha nu hörde, att JESUS kom, lopp hon emot honom; men Maria satt hemma.

Joh 11:21. Då sade Martha till JESUM: HERRE, hade du varit här, hade min broder icke blivit död.

Joh 11:22. Men jag vet ännu, att allt det du bedes av Gudi, det varder Gud givandes dig.

Joh 11:23. Sade JESUS till henne: Din broder skall stå upp igen. *

* Joh. 6: 33.

Joh 11:24. Sade Martha till honom: Jag vet, att han skall uppstå i uppståndelsen *, på yttersta dagen.

* Luc. 14: 14. Joh. 5: 29.

Joh 11:25. Sade JESUS till henne: Jag är uppståndelsen, och livet: vilken som tror på mig, han skall leva, om han än död bleve:

Joh 11:26. Och var och en som lever, och tror på mig, han skall icke dö evinnerliga *: tror du det?

* Joh. 6: 27, 35, 40, 54.

Joh 11:27. Sade hon till honom: Ja, HERRE; jag tror att du äst Christus, Guds Son *, som komma skulle i världena.

* Matth. 16: 16. Joh. 4: 42. cap. 6: 69.

Joh 11:28. Och när hon detta hade sagt, gick hon bort, och kallade Maria sina syster lönliga, sägandes: Mästaren är kommen, och kallar dig.

Joh 11:29. När hon det hörde, stod hon strax upp, och kom till honom.

Joh 11:30. Men JESUS var icke än då kommen in i byn; utan var på samma rum, där Martha hade kommit emot honom.

Joh 11:31. Då nu Judarna, som med henne voro i huset, och hugsvalade henne, sågo Maria, att hon stod hasteliga upp, och gick ut, följde de henne, och sade: Hon går till gravena, att hon skall gråta där.

Joh 11:32. Då nu Maria kom dit som JESUS var, och såg honom, föll hon till hans fötter, och sade till honom: HERRE, hade du varit här, vore min broder icke död.

Joh 11:33. När nu JESUS såg henne gråta, och Judarna, som voro komne med henne, ock gråta, förbittrade han sig i Andanom, och bedrövade sig själv;

Joh 11:34. Och sade: Var laden I honom? Sade de till honom: HERRE, kom och se.

Joh 11:35. JESUS grät.

Joh 11:36. Då sade Judarna: Se, huru kär hade han honom.

Joh 11:37. Men somlige av dem sade: Kunde icke han, som öppnade dens blindas ögon *, hava så gjort, att denne icke hade blivit död?

* Joh. 9: 6.

Joh 11:38. Då förbittrades åter JESUS i sig själv, och kom till gravena. Och det var en kula; och en sten lagd däruppå.

Joh 11:39. Sade JESUS: Tager bort stenen. Sade till honom Martha, hans syster som död var: HERRE, han luktar redo; ty han haver varit död i fyra dygn.

Joh 11:40. JESUS sade till henne: Sade jag icke dig, att om du trodde, skulle du få se Guds härlighet?

Joh 11:41. Då togo de stenen bort av rummet, där den döde lagder var. Och JESUS hov upp sin ögon, och sade: Fader, jag tackar dig, att du haver hört mig.

Joh 11:42. Dock vet jag att du hörer mig alltid; men för folkets skull som här omkring står, sade jag det, på det de tro skola, att du mig sänt haver.

Joh 11:43. Och då han det sagt hade, ropade han med höga röst: Lazare, kom ut.

Joh 11:44. Och han som död var kom ut, bunden om händer och fötter med svepekläde: och hans ansikte var förtäckt med en svetteduk. JESUS sade till dem: Löser honom, och låter honom gå.

Joh 11:45. Då trodde månge av Judarna på honom, som komne voro till Maria, och sågo det JESUS gjorde.

III. Överste Prästerna hålla rådslag, huru de måtte döda JESUM.

Joh 11:46. Men somlige gingo bort till de Phariseer, och sade dem vad JESUS hade gjort.

Joh 11:47. Då församlade de överste Prästerna och Phariseerna ett Råd *, och sade: Vad göre vi? Ty denne mannen gör mång tecken.

* Matth. 26: 3. Marc. 14: 1. Luc. 22: 2.

Joh 11:48. Låte vi honom så bliva, då tro alle på honom; och de Romare komma, och taga bort vårt land och folk.

Joh 11:49. Men en av dem, vid namn Caiphas, som var överste Präst på det året, sade till dem: I veten intet:

Joh 11:50. Ej heller besinnen I, att oss är nyttigt, att en man dör för folket *, och icke hela folket förgås.

* Joh. 18: 14.

Joh 11:51. Men detta sade han icke av sig själv; men efter han var överste Präst om det året, propheterade han (a), att JESUS skulle dö för folket:

Joh 11:52. Och ej allenast för folket, utan att han ock församla skulle Guds barn, som förströdde voro.

Joh 11:53. Ifrå den dagen, rådslogo de emellan sig, att de skulle döda honom.

Joh 11:54. Därföre vandrade nu icke JESUS mer uppenbarliga ibland Judarna: utan gick dädan i den landsändan vid öknen, i en stad som heter Ephraim; och vistades där med sina Lärjungar.

Joh 11:55. Och instundade då Judarnas Påska: och månge gingo utav landet upp till Jerusalem, för Påska, att de skulle rena sig.

Joh 11:56. Då sökte de efter JESUM, och talades vid emellan sig, ståndandes i Templet: Vad synes eder, att han är icke kommen till Högtidesdagen?

Joh 11:57. Men både överste Prästerna, och de Phariseer hade budit på, att vilken som visste var han vore, skulle han det kungöra, att de måtte gripa honom.

V. 51. (a) Propheterade han) Det vände Gud så, att Caiphe ord blevo sann, dock uti en annan mening än som han tänkte. Icke voro heller fördenskull alle hans ord och domar sanne: ty få dagar därefter dömde han Christus för en Guds försmädare, den döden värd var, Matth. 26: 65.

JOHANNES, 12. CAPITLET

SEX dagar för Påska kom han till Bethaniam, v. 1. Där smorde Maria hans fötter med kostelig smörjelse, v. 3. Men Judas blev misslynt över den bekostnaden, v. 4. Och Christus rättade honom, v. 7. Judarna ville ock döda Lazarus, v. 9. Dagen därefter red han in till Jerusalem, och folket ropade Hosianna, v. 12. Då sades honom om några som begärade se honom, v. 20. Svarade han, sägandes vad de lida skulle som honom följa ville, v. 23. Och då han bad, hördes en röst av himmelen, v. 27. Sedan sade han dem om sitt lidande, v. 31. Men Judarna trodde intet på honom, ändock han predikade, och gjorde mång under, v. 37. JESUS förklarade sitt ords kraft hos de trogna, och att de skola döma de otrogna, v. 44.

I. JESUS kommer åter till Bethaniam: där smorde Maria hans fötter.

Joh 12:1. SEX dagar för Påska kom nu JESUS till Bethaniam *, där Lazarus hade varit död, den han uppväckte ifrå de döda.

* Matth. 26: 6. Marc. 14: 3.

Joh 12:2. Där gjorde de honom då en nattvard; och Martha tjänte: men Lazarus var en av dem som med honom vid bord såto.

Joh 12:3. Då tog Maria ett pund smörjelse, av kosteligit oförfalskat Nardus, och smorde JESU fötter, och torkade hans fötter med sitt hår *: och huset uppfylldes med lukt av smörjelsen.

* Joh. 11: 2.

II. Judas förtryter sådant; men JESUS försvarar det.

Joh 12:4. Då sade en av hans Lärjungar, Judas Simons Ischarioth, som honom förråda skulle:

Joh 12:5. Hvi vart icke denna smörjelsen såld för tryhundrade penningar, och givit fattigom?

Joh 12:6. Det sade han icke, att honom vårdade något om de fattiga; utan förty han var en tjuv, och hade pungen *, och bar det givet vart.

* Joh. 13: 29.

Joh 12:7. Då sade JESUS: Låt henne bliva; hon haver det bevarat till mins begravelses dag.

Joh 12:8. Ty I haven alltid fattiga när eder *; men mig haven I icke alltid.

* 5. Mos. 15: 11. Matth. 26: 11. Marc. 14: 7.

III. Överste Prästerna vilja ock dräpa Lazarum.

Joh 12:9. Så förnam mycket folk av Judarna, att han var där; och de kommo icke allenast för JESU skull, utan ock att de skulle se Lazarum, den han uppväckt hade ifrå de döda.

Joh 12:10. Då rådslogo de överste Prästerna, att de ock skulle dräpa Lazarum:

Joh 12:11. Ty månge av Judarna gingo bort för hans skull, och trodde på JESUM.

IV. Christi inridande i Jerusalem; och huru folket det ansett.

Joh 12:12. Dagen därefter, när folket, som då mycket kommet var till Högtidesdagen, hörde att JESUS kom till Jerusalem; *

* Matth. 21: 8. Marc. 11: 7. Luc. 19: 35.

Joh 12:13. Togo de palmkvistar, och gingo ut emot honom, och ropade: Hosianna; Välsignad vare han som kommer i HERRANS Namn *, Israels Konung.

* Ps. 118: 26.

Joh 12:14. Och JESUS fann ena åsninno, och satte sig däruppå; såsom skrivet är:

Joh 12:15. Räds icke, dotter Zion: se, din Konung kommer, sittandes på en åsninnos fåla. *

* Esa. 62: 11. Zach. 9: 9. Matth. 21: 5.

Joh 12:16. Men detta förstodo hans Lärjungar icke med det första: utan när JESUS var förklarad, då kommo de ihåg, att detta var skrivet om honom, och att de hade detta gjort honom.

Joh 12:17. Vittnade ock folket om honom, som med honom varit hade, när han kallade Lazarum utav gravene, och väckte honom upp ifrå de döda.

Joh 12:18. Fördenskull kom ock folket emot honom, att de hörde, han hade gjort det tecknet.

Joh 12:19. Då sade Phariseerna emellan sig: I sen, att I intet kunnen skaffa: se, hela världen löper efter honom.

V. Någre Greker begära se JESUM; varav han har tillfälle att undervisa om sitt, och sina efterföljares lidande

Joh 12:20. Voro ock någre Greker, av dem som uppfarne voro att tillbedja i Högtidene:

Joh 12:21. De gingo till Philippum, som var av Bethsaida i Galilea; och bådo honom, sägandes: Herre, vi vilje se JESUM.

Joh 12:22. Philippus kom, och sade det för Andrea: Andreas och Philippus sade det åter till JESUM.

Joh 12:23. Men JESUS svarade dem, sägandes: Tiden är kommen, att människones Son skall varda förklarad.

Joh 12:24. Sannerliga, sannerliga säger jag eder: Utan vetekornet som faller i jordena varder dött, så bliver det allena; men varder det dött (a), så bär det mycken frukt.

Joh 12:25. Vilken som älskar sitt liv, han skall mista det: och vilken som hatar sitt liv i denna världene, han skall behålla det till evinnerligit liv. *

* Matth. 10: 39. cap. 16: 25. Marc. 8: 35. Luc. 9: 24. cap. 17: 33.

Joh 12:26. Den mig tjänar, han följe mig; och var jag är, där skall ock min tjänare vara *: vilken mig tjänar, honom skall min Fader ära.

* Joh. 14: 3. cap. 17: 24. 1. Thess. 4: 17.

VI. När JESUS bad, hördes en röst av himmelen, vilken förklaras av Christo.

Joh 12:27. Nu är min själ bedrövad: och vad skall jag säga? Fader, fräls mig utu denna stundene: dock är jag fördenskull kommen till denna stundena.

Joh 12:28. Fader, förklara ditt Namn. Då kom en röst av himmelen, och sade: Jag haver det förklarat, och skall åter förklarat.

Joh 12:29. Folket, som stod och hörde det, sade: Det var en tordön. Andre sade: En Ängel talade till honom.

Joh 12:30. Svarade JESUS, och sade: Denna rösten kom icke för mina skull, utan för edra skull.

Joh 12:31. Nu går domen över denna världena: nu skall denne världenes Förste utkastas. *

* Joh. 16: 11.

Joh 12:32. Och om jag varder upphöjd ifrå jordene *, skall jag draga alla till mig.

* Joh. 3: 14. cap. 8: 28.

Joh 12:33. Men detta sade han, till att beteckna, med vad död han dö skulle.

Joh 12:34. Svarade honom folket: Vi have hört av Lagen, att Christus bliver evinnerliga *; huru säger du, att människones Son måste upphöjas? Ho är denne människones Son?

* 2. Sam. 7: 13. Ps. 89: 30, 37. Ps. 110: 4. Esa. 9: 6, 7. Hes. 37: 25. Dan. 2: 44. cap. 7: 14, 27.

Joh 12:35. Då sade JESUS till dem: Än är Ljuset med eder till en kort tid *: vandrer medan I haven Ljuset, att mörkret begriper eder icke: vilken som vandrar i mörkret, han vet icke vart han går.

* Joh. 1: 9.

Joh 12:36. Medan I haven Ljuset, tror på Ljuset, att I må bliva Ljusens barn. Detta talade JESUS; och gick bort, och dolde sig för dem.

VII. Om Judarnas förstockelse.

Joh 12:37. Men ändock han gjorde så mång tecken för dem, likväl trodde de intet på honom;

Joh 12:38. Att det talet skulle fullkomnas, som Esaias Propheten sagt hade: HERRE, ho haver trott det vi have hört, och vem är HERRANS arm uppenbarad? *

* Esa. 53: 1. Rom. 10: 16.

Joh 12:39. Därföre kunde de icke tro: ty Esaias haver åter sagt:

Joh 12:40. Han haver förblindat (b) deras ögon, och förhärdat deras hjärta; att de icke skola se med ögonen *, och icke förstå med hjärtat, och omvända sig, och jag måtte hela dem.

* Esa. 6: 9. cap 29: 10. Matth. 13: 14. Marc. 4: 12. Luc. 8: 10. Ap. G. 28: 26. Rom. 11: 8.

Joh 12:41. Detta sade Esaias, när han såg hans härlighet, och talade om honom.

Joh 12:42. Dock likväl trodde ock månge av de Översta på honom: men de bekände det icke, för de Phariseers skull, att de icke skulle utskjutas av Synagogon.

Joh 12:43. Ty de älskade människors pris mer än Guds pris. *

* Joh. 5: 44.

VIII. Christus viser sin ords kraft hos de trogna; och att de skola döma de otrogna.

Joh 12:44. Men JESUS ropade, och sade: Den som tror på mig, han tror icke på mig, utan på honom som mig sänt haver: *

* 1. Pet. 1: 21.

Joh 12:45. Och den mig ser, han ser honom som mig sänt haver.

Joh 12:46. Jag är kommen i världena för ett Ljus *, att var och en som tror på mig, skall icke bliva i mörkret.

* Joh. 1: 5. cap. 8: 12. cap. 9: 5. 1. Joh. 1: 5.

Joh 12:47. Och vilken som hörer min ord, och icke tror, icke dömer jag honom: ty jag är icke kommen till att döma världena; utan att jag skall frälsa världena. *

* Marc. 16: 16. Joh. 3: 17.

Joh 12:48. Vilken mig föraktar, och tager icke min ord, han haver den honom dömer: det ord, jag talat haver, det skall döma honom på yttersta dagen.

Joh 12:49. Ty jag haver icke talat av mig själv; utan Fadren som mig sänt haver, han haver givit mig befallning vad jag skall säga, och vad jag skall tala. *

* Joh. 14: 10.

Joh 12:50. Och jag vet, att hans bud är evinnerligit liv: därföre, vad jag talar, det talar jag såsom Fadren haver sagt mig.

V. 24. (a) Varder det dött) Christus igenom sin död, bar mycken frukt: alltså ock de som Christum följa vilja; när de mycket lida med Christo, och dö med honom, bära de mycken frukt, Rom. 6: 4, rc.

V. 40. (b) Förblindat) Mattheus tyder det så ut: deras ögon hava de igenlykt, cap. 13: 15.

JOHANNES, 13. CAPITLET

FÖR Påskahögtiden stod JESUS upp av Nattvarden, och tvådde Lärjungarnas fötter, v. 1. Lät förnimma om Juda, som skulle förråda honom, v. 10. Förmante dem till ödmjukhet, och inbördes sämjo, v. 12. Sedan begynte han ängslas, och sade dem uttryckeligare om Juda, att han skulle förråda honom, v. 21. Han påminde dem om sin förklaring, v. 31. Och förmante åter dem till inbördes kärlek, v. 33. Och sade Petro om hans tillstundande fall, v. 36.

I. Efter JESU tid kommen var, tvår han Lärjungarnas fötter.

Joh 13:1. MEN för Påskahögtiden *, då JESUS visste att hans tid var kommen, att han gå skulle av denna världene till Fadren, sedan han hade älskat sina egna, som voro i världene, älskade han dem intill ändan.

* Matth. 26: 2. Marc. 14: 1. Luc. 22: 1.

Joh 13:2. Och då Nattvarden var gjord, och djävulen hade redo ingivit Jude Simons Ischarioth i hjärtat, att han skulle förråda honom:

Joh 13:3. Visste ock JESUS, att Fadren hade allt givit honom i händer *, och att han var utgången av Gudi, och gick till Gud:

* Matth. 28: 18. Joh. 3: 35. cap. 17: 2.

Joh 13:4. Stod han upp av Nattvarden, och lade av kläden; och tog ett linnet kläde, och band om sig.

Joh 13:5. Sedan lät han vatten i ett bäcken, och begynte två Lärjungarnas fötter, och torkade med det linna klädet, som han var ombunden med.

Joh 13:6. Så kom han då till Simon Petrus. Och han sade till honom: HERRE, skulle du två mina fötter?

Joh 13:7. JESUS svarade, och sade till honom: Det jag gör, vetst du icke nu, men härefter skalt du det få veta.

Joh 13:8. Petrus sade till honom: Aldrig skalt du två mina fötter. JESUS svarade honom: Om jag icke tvår dig, då haver du ingen del (a) med mig.

Joh 13:9. Då sade till honom Simon Petrus: HERRE, icke allenast mina fötter, utan ock händer, och huvud.

Joh 13:10. JESUS sade till honom: Den som tvagen är, honom görs icke behov, utan att två fötterna; men han är all ren: och I ären rene *, dock icke alle.

* Joh. 15: 3. Ap. G. 15: 9.

Joh 13:11. Ty han visste ho den var, som honom förråda skulle; därföre sade han: I ären icke rene alle.

II. Förmanar dem till ödmjukhet emot varannan.

Joh 13:12. Sedan han då hade tvagit deras fötter, och tagit sin kläder på sig, och åter satt sig ned, sade han till dem: Veten I vad jag eder gjort haver?

Joh 13:13. I kallen mig Mästare, och HERRE *; och I sägen rätt: ty jag är ock så.

* Matth. 23: 8, 10. 1. Cor. 8: 6.

Joh 13:14. Haver nu jag, eder HERRE och Mästare, tvaget edra fötter, så skolen I ock inbördes två var annars fötter.

Joh 13:15. Jag haver givit eder efterdömelse *, att såsom jag gjorde eder, så skolen I ock göra.

* 1. Pet. 2: 21.

Joh 13:16. Sannerliga, sannerliga säger jag eder: Tjänaren är icke förmer än hans Herre; icke är heller sändabudet förmer, än han som honom sänt haver. *

* Matth. 10: 24. Luc. 6: 40. Joh. 15: 20.

Joh 13:17. Om I detta veten, salige ären I om I det gören.

Joh 13:18. Icke talar jag om eder alla: jag vet vilka jag haver utkorat; men på det att Skriften skall varda fullkomnad: Den där äter bröd med mig, han upplyfte emot mig sin häl. *

* Ps. 41: 10. Ap. G. 1: 16.

Joh 13:19. Nu säger jag eder det, förr än det sker, att när det är skett, skolen I tro, att det är jag.

Joh 13:20. Sannerliga, sannerliga säger jag eder: Vilken som undfår den jag sänder, han undfår mig; men vilken som mig undfår, han undfår honom som mig sänt haver. *

* Matth. 10: 40. Luc. 10: 16.

III. Förrädaren Judas varder utmärkt.

Joh 13:21. När JESUS hade detta sagt, vart han bedrövad i Andanom; och betygade, och sade: Sannerliga, sannerliga säger jag eder, en av eder skall förråda mig. *

* Matth. 26: 21. Marc. 14: 18. Luc. 22: 21.

Joh 13:22. Då sågo Lärjungarna var på annan, tvekandes om vem han talade.

Joh 13:23. Men där var en av hans Lärjungar, som låg till bords i JESU sköt, den JESUS hade kär: *

* Joh. 21: 20.

Joh 13:24. Till honom vinkade då Simon Petrus, att han fråga skulle, ho den var som han talade om.

Joh 13:25. När han nu låg uppå JESU bröst, sade han till honom: HERRE, vilken äret?

Joh 13:26. Svarade JESUS: Den äret, vilken jag räcker betan, som jag haver doppat. Och när han hade doppat betan, gav han det Jude Simons Ischarioth:

Joh 13:27. Och efter den betan, for Satan in i honom. Så sade då JESUS till honom: Det du gör, gör snart.

Joh 13:28. Men ingen av dem som vid bordet såto, förstod, till vad han sade honom det.

Joh 13:29. Ty somlige mente, efter Judas hade pungen *, att JESUS hade sagt honom: Köp vad vi hava behov till Högtidesdagen; eller att han skulle giva de fattiga något.

* Joh. 12: 6.

Joh 13:30. När han då tagit hade den betan, gick han strax ut: och det var natt.

IV. JESUS lärer om sitt förklarande; och förmanar åter Lärjungarna till inbördes kärlek.

Joh 13:31. När han då var utgången, sade JESUS: Nu är människones Son förklarad, och Gud är förklarad i honom:

Joh 13:32. Är nu Gud förklarad i honom, så skall ock Gud förklara honom i sig självom, och skall snart förklara honom.

Joh 13:33. Kära barn, jag är ännu en liten tid när eder; I skolen söka mig: och såsom jag sade Judomen: Dit jag går, kunnen I icke komma *; så säger jag ock nu eder.

* Joh. 7: 34. cap. 8: 21.

Joh 13:34. Ett nytt bud (b) giver jag eder, att I älsken varannan *, såsom jag haver älskat eder; på det I ock skolen älska varannan.

* 3. Mos. 19: 18. Matth. 22: 39. Marc. 12: 31. Joh. 15: 12. Rom. 13: 8. Gal. 6: 2. 1. Pet. 1: 22. 1. Joh. 3: 11. cap. 4: 16, 17, 21. Jac. 2: 8.

Joh 13:35. Därav skola alle förstå, att I ären mina Lärjungar, om I haven kärlek inbördes.

V. Håller samtal med Petro, och förkunnar hans fall.

Joh 13:36. Då sade Simon Petrus till honom: HERRE, vart går du? Svarade honom JESUS: Dit jag går, kant du nu icke följa mig; men härefter skalt du följa mig.

Joh 13:37. Sade Petrus till honom: HERRE, hvi kan jag icke nu följa dig? Mitt liv vill jag giva för dig.

Joh 13:38. JESUS svarade honom: Skulle du giva ditt liv för mig? Sannerliga, sannerliga säger jag dig: Hanen skall icke gala, förr än du haver tre resor nekat mig. *

* Matth. 26: 34. Marc. 14: 30. Luc. 22: 34.

V. 8. (a) Ingen del) Petri salighet stod icke i detta utvärtes fotatvättandet; utan i det som sker igenom Christi blod, Ebr. 9: 13, 14. 1. Joh. 1: 7. Dock skole vi icke stå Gud emot, i de ting som oss synas vara ringa, och således i vårt sinne förakta Guds verk och förehavande, och hålla det för dårskap, såsom Naaman gjorde, 2. Kon. 5: 11. Ty Guds galenskap är visare än människor, 1. Cor. 1: 25.

V. 34. (b) Ett nytt bud) Jag vill icke betunga eder med mång bud, såsom Moses i det gamla Testamentet: men uti det nya Testamentet, skola all buden stå däruti, att I älsken varannan: därföre är detta nya Testamentsens bud avsöndrat ifrå alla gamla. Kallas här nytt därföre, att det av Christo ånyo upprepat, och med hans eget exempel stadfäst, och ifrån all Pharisaisk villfarelse befriat är, och förnämligast angår den nya människan.

JOHANNES, 14. CAPITLET

HAN tröstade ock sina Lärjungar, av den nytto som skulle följa med hans bortgång, v. 1. Lärde dem vägen till saligheten, v. 5. Styrkte dem i trone; och lovade dem den Helga Anda, v. 12. Förmante dem till kärlek till Gud, och hans bud, v. 15. Så skulle de bekomma den Helga Anda, och ett fullkomligit förstånd, v. 25. Sedan lyste han sin frid över dem, v. 27.

I. JESUS tröstar sina Lärjungar emot sin bortgång.

Joh 14:1. OCH han sade till sina Lärjungar: Edart hjärta vare icke bedrövat: tron I på Gud, så tror ock på mig.

Joh 14:2. I mins Faders Hus äro många boningar: om så icke vore, hade jag det sagt eder; jag går bort till att bereda eder rum.

Joh 14:3. Och om jag än går bort till att bereda eder rum, skall jag komma igen, och taga eder till mig; att var jag är, där skolen I ock vara: *

* Joh. 12: 26. cap. 17: 24.

Joh 14:4. Och vart jag går, veten I, och vägen veten I.

II. Lärer dem vägen till saligheten.

Joh 14:5. Thomas sade till honom: HERRE, vi vete icke vart du går; och huru kunne vi veta vägen?

Joh 14:6. JESUS sade till honom: Jag är vägen, och sanningen, och livet: ingen kommer till Fadren, utan genom mig.

Joh 14:7. Känden I mig, så känden I ju ock min Fader: och nu kännen I honom, och haven sett honom.

Joh 14:8. Philippus sade till honom: HERRE, låt oss se Fadren, så have vi nog.

Joh 14:9. Sade JESUS till honom: Jag är så lång tid när eder, och du känner mig icke: Philippe, den mig ser, han ser Fadren *; och huru säger du: Låt oss se Fadren?

* Joh. 12: 45. cap. 17: 21, 23.

Joh 14:10. Tror du icke att jag är i Fadrenom, och Fadren i mig? Orden som jag talar till eder, talar jag icke av mig själv: Fadren som är i mig, han gör gärningarna.

III. Styrker dem till trona; och förmanar dem älska Gud, och hans ord.

Joh 14:11. Tror mig, att jag är i Fadrenom, och Fadren i mig; eljes, tror mig för själva gärningarnas skull.

Joh 14:12. Sannerliga, sannerliga säger jag eder: Den där tror på mig, de gärningar, som jag gör, skall ock han göra; och skall göra större än dessa: ty jag går till Fadren.

Joh 14:13. Och allt det I bedjen i mitt Namn, det skall jag göra *; på det att Fadren skall prisad varda i Sonenom.

* Matth. 7: 7. Marc. 11: 24. Joh. 15: 16. cap. 16: 23, 24. Jac. 1: 5.

Joh 14:14. Om I något bedjen i mitt Namn, skall jag det göra.

Joh 14:15. Älsken I mig, så håller min bud.

Joh 14:16. Och jag skall bedja Fadren, och han skall giva eder en annan Hugsvalare (a), att han skall bliva när eder evinnerliga:

Joh 14:17. Sanningenes Anda, den världen icke kan undfå: ty hon ser honom icke, och känner honom icke; men I kännen honom: ty han bliver när eder, och skall vara i eder.

Joh 14:18. Jag skall icke låta eder vara faderlösa; jag skall komma till eder.

Joh 14:19. Än är en liten tid, och världen ser mig icke mer; men I sen mig: ty jag lever; I skolen ock leva.

Joh 14:20. På den dagen skolen I förstå, att jag är i minom Fader; och I i mig, och jag i eder.

Joh 14:21. Den min bud haver, och håller dem, han är den mig älskar: och den mig älskar, han skall varda älskad av minom Fader; och jag skall älska honom, och honom skall jag uppenbara mig.

Joh 14:22. Sade till honom Judas, icke den Ischarioth: HERRE, vad är det då, att du skalt uppenbara dig oss, och icke världene?

Joh 14:23. Svarade JESUS, och sade till honom: Den mig älskar, han varder hållandes min ord *, och min Fader skall älska honom; och vi skole komma till honom, och göra boning när honom.

* Joh. 15: 10.

Joh 14:24. Men den mig icke älskar, han håller icke min ord: och det ordet I hören, är icke mitt, utan Fadrens som mig sänt haver.

IV. Lovar dem den Helga Anda: och giver dem frid.

Joh 14:25. Detta haver jag talat till eder, medan jag haver varit när eder.

Joh 14:26. Men Hugsvalaren, den Helge Ande, vilken Fadren skall sända * i mitt Namn, han skall lära eder allting, och påminna eder, allt det jag eder sagt haver.

* Luc. 24: 49. Joh. 15: 26. cap. 16: 7.

Joh 14:27. Friden låter jag eder; min frid giver jag eder: icke giver jag eder, såsom världen giver. Edart hjärta vare icke bedrövat, ej heller rädes.

Joh 14:28. I hörden, att jag sade eder: Jag går bort, och kommer åter till eder. Haden I mig kär, då gladdens I ju att jag sade: Jag går till Fadren; ty Fadren är större än jag. *

* Joh. 10: 29.

Joh 14:29. Och nu sade jag eder det, förr än det sker, att I tro skolen när det skett är. *

* Joh. 13: 19.

Joh 14:30. Härefter talar jag icke mycket med eder: ty denna världenes Förste kommer; och i mig haver han intet. *

* Joh. 12: 31. cap. 16: 11.

Joh 14:31. Men på det att världen skall förstå, att jag haver Fadren kär, och så gör (b) som Fadren mig budit haver *: står upp; låter oss gå hädan.

* Joh. 10: 18.

V. 16. (a) En annan Hugsvalare) Paracletus heter en Advocat, Förspråkare eller bistånd inför rätta, vilken de skyldiga tröstar, styrker och hjälper: alltså gör den Helge Ande ock oss uti samvetena inför Guds dom, emot syndena, och djävulens åklagan.

V. 31. (b) Så gör) Världen måste lära, att Christus allena gör för oss Fadrens vilja, Rom. 5: 19. Genom ens olydno äro månge syndare, och genom ens lydno månge rättfärdige vordne.

JOHANNES, 15. CAPITLET

OCH han ställde dem före en liknelse om ett vinträ, huru de skulle av Evangelii lära mycken frukt skaffa, v. 1. Förmanandes dem till att älska Gud; hålla hans bud, och älska varannan, v. 9. Han giver dem ock tillkänna den förföljelse de hade till att förvänta av världene; och skulle de förnimma den Heliga Andas tröst däremot, v. 18.

I. JESUS förmanar Lärjungarna till ståndaktighet, genom liknelse av ett vinträ.

Joh 15:1. JAG är det sanna Vinträ *, och min Fader är Vingårdsmannen:

* Rom. 6: 5. cap. 11: 24.

Joh 15:2. Var och en gren i mig, som icke bär frukt, den tager han bort; och var och en som bär frukt, den rensar han, att han mer frukt bära skall.

Joh 15:3. Nu ären I rene * genom det ord, som jag haver talat med eder.

* Joh. 13: 10. Ap. G. 15: 9.

Joh 15:4. Bliver i mig, och jag i eder: såsom grenen kan icke bära frukt av sig själv, med mindre han bliver i Vinträt; så kunnen icke heller I, utan I bliven i mig.

Joh 15:5. Jag är Vinträt, I ären grenarna; den som bliver i mig *, och jag i honom, han bär mycken frukt: ty mig förutan kunnen I intet göra.

* Col. 1: 23.

Joh 15:6. Vilken som icke bliver i mig, han skall utkastas, såsom en gren, och förtorkas; och man samlar dem, och kastar i elden *, och de brinna.

* Matth. 3: 10. cap. 7: 19.

Joh 15:7. Om I bliven i mig, och min ord bliva i eder, allt det I velen, må I bedas, och det skall ske eder. *

* Joh. 16: 23, 26. 1. Joh. 3: 22.

Joh 15:8. Därutinnan är min Fader prisad, att I bären mycken frukt *; och varden mine Lärjungar.

* Matth. 5: 16. 1. Pet. 2: 12.

II. Påminner dem ock om kärlek till Gud, och till vår nästa.

Joh 15:9. Såsom Fadren haver älskat mig, så haver jag ock älskat eder; bliver i min kärlek. (a)

Joh 15:10. Om I hållen min bud, så bliven I i minom kärlek; såsom ock jag haver hållit mins Faders bud, och bliver i hans kärlek.

Joh 15:11. Detta haver jag talat till eder, att min glädje skall bliva i eder, och edor glädje fullkommen varda.

Joh 15:12. Detta är mitt bud, att I skolen älska varannan *, såsom jag haver älskat eder.

* Joh. 13: 14, 34. Eph. 5: 2. 1. Thess. 4: 9. 1. Joh. 3: 11, 16. cap. 4: 21.

Joh 15:13. Ingen haver större kärlek än denne, att en giver sitt liv för sina vänner.

Joh 15:14. I ären mine vänner, om I gören allt vad jag bjuder eder.

Joh 15:15. Härefter kallar jag icke eder tjänare: ty tjänaren vet icke vad hans Herre gör; men vänner haver jag kallat eder: ty allt det jag haver hört av minom Fader, haver jag kungjort eder.

Joh 15:16. I haven icke utkorat mig; men jag haver utkorat eder, och tillskickat eder, att I skolen gå *, och göra frukt, och edor frukt skall bliva: på det, att vad I bedjen Fadren i mitt Namn, det skall han giva eder.

* Matth. 28: 19.

Joh 15:17. Detta bjuder jag eder, att I älsken varannan.

III. Förkunnar dem förföljelse av världen.

Joh 15:18. Om världen hatar eder, så veter, att hon haver hatat mig förr än eder.

Joh 15:19. Voren I av världene, så älskade världen det hennes vore: men efter det I icke ären av världene, utan jag haver eder utvalt ifrå världene, därföre hatar världen eder. *

* 1. Joh. 4: 5, 6.

Joh 15:20. Kommer ihåg min ord, som jag haver sagt eder: Tjänaren är icke förmer än hans Herre: * hava de förföljt mig, så skola de ock förfölja eder; hava de hållit min ord, så varda de ock hållande edor.

* Matth. 10: 24. Luc. 6: 40. Joh. 13: 16.

Joh 15:21. Men allt detta skola de göra eder för mitt Namns skull: ty de känna icke honom som mig sänt haver. *

* Matth. 24: 9. Joh. 16: 3.

Joh 15:22. Hade jag icke kommit, och talat med dem, så hade de icke synd: men nu hava de ingen ursäkt för sina synd. *

* Joh. 9: 41.

Joh 15:23. Den mig hatar, han hatar ock min Fader.

Joh 15:24. Hade jag icke gjort de gärningar ibland dem, som ingen annar gjort haver, så hade de icke synd (b): men nu hava de både sett det, och hatat både mig, och min Fader.

Joh 15:25. Dock är det skett, att det talet fullkomnas skall, som i deras Lag skrivet är: De hava hatat mig utan sak. *

* Ps. 35: 19. Ps. 69: 5.

IV. Lovar dem tröst av den Helga Anda.

Joh 15:26. Men när Hugsvalaren kommer, den jag skall sända eder av Fadrenom; sanningenes Ande, som utgår av Fadrenom, han skall bära vittnesbörd om mig. *

* Luc. 24: 49. Joh. 14: 26. cap. 16: 7.

Joh 15:27. Men I skolen ock desslikes vittna: ty I haven varit med mig av begynnelsen. *

* Ap. G. 1: 21. cap. 5: 32.

V. 9. (a) I min kärlek) Det är: Märker huru kär jag eder haver; det sker, när I bliven i mig, och hållen min ord, ehuru illa det tillstår.

V. 24. (b) Icke synd) Det är sagt efter det sätt som Hesekiel säger, cap. 18: 20. Att var och en skall dö för sin synds skull: ty igenom Christum är synden borttagen, och fördömer nu ingen; utan den, som icke vill övergiva henne: det är, den som icke vill tro.

JOHANNES, 16. CAPITLET

YTTERLIGARE sade han dem om den förföljelse de skulle lida, v. 1. Och vad nytta de skulle förnimma av hans bortgång, v. 5. Lovade sig vilja sända dem den Helga Anda: vilken skulle straffa världena; och leda dem uti alla sanning, v. 8. Åter talade han om sin bortgång: dock ville han åter se dem, och vända deras sorg i glädje, v. 16. Förmante dem till att bedja med flit; så skulle de förnimma hjälp i nödene, v. 23. Lärjungarna erkände hans tydeliga undervisning, v. 29. Och Christus underviste, och tröstade dem ytterligare, v. 31.

I. Christus förkunnar Lärjungarna än ytterligare de tillkommande förföljelser.

Joh 16:1. DETTA haver jag sagt eder, på det I icke skolen förargas.

Joh 16:2. De skola utskjuta eder av Synagogorna: ja, den tid skall komma, att var och en, som eder dräper, skall mena sig göra Gudi en tjänst.

Joh 16:3. Och detta skola de göra eder, ty de känna icke Fadren, ej heller mig. *

* Joh. 15: 21.

Joh 16:4. Men detta haver jag sagt eder, att när den tiden kommer, skolen I komma ihåg, att jag haver det sagt eder. Detta haver jag icke sagt eder av begynnelsen, ty jag var med eder. *

* Matth. 9: 15. Marc. 2: 19. Luc. 5: 34.

II. Viser vad nytto de hade att vänta av hans bortgång.

Joh 16:5. Men nu går jag till honom, som mig sänt haver; och ingen av eder spör mig, vart går du?

Joh 16:6. Men efter det jag haver detta sagt eder, haver bedrövelsen uppfyllt edor hjärta.

Joh 16:7. Dock säger jag eder sanningen: Eder är nyttigt att jag bortgår; ty om jag icke bortgår, kommer icke Hugsvalaren till eder: men går jag bort, så skall jag sända honom till eder.

III. Beskriver den Helga Andas ämbete.

Joh 16:8. Och när han kommer, skall han straffa världena för synd, och för rättfärdighet, och för dom:

Joh 16:9. För synd (a): ty de tro icke på mig:

Joh 16:10. Men för rättfärdighet: ty jag går till min Fader, och härefter sen I mig intet:

Joh 16:11. Men för dom: ty denne världenes Förste är nu dömd. *

* Joh. 12: 31.

Joh 16:12. Jag haver ännu mycket säga eder; men I kunnen det icke nu bära.

Joh 16:13. Men när han kommer, sanningenes Ande, skall han leda eder uti alla sanning *: ty han skall icke tala av sig själv; men allt vad han hörer, det skall han tala, och det som ske skall, skall han förkunna eder.

* Joh. 14: 26. cap. 15: 26.

Joh 16:14. Han skall prisa mig: ty av mino skall han taga, och förkunna eder.

Joh 16:15. Allt det Fadren haver, det är mitt *: Fördenskull sade jag, att han skall taga av mino, och förkunna eder.

* Joh. 17: 10.

IV. Berättar vidare om sin bortgång; och att deras bedrövelse skall vändas i glädje.

Joh 16:16. Någon liten tid, och I sen mig intet; och åter, en liten tid, och I fån se mig: ty jag går till Fadren.

Joh 16:17. Då sade någre av hans Lärjungar emellan sig: Vad är det han säger oss? En liten tid, och I sen mig intet? Och åter: En liten tid, och I fån se mig; och att jag går till Fadren?

Joh 16:18. Då sade de: Vad är detta, som han säger: En liten tid? Vi vete icke vad han talar.

Joh 16:19. Då märkte JESUS, att de ville spörja honom; och sade till dem: Därom frågen I emellan eder, att jag sade: En liten tid, och I sen mig intet; och åter: En liten tid, och I fån se mig?

Joh 16:20. Sannerliga, sannerliga säger jag eder: I skolen gråta, och jämra eder; men världen skall glädjas: I skolen varda bedrövade; men edor sorg skall vändas i glädje.

Joh 16:21. När kvinnan föder barn, haver hon sorg; ty hennes stund är kommen: men när hon haver fött barnet, kommer hon sin bedrövelse intet ihåg: ty hon gläds att människan är född i världena.

Joh 16:22. Så haven I ock nu bedrövelse; men jag skall åter se eder, och edart hjärta skall glädjas, och ingen skall taga edor glädje ifrån eder.

Joh 16:23. Och på den dagen skolen I intet spörja mig om något.

V. Lärer dem om bönenes art, och kraft.

Sannerliga, sannerliga säger jag eder: Allt det I bedjen Fadren i mitt Namn, skall han giva eder. *

* Matth. 7: 7. cap. 21: 22. Marc. 11: 24. Luc. 11: 9. Joh. 14: 13. cap. 15: 16. Jac. 1: 5.

Joh 16:24. Härtill haven I icke något bedit i mitt Namn: beder, och I skolen få, att edor glädje må varda fullkommen.

Joh 16:25. Detta haver jag talat till eder i liknelser: men den tid skall komma, då jag icke mera skall tala till eder i liknelser; utan uppenbarliga skall jag förkunna eder om min Fader.

Joh 16:26. På den dagen skolen I bedja i mitt Namn: och jag säger icke eder, att jag skall bedja Fadren för eder.

Joh 16:27. Ty Fadren själv haver eder kär, efter det I haden mig kär, och trodden, att jag är utgången av Gudi. *

* Joh. 17: 8.

Joh 16:28. Jag gick ut av Fadren, och kom i världena: åter övergiver jag världena, och går till Fadren.

VI. Lärjungarna göra sin bekännelse om Christo; och Christus tröstar dem.

Joh 16:29. Sade hans Lärjungar till honom: Se, nu talar du uppenbarliga, och säger ingen liknelse.

Joh 16:30. Nu vete vi, att du vetst allting, och dig görs icke behov, att någor spör dig (b): därföre tro vi, att du äst utgången av Gudi. *

* Joh. 17: 25.

Joh 16:31. Svarade JESUS dem: Nu tron I?

Joh 16:32. Se, tiden tillstundar, och är redo kommen, att I varden förskingrade, var och en till sitt, och låten mig bliva allena *; men jag är icke allena: ty Fadren är med mig.

* Matth. 26: 31. Marc. 14: 27.

Joh 16:33. Detta haver jag talat med eder, att I skolen hava frid i mig: i världene skolen I hava tvång; men varer vid en god tröst, jag haver övervunnit världena.

V. 9. (a) För synd) Världen och människlig förnuft förstå icke, att otro är synd, och att tro är rättfärdighet, och att Guds dom sträng är; utan vilja eljes av sig själv varda gode, och fördriva synder: därföre straffar den Helge Ande i Evangelio allt det utan trona görs; och kallar det synd, och måste genom Guds dom fördömt varda.

V. 30. (b) Spör dig) Det är: Man behöver icke spörja dig; ty du förekommer med svaren, såsom den där allt det hemligit är, skådar.

JOHANNES, 17. CAPITLET

SEDAN upplyfte han sin ögon, och bad att Gud ville förklara honom, v. 1. Han bad ock för sina Lärjungar, att Gud ville bevara dem ifrån ondo; helga dem i sanningene, v. 9. Samt alla dem som tro skulle igenom deras ord, v. 20. På det alle med dem måge salige varda, v. 24.

I. JESUS beder att Gud ville förklara honom.

Joh 17:1. DETTA talade JESUS; och lyfte upp sin ögon till himmelen, och sade: Fader, stunden är kommen *; förklara din Son, att din Son förklarar ock dig.

* Joh. 12: 23.

Joh 17:2. Såsom du haver givit honom makt * över allt kött, att allom dem som du haver honom givit, skall han giva evinnerligit liv.

* Matth. 28: 18. Joh. 5: 27.

Joh 17:3. Och detta är evinnerligit liv, att de känna dig allena sannan Gud; och den du sänt haver, JESUM Christum.

Joh 17:4. Jag haver förklarat dig på jordene; jag haver fullbordat det verk, som du mig givit haver, att jag göra skulle.

Joh 17:5. Och nu, Fader, förklara du mig när dig självom, med den klarhet som jag hade när dig, förr än denna världen var.

Joh 17:6. Jag haver uppenbarat ditt Namn människomen, som du haver mig givit av världene: de voro dine, och du haver givit mig dem, och de hava hållit din ord.

Joh 17:7. Nu hava de förstått, att allt det du mig givit haver, är av dig.

Joh 17:8. Ty de ord du haver mig givit, haver jag givit dem, och de togo vid dem: och hava sannerliga förstått, att jag är utgången av dig, och hava trott att du mig sänt haver. *

* Joh. 16: 27, 30.

II. Sedan beder han för sina Lärjungar;

Joh 17:9. Jag beder för dem: för världene (a) beder jag icke, utan för dem som du haver mig givit; ty de äro dine.

Joh 17:10. Och allt mitt är ditt, och ditt är mitt *; och jag är förklarad i dem.

* Joh. 16: 15.

Joh 17:11. Och nu är jag icke mer i världene; men de äro i världene, och jag kommer till dig. Helge Fader, förvara, genom ditt Namn, dem som du mig givit haver, att de bliva ett, såsom ock vi. *

* Joh. 10: 30.

Joh 17:12. När jag var med dem i världene, förvarade jag dem i ditt Namn: dem du mig givit haver, haver jag förvarat, och ingen av dem är borttappad, utan förtappelsens son, att Skriften skulle fullbordas. *

* Ps. 109: 8. Joh. 18: 9.

Joh 17:13. Men nu kommer jag till dig, och talar detta i världene; på det de skola hava mina fullkomliga glädje i sig.

Joh 17:14. Jag haver fått dem din ord, och världen haver hatat dem, efter de icke äro av världene; såsom ock jag icke är av världene.

Joh 17:15. Icke beder jag, att du skalt taga dem av världene; utan att du förvarar dem ifrån det onda.

Joh 17:16. De äro icke av världene; såsom ock jag icke är av världene.

Joh 17:17. Helga dem i dine sanning: ditt ord är sanning.

Joh 17:18. Såsom du haver mig sänt i världena, så haver ock jag sänt dem i världena.

Joh 17:19. Och jag helgar mig själv för dem; att de skola ock vara helgade i sanningene.

III. Och för alla Christrogna, att de måga salige varda.

Joh 17:20. Men icke beder jag allenast för dem; utan ock för dem, som genom deras ord skola tro på mig.

Joh 17:21. Att de skola alle vara ett, såsom du, Fader, i mig, och jag i dig; att de ock skola vara ett i oss, på det att världen skall tro (b), att du haver mig sänt. *

* Joh. 10: 38. cap. 14: 10.

Joh 17:22. Och jag haver givit dem den härlighet, som du mig givit haver; att de skola vara ett, såsom ock vi ärom ett.

Joh 17:23. Jag i dem, och du i mig; att de skola vara fullkomne uti ett *: och att världen skall förstå, att du mig sänt haver, och älskade dem, såsom du ock mig älskade.

* 1. Joh. 1: 3. cap. 3: 24.

Joh 17:24. Fader, jag vill, att där jag är, skola ock de vara med mig *, som du mig givit haver; att de skola se mina härlighet, den du mig givit haver: ty du haver älskat mig förr än världenes begynnelse.

* Joh. 12: 26. cap. 14: 3.

Joh 17:25. Rättvise Fader, världen haver icke känt dig; men jag haver känt dig: och desse hava förstått, att du mig sänt haver.

Joh 17:26. Och jag haver kungjort dem ditt Namn, och skall kungörat: på det att den kärlek som du haver älskat mig med, skall vara i dem, och jag i dem.

V. 9. (a) För världene) Det är: Jag beder icke, att du världenes, och de otrognas förehavande låter dig behaga: såsom Moses 4. Mos. 16: 15, beder, att Gud icke ville taga Korahoffer; och Ps. 69: 23. Eljes skall man bedja för världen, att hon må omvänd varda.

V. 21. (b) Världen skall tro) Här beder han ock för världena, att hon må genom Apostlarnas predikan bekomma den rätta trona.

JOHANNES, 18. CAPITLET

NÄR han detta sagt hade, gick han ut i en örtegård, v. 1. Där blev han förrådd av Juda, v. 3. Men Petrus tog till svärd, och högg översta Prästens dräng örat av, v. 10. Och de förde JESUM till Hannam; sedan till Caipham; dit följde Petrus med, och förnekade där Christum, v. 12. Sedan blev JESUS förhörd av Caipha: och åter förnekade honom Petrus, v. 19. Så togo de JESUM, och förde honom på rådhuset; där blev han förhörd av Pilato, v. 28. Då vittnade Pilatus om hans oskyldighet, och ville giva honom lös; men de begärade Barabbas, v. 38.

I. JESUS går ut i örtegården.

Joh 18:1. DÅ JESUS hade detta sagt, gick han ut med sina Lärjungar, över den bäcken Kedron *: där var en örtegård *, i vilken han ingick, och hans Lärjungar.

* 2. Sam. 15: 23. * Matth. 26: 36. Marc. 14: 32. Luc. 22: 39.

Joh 18:2. Men så visste ock Judas, som förrådde honom, rummet: ty JESUS plägade ofta komma tillsammans där med sina Lärjungar.

II. Judas med sin skara kommer, och griper JESUM.

Joh 18:3. Då nu Judas * hade tagit med sig skaran, och de översta Prästernas, och Phariseernas tjänare, kom han dit, med lyktor, och bloss, och värjor.

* Ps. 41: 10. Matth. 26: 47. Marc. 14: 43. Luc. 22: 47. Ap. G. 1: 16.

Joh 18:4. Och efter JESUS visste allt det honom vederfaras skulle, gick han fram, och sade till dem: Vem söken I?

Joh 18:5. Svarade de honom: JESUM av Nazareth. Sade JESUS till dem: Jag äret. Men ock Judas, som honom förrådde, stod med dem.

Joh 18:6. När han då sade till dem: Jag äret; stego de till rygga, och föllo till jordena.

Joh 18:7. Då sporde han dem åter till: Vem söken I? Och de sade: JESUM av Nazareth.

Joh 18:8. JESUS svarade: Jag sade eder, att det är jag; söken I nu mig, så låter dessa gå.

Joh 18:9. På det att det ord skulle varda fullkomnat, som han sagt hade: Av dem du mig givit haver, borttapade jag ingen. *

* Joh. 17: 12.

III. Petrus tager till svärd.

Joh 18:10. Då hade Simon Petrus ett svärd, och drog det ut, och slog översta Prästens tjänare, och högg av hans högra öra: och var tjänarens namn Malchus.

Joh 18:11. Då sade JESUS till Petrum: Stick ditt svärd i skidona: Skall jag icke dricka den kalken, som min Fader mig givit haver?

IV. JESUS bindes, och föres till översta Prästerna.

Joh 18:12. Men skaren, och Hövitsmannen, och Judarnas tjänare togo fatt på JESUM, och bundo honom: *

* Matth. 26: 57. Marc. 14: 53. Luc. 22: 54.

Joh 18:13. Och ledde honom bort, först till Annam (a): ty han var Caiphe svär, vilken i det året var överste Präst. *

* Luc. 3: 2.

Joh 18:14. Och Caiphas var den som hade givit Judomen rådet, att det var nyttigt, att en man dödde för folket. *

* Joh. 11: 50.

V. Petrus förnekar Christum.

Joh 18:15. Och följde Simon Petrus JESUM, och en annar Lärjunge: den samme Lärjungen var känder med översta Prästen, och gick in med JESU i översta Prästens Palats;

Joh 18:16. Men Petrus stod utanför dörrene. Då gick den andre Lärjungen ut, som känder var med översta Prästen, och talade till dörravårdinnan, och hade Petrum in.

Joh 18:17. Då sade pigan, dörravårdinnan, till Petrum: Äst icke ock du av denna mansens Lärjungar? Han sade: Jag är det icke.

Joh 18:18. Men drängerna, och tjänarena, som hade gjort en koleld, ty det var kallt, stodo och värmde sig: och med dem stod Petrus, och värmde sig.

VI. JESUS bliver förhörd av Caiphas.

Joh 18:19. Då sporde överste Prästen JESUM om hans Lärjungar, och om hans lärdom.

Joh 18:20. JESUS svarade honom: Jag haver uppenbarliga talat för världene; jag haver alltid lärt i Synagogon, och i Templet, där alle Judar komma tillsamman; och hemliga haver jag intet talat.

Joh 18:21. Hvi spör du mig? Spör dem till, som hört hava, vad jag haver talat till dem: se, de veta vad jag haver sagt.

Joh 18:22. Och när han detta sade, gav en av tjänarena, som där när stodo, JESU en kindpust, sägandes: Skalt du så svara översta Prästen?

Joh 18:23. JESUS svarade honom: Haver jag illa talat, så vittna om ont; men haver jag väl talat, hvi slår du mig?

Joh 18:24. Och Annas hade sänt honom bundnan till översta Prästen Caiphas.

Joh 18:25. Men Simon Petrus stod och värmde sig. Då sade de till honom: Äst icke ock du av hans Lärjungar *? Han nekade, och sade: Jag är det icke.

* Matth. 26: 69. Marc. 14: 66. Luc. 22: 55.

Joh 18:26. Säger en av översta Prästens tjänare, dens frände som Petrus hade hugget örat av: Såg icke jag dig med honom i örtagården?

Joh 18:27. Då nekade åter Petrus det: och strax gol hanen.

VI. JESUS bliver förhörd av Pilato.

Joh 18:28. Då ledde de JESUM ifrå Caiphas till Rådhuset: och det var om morgonen *; och de gingo icke in i Rådhuset, att de icke skulle varda besmittade *, utan att de måtte äta Påskalammet.

* Matth. 27: 1. Marc. 15: 1. Luc. 23: 1. * Ap. G. 10: 28. cap. 11: 3.

Joh 18:29. Då gick Pilatus ut till dem, och sade: Vad klagomål fören I emot denna mannen? (b)

Joh 18:30. De svarade, och sade till honom: Vore han icke en ogärningsman, så hade vi icke överantvardat dig honom.

Joh 18:31. Då sade Pilatus till dem: Tager I honom, och dömer honom efter edor Lag. Då sade till honom Judarna: Oss är icke lovligit att döda någon.

Joh 18:32. På det JESU tal skulle fullkomnas, som han sagt hade *, då han gav tillkänna, med vad död han dö skulle.

* Matth. 20: 19. Marc. 10: 33. Luc. 18: 32.

Joh 18:33. Då gick Pilatus åter in i Rådhuset, och kallade JESUM, och sade till honom: Äst du Judarnas * Konung?

* Matth. 27: 11. Marc. 15: 2. Luc. 23: 3.

Joh 18:34. JESUS svarade honom: Säger du det av dig själv; eller hava andra sagt dig det om mig?

Joh 18:35. Pilatus svarade: Icke är jag en Jude: ditt folk och de överste Prästerna hava dig mig överantvardat; vad haver du gjort?

Joh 18:36. JESUS svarade: Mitt Rike är icke av denna världene: om mitt Rike vore av denna världene, då kämpade ju mine tjänare därföre, att jag icke vorde Judomen överantvardad; men mitt Rike är icke hädan.

Joh 18:37. Då sade Pilatus till honom: Så äst du dock en Konung? JESUS svarade: Du säger det, att jag är en Konung: därtill är jag född, och är därtill kommen i världena, att jag skall vittna med sanningene. Var och en som är av sanningene, han hörer mina röst.

Joh 18:38. Sade Pilatus till honom: Vad är sanning? (c)

VII. Pilatus vill giva JESUM lös; men Judarna begära Barabbam.

Och när han det sagt hade, gick han åter till Judarna, och sade till dem: Jag finner ingen skuld i honom.

Joh 18:39. Men I haven sedvänjo, att jag skall giva eder en lös om Påska; viljen I då icke, att jag skall giva eder Judarnas Konung lös? *

* Matth. 27: 15. Marc. 15: 6. Luc. 23: 17.

Joh 18:40. Åter ropade de alle, och sade: Icke denna, utan Barabbam *. Men Barabbas var en rövare.

* Ap. G. 3: 14.

V. 13. (a) Till Annam) Dit föra Judarna den bundna JESUM; antingen därföre, att han bodde i vägen, eller ock att visa honom, såsom en förnäm och myndig man ibland översta Prästerna, denna ärona, och giva honom den fägnaden, förr än han fördes till Caiphas, det dock strax skedde: ty vad här berättas om Petri fall, så haver det tilldragit sig icke i Hanne, utan i Caiphe hus, som de andre Evangelisterna det förklara. Bese v. 24.

V. 29. (b) Denna mannen) Det är under, vad I kunnen klaga på en sådana from och berömd man.

V. 38. (c) Vad är sanning) Pilatus vill spotskeligen så mycket säga: Vilt du tala om sanning, så äst du om halsen.

JOHANNES, 19. CAPITLET

DÅ lät Pilatus hudflänga och mycket försmäda honom: sedan ville han åter giva honom lös; men folket ropade, och sade, att han var upprorisk emot Kejsaren, v. 1. När Pilatus det hörde, dömde han honom till döden; och lät korsfästa honom, v. 13. Och krigsknekterna kastade lott om hans kläder, v. 23. Så stod JESU moder vid korset; henne antvardade han Johanni, v. 25. Och de gåvo honom ättiko till att dricka, v. 28. Därefter slogo krigsknekterna de korsfästas ben sönder: men efter JESUS var död, stucko de hans sido upp med ett spjut, v. 31. Och Joseph av Arimathia begrov honom i sin grav, v. 38.

I. Pilatus låter hudflänga och smäda JESUM.

Joh 19:1. DÅ tog Pilatus därföre JESUM, och hudflängde honom. *

* Matth. 27: 27. Marc. 15: 16.

Joh 19:2. Och krigsknekterna vredo samman ena crono av törne, och satte på hans huvud, och hängde ett purpurkläde på honom;

Joh 19:3. Och sade: Hel, Judarnas Konung: och gåvo honom kindpustar.

Joh 19:4. Då gick åter Pilatus ut, och sade till dem: Se, jag haver honom ut till eder, att I förstå skolen, att jag finner ingen skuld i honom.

Joh 19:5. Då gick JESUS ut, och bar ena törnecrono, och ett purpurkläde. Och han sade till dem: Se människan.

Joh 19:6. När nu de överste Prästerna och tjänarena sågo honom, ropade de, och sade: Korsfäst, korsfäst. Pilatus sade till dem: Tager I honom, och korsfäster: ty jag finner ingen skuld i honom.

Joh 19:7. Judarna svarade honom: Vi have Lag; och efter vår Lag skall han dö: ty han haver gjort sig själv till Guds Son.

Joh 19:8. När nu Pilatus hörde det talet, fruktade han ännu mer:

Joh 19:9. Och gick åter in i Rådhuset, och sade till JESUM: Vadan äst du? Men JESUS gav honom intet svar.

Joh 19:10. Då sade Pilatus till honom: Talar du intet med mig? Vetst du icke, att jag haver makt att korsfästa dig; och haver makt att släppa dig?

Joh 19:11. JESUS svarade: Du hade ingen makt över mig, vore hon dig icke given ovanefter: Fördenskull haver han större synd, som mig haver dig överantvardat.

Joh 19:12. Och ifrå den tiden sökte Pilatus efter, att giva honom lös: men Judarna ropade, och sade: Giver du honom lös, så äst du icke Kejsarens vän: var och en, som gör sig till Konung, säger emot Kejsaren.

II. Dömer honom till korsfästas.

Joh 19:13. När Pilatus då hörde det talet, hade han JESUM ut, och satte sig på Domstolen, på det rum, som kallas Lithostrotos, men på Ebreisko Gabbatha.

Joh 19:14. Och det var Påskatillredelsedag, vid sjätte timman; och han sade till Judarna: Se, edar Konung.

Joh 19:15. Men de ropade: Tag bort, tag bort, korsfäst honom. Pilatus sade till dem: Skall jag korsfästa edar Konung? Svarade överste Prästerna: Vi have ingen Konung, utan Kejsaren.

III. JESUS bliver förd till Golgotha.

Joh 19:16. Då överantvardade han honom därföre dem, att han skulle korsfästas. * Då togo de JESUM, och ledde honom bort.

* Matth. 27: 31. Marc. 15: 20. Luc. 23: 33.

Joh 19:17. Och han bar sitt kors, och gick ut på det rum, som kallas Huvudskallaplatsen; på Ebreisko Golgotha.

Joh 19:18. Där korsfäste de honom, och två andra med honom, var på sina sido; och JESUM mitt uti.

Joh 19:19. Men Pilatus skrev ock en överskrift, och satte på korset. Och var så skrivet: JESUS av Nazareth, Judarnas Konung. *

* Matth. 27: 37. Luc. 23: 38.

Joh 19:20. Denna överskriftena låso då månge av Judarna: ty rummet där JESUS var korsfäst, var hart vid staden: och det var skrivet på Ebreisko, och Grekisko, och Latin.

Joh 19:21. Då sade Judarnas överste Präster till Pilatum: Skriv icke, Judarnas Konung; utan att han haver sagt: Jag är Judarnas Konung.

Joh 19:22. Pilatus svarade: Vad jag haver skrivit, det haver jag skrivit.

IV. Krigsknekterna kasta lott på Christi kläder.

Joh 19:23. Då nu krigsknekterna hade korsfäst JESUM, togo de hans kläder, och gjorde fyra delar *, en del varjom krigsknekt; och kjortelen med: men kjortelen var icke sömmad, utan virkad, ifrån överst och allt igenom.

* Matth. 27: 35. Marc. 15: 24. Luc. 23: 34.

Joh 19:24. Då sade de emellan sig: Skärom honom icke sönder, utan kastom lott om honom, vem han skall tillhöra; att Skriften skulle varda fullkomnad, som säger: De hava bytt min kläder emellan sig, och om min klädnad hava de kastat lott *. Och detta gjorde nu krigsknekterna.

* Ps. 22: 19.

V. JESUS befaller sin moder Johanni.

Joh 19:25. Men vid JESU kors stodo hans moder, och hans moders syster, Maria Cleophe hustru, och Maria Magdalena.

Joh 19:26. När nu JESUS fick se modrena, och Lärjungan, den han älskade, där när ståndande, sade han till sina moder: Kvinna, se, din son.

Joh 19:27. Sedan sade han till Lärjungan: Se, din moder. Och ifrå den tiden tog Lärjungen henne hem till sig.

Joh 19:28. Sedan efter JESUS visste, att nu allting voro fullkomnat, att Skriften skulle fullbordas, sade han: Mig törster. *

* Ps. 69: 22.

Joh 19:29. Då stod där ett käril, fullt med ättiko: och de uppfyllde en svamp med ättiko, och kringlade Isop, och höllo det honom för munnen. *

* Matth. 27: 48.

VI. Giver upp andan

Joh 19:30. Då nu JESUS hade tagit ättikona, sade han: Det är fullkomnat; och böjde ned huvudet, och gav upp Andan.

VII. Vad sig sedan tilldragit.

Joh 19:31. Men efter det var Tillredelsedagen (a), att kropparna icke skulle bliva kvare på korset över Sabbathen, ty samma Sabbathsdag var stor, bådo Judarna Pilatum, att deras ben skulle sönderslås, och de borttagas.

Joh 19:32. Då kommo krigsknekterna, och sönderslogo dens förstas ben, och dens andras, som var korsfäst med honom.

Joh 19:33. Men när de kommo till JESUM, och sågo honom allaredo vara död, slogo de icke hans ben sönder.

Joh 19:34. Utan en av krigsknekterna, stack upp hans sido med ett spjut; och strax gick ut blod, och vatten.

Joh 19:35. Och den detta såg, haver det vittnat, och hans vittnesbörd är sant; och han vet, att han säger sant, på det I ock tro skolen.

Joh 19:36. Ty detta skedde, på det Skriften skulle fullbordas: Intet ben skall sönderslås på honom. *

* 2. Mos. 12: 46. 4. Mos. 9: 12.

Joh 19:37. Och åter säger en annor Skrift: De skola se, i vem de stungit hava. *

* Zach. 12: 10.

VIII. JESUS bliver begraven

Joh 19:38. Och därefter bad Pilatum Joseph av Arimathia *, som var JESU Lärjunge, dock lönliga, för Judarnas rädslos skull *, att han måtte borttaga JESU lekamen: och Pilatus tillstadde det: alltså kom han, och tog JESU lekamen.

* Matth. 27: 57. Marc. 15: 42, 43. Luc. 23: 50. * Joh. 12: 42.

Joh 19:39. Kom ock desslikes Nicodemus, som tillförene hade kommit till JESUM om nattena *, och bar en blandning av Mirrham och Aloe, vid hundrade pund.

* Joh. 3: 1, 2.

Joh 19:40. Så togo de då JESU lekamen, och svepte det i linkläder, med välluktande krydder, såsom Judarna pläga begrava.

Joh 19:41. Och var på det rummet där han korsfäst var, en örtagård, och i örtagården en ny grav, där ännu ingen hade varit uti lagd:

Joh 19:42. Där lade de då JESUM, för Judarnas Tillredelsedags skull, efter graven var när.

V. 31. (a) Tilredelsedagen) Var den vi kalle fredagen: ty han gick näst för Påskahögtidesdagen, som var på Sabbathen, den vi kalle lögerdagen. Men vi Christne hålle vår Påska på Söndagen, på vilken Christus uppstod ifrå de döda. Euseb. lib. 3. de vita Constantini.

JOHANNES, 20. CAPITLET

PÅ första Sabbathen kom Maria Magdalena; sedan Petrus med en annan Lärjunga, och funno JESUM vara uppstånden, v. 1. Då blev Maria varse två Änglar; och strax uppenbarades henne JESUS, v. 11. Om aftonen uppenbarade han sig de Tolv; och gav dem makt till att förlåta synder, v. 19. Åtta dagar därefter uppenbarade han sig åter för Lärjungarna, och för Thomas, v. 26. Och så slutas dessa uppenbarelser med Christi underverk, v. 30.

I. Maria Magdalena, Petrus, och Johannes komma till graven.

Joh 20:1. MEN på den första dagen i veckona, kom Maria Magdalena * om morgonen, då ännu mörkt var, till gravena, och såg, att stenen var borttagen av gravene.

* Matth. 28: 1. Marc. 16: 1. Luc. 24: 1.

Joh 20:2. Då lopp hon, och kom till Simon Petrus, och till den andra Lärjungan, som JESUS älskade, och sade till dem: De hava tagit HERRAN bort utav gravene, och vi vete icke vart de hava lagt honom.

Joh 20:3. Då gick Petrus ut, och den andre Lärjungen, och kommo till gravena. *

* Luc. 24: 12.

Joh 20:4. Både lupo de tillika; och den andre Lärjungen lopp före, snarare än Petrus, och kom först till gravena.

Joh 20:5. Och när han lutade sig ned, fick han se lakanen lagd; dock gick han icke in.

Joh 20:6. Då kom Simon Petrus, som följde honom, och gick in i gravena, och såg lakanen lagd:

Joh 20:7. Och svetteduken, som hade varit om hans huvud, icke lagd när lakanen, utan avsides i ett rum tillhopasvept.

Joh 20:8. Då gick ock den andre Lärjungen in, som förr var kommen till gravena, och såg det, och troddet. (a)

Joh 20:9. Ty de förstodo icke än då Skriftena, att han skulle uppstå ifrå de döda.

Joh 20:10. Då gingo Lärjungarna hem igen.

II. Maria får se Änglarna; och sedan JESUM.

Joh 20:11. Men Maria stod och grät utanför gravene. Vid hon nu så grät, lutade hon sig in i gravena; *

* Marc. 16: 5.

Joh 20:12. Och fick se två Änglar i vit kläder, sittandes, * den ena vid huvudet, och den andra vid fötterna, där JESU lekamen hade legat.

* Matth. 28: 2, 3.

Joh 20:13. Och de sade till henne: Kvinna, vad gråter du? Sade hon till dem: Ty de hava tagit bort min HERRA; och jag vet icke vart de hava lagt honom.

Joh 20:14. När hon detta sade, vände hon sig tillbaka, och fick se JESUM ståndande; och visste icke att det var JESUS. *

* Matth. 28: 9. Marc. 16: 9.

Joh 20:15. Sade JESUS till henne: Kvinna, vad gråter du? Vem söker du? Hon mente, att det var örtagårdsmästaren, och sade till honom: Herre, haver du burit honom bort; säg mig vart du haver lagt honom, och jag vill tagan.

Joh 20:16. JESUS sade till henne: Maria. Då vände hon sig om, och sade till honom: Rabbuni; det är Mästar.

Joh 20:17. Sade JESUS till henne: Kom icke vid mig; ty jag är icke ännu uppfaren till min Fader: men gack till mina bröder *, och säg dem: Jag far upp till min Fader, och edar Fader; och till min Gud, och edar Gud.

* Ps. 22: 23.

Joh 20:18. Maria Magdalena kom, och bådade Lärjungomen att hon hade sett HERRAN; och att han hade sagt henne detta.

III. JESUS uppenbarar sig Lärjungomen;

Joh 20:19. Om aftonen samma dag, den första i veckona (b), då dörrarna voro lykta (c), där Lärjungarna voro församlade, för Judarnas rädslos skull, kom JESUS, och stod mitt ibland dem *, och sade till dem: Frid vare eder.

* Marc. 16: 14. Luc. 24: 36. 1. Cor. 15: 5.

Joh 20:20. Och när han hade detta sagt, lät han dem se händerna, och sina sido. Då vordo Lärjungarna glade, att de sågo HERRAN.

Joh 20:21. Då sade JESUS åter till dem: Frid vare eder; såsom Fadren haver mig sänt, så sänder ock jag eder.

Joh 20:22. När han detta sagt hade, blåste han på dem, och sade till dem: Tager den Helga Anda:

Joh 20:23. Vilkom I förlåten synderna, dem förlåtas de; och vilkom I behållen dem, dem äro de behållna. *

* Matth. 16: 19. cap. 18: 18.

Joh 20:24. Men Thomas, en av de Tolv, vilken kallas Tvilling, var icke med dem, när JESUS kom.

Joh 20:25. Då sade de andre Lärjungarna till honom: Vi sågom HERRAN. Men han sade till dem: Utan jag ser hålen efter spikarna i hans händer, och stinger mitt finger i hålen efter spikarna, och stinger min hand i hans sido, tror jag det icke.

IV. För Thomas i synnerhet.

Joh 20:26. Och åtta dagar därefter, voro åter hans Lärjungar inne, och Thomas med dem: då kom JESUS, vid dörrarna voro lykta, och stod mitt ibland dem, och sade: Frid vare eder.

Joh 20:27. Sedan sade han till Thomas: Räck hit ditt finger, och se mina händer; och räck hit dina hand, och stick henne i mina sido: och var icke tvivelaktig, utan trogen.

Joh 20:28. Och Thomas svarade, och sade till honom: Min HERRE, och min Gud.

Joh 20:29. JESUS sade till honom: Efter du såg mig, Thoma, tror du: Salige äro de som icke se, och dock tro. *

* 1. Pet. 1: 8.

V. Slutet av dessa uppenbarelser.

Joh 20:30. Så gjorde väl ock JESUS mång annor tecken, i sina Lärjungars åsyn, som i denna Bokene icke äro skrivne. *

* Joh. 21: 25.

Joh 20:31. Men desse äro skrivne, på det I tro skolen, att JESUS är Christus, Guds Son; och att I troende skolen hava liv i hans Namn.

V. 8. (a) Troddet) Det är: Han trodde att han var borttagen, som Magdalena honom sagt hade.

V. 19. (b) Den första i veckona) Den som nämnes, v. 1. Det är: på Söndagen, som var den första Sabbathen i veckone, efter den stora Sabbathen.

(c) Dörarna voro lykta) Det är, väl stängda och förvarada: icke allenast därföre, att det var sent på aftonen, utan ock av fruktan för Judarnas anfall; likväl kom JESUS oförmodeligen därin: och är skäligare att ett sådant undersamt inkommande tillskrives Christi allmakt, och hans förklarade lekamens art, än att det sökes uti dörrars och väggars öppnande.

JOHANNES, 21. CAPITLET

SEDAN uppenbarades han Lärjungomen som fiskade vid Tiberias hav; och bad dem kasta ut nätet på högra sidone, v. 1. Där frågade han Petrum tre resor, om han älskade honom: och sade vad honom därefter hända skulle, v. 15. Då frågade Petrus om Johanne, som detta Evangelium haver skrivit, vad av honom bliva skulle, v. 20. Mång annor tecken gjorde JESUS; men det behöves icke att de alle skulle varda beskrevne, v. 25.

I. JESUS uppenbarar sig Lärjungomen vid Tyberias hav.

Joh 21:1. DÄREFTER uppenbarade åter JESUS sig för Lärjungarna, vid Tiberias hav; och uppenbarade han sig i så måtto:

Joh 21:2. Simon Petrus, och Thomas, som kallas Tvilling, voro tillsamman; och Nathanael, som var av Cana i Galilea, och Zebedei söner, och två andre av hans Lärjungar.

Joh 21:3. Sade Simon Petrus till dem: Jag vill gå och fiska. De sade till honom: Vi gåm ock med dig. De gingo ut, och stego strax i båten; och i den natten fångade de intet.

Joh 21:4. Men då det nu var morgon, stod JESUS på strandene: dock visste Lärjungarna icke att det var JESUS.

Joh 21:5. Då sade JESUS till dem: Barn, haven I något till mats? De svarade honom: Nej.

Joh 21:6. Och han sade till dem: Kaster ut nätet på högra sidona om båten, så varden I finnandes. Då kastade de ut, och de förmådde icke nu mera draga det för fiskarnas myckenhet.

Joh 21:7. Då sade den Lärjungen, som JESUS älskade *, till Petrum: HERREN äret. När Simon Petrus hörde, att det var HERREN, band han om sig kjortelen, ty han var naken, och kastade sig i sjön.

* Joh. 13: 23.

Joh 21:8. Men de andre Lärjungarna kommo med båten: ty de voro icke långt ifrå landet, utan vid pass tuhundrade alnar; och drogo fiskanätet.

Joh 21:9. När de nu voro stigne på landet, sågo de där vara lagda glöd, och en fisk därpå, och bröd.

Joh 21:10. JESUS sade till dem: Tager hit av de fiskar som I nu fångaden.

Joh 21:11. Simon Petrus steg upp, och drog nätet upp på landet, fullt med stora fiskar, hundrade femtio och tre: och ändock de voro så månge, gick likväl nätet icke sönder.

Joh 21:12. Sade JESUS till dem: Kommer, och äter. Men ingen av Lärjungarna djärvdes till att spörja honom: Ho äst du? Efter de visste, att det var HERREN.

Joh 21:13. Då kom JESUS, och tog brödet, och gav dem; och fisken sammaledes.

Joh 21:14. Detta var nu tredje reson, att JESUS uppenbarades sinom Lärjungom, sedan han var uppstånden ifrå de döda.

II. Christi spörsmål till Petrum; och vad honom hända skulle.

Joh 21:15. Då de nu hade ätit, sade JESUS till Simon (a) Petrum: Simon Jona, älskar du mig mer än desse (b)? Han sade till honom: Ja HERRE, du vetst att jag älskar dig. Sade han till honom: Föd min lamm.

Joh 21:16. Åter sade han andra reson till honom: Simon Jona, älskar du mig? Han sade till honom: Ja, HERRE, du vetst att jag älskar dig. Sade han till honom: Föd min får.

Joh 21:17. Sade han till honom tredje reson: Simon Jona, älskar du mig? Petrus vart bedrövad, att han sade tredje reson till honom, älskar du mig? Och sade till honom: HERRE, du vetst allting; du vetst att jag älskar dig. Sade JESUS till honom: Föd min får.

Joh 21:18. Sannerliga, sannerliga säger jag dig: När du vast ung, omgjordade du dig själv, och gick vart du ville; men då du varder gammal, skalt du uträcka dina händer, och en annar skall omgjorda dig, och leda dig dit du icke vilt. *

* 2. Pet. 1: 14.

Joh 21:19. Men det sade han, givandes tillkänna, med vad död han skulle prisa Gud. Och då han hade detta sagt, sade han till honom: Följ mig.

III. Petri fråga om Johannes; och Christi svar.

Joh 21:20. Men Petrus vände sig om, och såg den Lärjungan följa, som JESUS älskade; vilken ock i Nattvarden låg intill hans bröst, och sade: HERRE, vilken är den dig förråder?

Joh 21:21. Då Petrus såg honom, sade han till JESUM: HERRE, vad skall då denne?

Joh 21:22. Sade JESUS till honom: Om jag ville att han skulle bliva tilldess jag kommer, vad kommer det dig vid? Följ du mig.

Joh 21:23. Då gick det talet ut ibland bröderna: Denne Lärjungen dör icke. Och JESUS sade icke till honom: Han dör icke; utan, om jag ville, att han skulle bliva tilldess jag kommer, vad kommer det dig vid?

Joh 21:24. Denne är den Lärjungen som vittnar härom, och den detta skrivit haver; och vi vete att hans vittnesbörd är sant.

IV. Slutet av denna Evangeliska historien.

Joh 21:25. Men där äro ock mång annor (c) ting, som JESUS gjorde *, vilken om de det ena med det andra skrives, tror jag, att världen skulle icke kunna begripa de böcker, som skrivas skulle: Amen.

* Joh. 20: 30.

V. 15. (a) Till Simon) Det Christus så synnerliga låter sig vårda om Petro, det gjorde han till att upprätta honom av hans stora fall, och styrka honom i trone.

(b) Mer än desse) Ty Petrus hade svårare syndat; och honom var mera förlåtit: såsom Christus säger, Luc. 7: 47.

V. 25. (c) Mång annor) Allt är icke skrivet vad JESUS gjorde: men så mycket är skrivet, som oss kan tillfyllest undervisa till saligheten, och stadfästa oss i JESU Christi tro, Joh. 20: 30, 31. 2. Tim. 3: 15.

Ände på S. Johannis Evangelium.