1703 CARL XII:s BIBEL

1703RV Carl XII:s Bibel

JAKOBS BREV, 1. CAPITLET

JACOBUS hälsar sina bröder de förströdda av Israel, v. 1. Och lärer dem huru de skulle upptaga kors och frestelse, v. 2. Vadan de skulle bekomma visdom, v. 5. Vad deras rätta berömmelse skulle vara, v. 9. Vad nytta tålamod haver med sig, v. 12. Vadan alla goda gåvor komma, v. 16. Vad skada vrede haver med sig, v. 19. Huru de skulle höra Guds ord, v. 22. Och sist, huru de rätt skulle tjäna Gud, v. 26.

I. Hälsningen.

Jak 1:1. JACOBUS (a) Guds och HERRANS JESU Christi tjänare: dem tolv släktom, som äro här och där * förskingrade, hälso.

* Joh. 7: 35. Ap. G. 8: 14. 1. Pet. 1: 1.

II. Huru man skall upptaga kors och frestelse.

Jak 1:2. Mine bröder, håller det för all glädje, när I fallen i mångahanda frestelser: *

* Matth. 5: 11, 12. Ap. G. 5: 41. Ebr. 10: 34. 1. Pet. 1: 6.

Jak 1:3. Vetandes, att edors tros beprövelse gör tålamod. *

* Rom. 5: 3. 1. Pet. 1: 7.

Jak 1:4. Men tålamodet have ett fullbordat verk (b): på det I skolen vara fullkomne och hele, och intet eder fattas.

III. Var man skall söka visdom.

Jak 1:5. Var nu någrom ibland eder fattas visdom, han bedje av Gudi, den där giver enfaldeliga allom, och förviter icke; och han skall honom given varda. *

* Ords. 2: 3. Jer. 29: 12. Matth. 7: 7, 8. Luc. 11: 9. Joh. 14: 13. cap. 15: 7. Jac. 5: 16.

Jak 1:6. Men han bedje i trone *, intet tvivlandes: ty den där tvivlar (c), han är såsom havsens våg, som av vädret drivs och kastas.

* Marc. 11: 24. Joh 16: 23. 1. Joh. 3: 22. cap. 5: 14, 15.

Jak 1:7. Ty den människa tänke icke, att hon får något av HERRANOM.

Jak 1:8. En tvehågsen man är ostadig i alla sina vägar.

IV. Var av en må berömma sig.

Jak 1:9. Men en broder som ringa är, berömme sig av sin upphöjelse; (d)

Jak 1:10. Och den som rik är *, av sin förnedring (e): ty såsom blomstret av gräset skall han förgås. *

* Ps. 10: 3, 5. * Job. 14: 2. Ps. 102: 12. Ps. 103: 15. Esa. 40: 6. Syr. 14: 18. 1. Cor. 7: 31. 1. Pet. 1: 24. 1. Joh. 2: 17. Jac. 4: 14.

Jak 1:11. Ty solen går upp med hettan, och hon förvissnar gräset, och dess blomster faller av, och dess sköna fägring förgås: så skall ock den rike förvissna uti sina vägar.

V. Vad nytta tålamod haver med sig.

Jak 1:12. Salig är den man som tåleliga lider frestelse *: ty då han beprövad är, skall han få livsens crono *, den Gud lovat haver dem som honom älska.

* Job. 5: 17. Ords. 3: 11. Ebr. 12: 5. 1. Pet. 3: 14. Uppenb. 3: 19. * Matth. 10: 22. cap. 19: 28, 29. 2. Tim. 4: 7, 8. Uppenb. 2: 10.

Jak 1:13. Ingen säge, då han frestad varder: Jag frestas av Gudi: ty Gud frestas icke av ont, ej heller frestar han någon.

Jak 1:14. Utan var och en varder frestad, då han av sin egen begärelse dragen och lockad varder.

Jak 1:15. Därefter, sedan begärelsen haver avlat, föder hon synden (f): men då synden är fullbordad, föder hon döden. *

* Rom. 6: 23.

Jak 1:16. Farer icke ville, mine käre bröder.

VI. Vadan allt gott kommer.

Jak 1:17. All god gåva, och all fullkomlig gåva är ovanefter *, nederkommandes ifrå ljusens Fader; när vilkom ingen förvandling * är, eller omskiftelsens mörker.

* Ords. 2: 6. Joh. 3: 27. 1. Cor. 4: 7. * Esa. 14: 27. cap. 46: 10. Mal. 3: 6. Rom. 11: 29.

Jak 1:18. Han haver oss fött efter sin vilja, genom sanningenes ord *, på det vi skulle vara en förstling av hans creatur.

* Joh. 1: 13. cap. 3: 3, 5. 2. Cor. 4: 15. Gal. 4: 19. 1. Pet. 1: 23.

VII. Vad skade följer med vreden.

Jak 1:19. Därföre, mine käre bröder, var och en människa vare snar till att höra, och sen till att tala *, och sen till vrede.

* Ords. 17: 27. Syr. 5: 11, 12.

Jak 1:20. Ty mansens vrede gör icke det rätt är * för Gudi.

* Pred. 7: 10.

Jak 1:21. Lägger fördenskull bort all orenlighet och överflödande ondsko *, och anammer med saktmodighet det inplantade ordet *, det edra själar kan saliga göra. *

* Rom. 13: 12. Col. 3: 8. 1. Pet. 2: 1. * Luc. 8: 11. 1. Cor. 3: 6. * Rom. 1: 16.

VIII. Huru man skall höra Guds ord.

Jak 1:22. Men varer ordsens görare, och icke allenast hörare *, bedragandes eder själva:

* Matth. 7: 21, 24. Luc. 11: 28. Rom. 2: 13. 1. Joh. 3: 7.

Jak 1:23. Ty där någor är allenast ordsens hörare, och icke görare, han är lik * den man, som sitt naturlige ansikte skådar i en spegel:

* Matth. 7: 26. Luc. 6: 47.

Jak 1:24. Ty då han sig beskådat haver, går han där ifrå, och förgäter strax hurudana han var.

Jak 1:25. Men den där skådar in uti frihetenes fullkomliga Lag * (g), och bliver däruti, och är icke en glömsker hörare, utan en verkets görare, den samme varder salig uti sin gärning. * (h)*

Jac. 2: 12. * Matth. 5: 19. Joh. 13: 17.

IX. Huru man rätt skall tjäna Gud.

Jak 1:26. Var nu någor ibland eder låter sig tycka, att han tjänar Gudi, och icke styrer sina tungo *, utan bedrager sitt hjärta, hans Gudstjänst är fåfäng.

* Ps. 34: 14. 1. Pet. 3: 10. Jac. 3: 6.

Jak 1:27. Detta är för Gudi och Fadren en ren och obesmittad Gudstjänst, söka faderlös och moderlös barn, och änkor, uti deras bedrövelse, och behålla sig obesmittad av världene.

V. 1. (a) Jacobus) Alphei son, och Marie Christi moders systerson, kallad den mindre, till en åtskillnad ifrån Jacob den större, Johannis broder.

V. 4. (b) Have ett fullbordat verk) Det är: att I icke en gång och annan äre tålige, och fallen sedan av: utan att I stadigt och framgent så ären, till dess I all frestelse övervinnen.

V. 6. (c) Den där tvivlar) Den icke fast är i trona, tager sig mycket och mångahanda före, och bliver dock icke därvid, 2. Tim. 3: 7. lära alltid, och komma dock intet till sanningena.

V. 9. (d) Av sin upphöjelse) Att han är upptagen till Guds barn och arvinge, rc.

V. 10. (e) Av sin förnedring) Att han haver lärt känna sig och sin usla lägenhet, där alle äro stadde uti, som utan Guds nåd äro.

V. 15. (f) Föder hon synden) Härav följer icke, att själva begärelsen är icke synd: utan mycket mer att hon är synd: ty sådana som frukten är, så är ock träd.

V. 25. (g) Frihetenes fullkomliga Lag) Det är: i Evangelio, vilket ock kallas Lag. Såsom Esa. 2: 3; och annorstädes.

(h) Salig uti sin gärning) Nämliga den gärning som Evangelium kräver. Om vilken Christus talar Joh. 6: 40. Detta är Guds verk, att I tron på honom som han sänt haver. Och 1. Joh. 3: 23. Detta är Guds bud, att vi skole tro på hans son, rc. Eljes voro detta tvärt emot Pauli lära, Rom. 3, rc.

1703RV Carl XII:s Bibel

JAKOBS BREV, 2. CAPITLET

DÄRHOS lärer Jacobus, att man icke skall hava anseende till personen i trones saker: eljes överträder man Guds bud, som det förbjuder, och bliver saker till hela Lagen, v. 1. Sedan lärer han, att den levande och saliggörande tron, kan icke vara utan goda gärningar, v. 14. Vilka bevisa att vi have den rätta tron, som gör oss rättfärdiga, v. 18.

I. Man skall icke anse personen i trones saker.

Jak 2:1. MINE bröder, håller icke vårs HERRAS JESU Christi, härlighetenes HERRAS tro, i personers anseenden. (a)

Jak 2:2. Ty, om uti edra Församling komme in en man med en guldring, och i en skinande klädnad, och komme ock in en fattig man i snöplig klädnad:

Jak 2:3. Och I sågen på den som haver de härliga kläden, och saden till honom: Sitt här väl; och dem fattiga saden I: Statt där; eller, sitt här under min fotapall.

Jak 2:4. Gören I icke då åtskillnad vid eder själv, och varden onda tankars Domare?

Jak 2:5. Hörer till, mine käre bröder: Haver icke Gud utvalt * denne världenes fattiga, rika i trone (b), och arvingar till Riket, som han lovat hade dem som honom älska? *

* Matth. 5: 3. Joh. 7: 48. 1. Cor. 1: 26. * Luc. 12: 21. * 2. Mos. 20: 6. 1. Sam. 2: 30. Ords. 8: 17. 1. Cor. 2: 9. Jac. 1: 12.

Jak 2:6. Men I haven föraktat den fattiga. Förtrycka icke de rike eder, och draga eder fram för rätten?

Jak 2:7. Försmäda icke de det goda namnet som över eder åkallat är?

Jak 2:8. Fullborden I den Konungsliga Lagen * efter skriften: Du skalt älska din nästa som dig själv; så gören I väl.

* 3. Mos. 19: 18. Matth. 22: 39. Marc. 12: 31. Rom. 13: 8, 9. Gal. 5: 14. Eph. 5: 2. 1. Thess. 4: 9.

Jak 2:9. Men sen I efter personen *, då gören I synd, och varden straffade av Lagen, såsom överträdare.

* 3. Mos. 19: 15. 5. Mos. 1: 17. cap. 16: 19.

Jak 2:10. Ty om någor håller hela Lagen, och felar uti ett, han är saker till allt. *

* 5. Mos. 27: 26. Gal. 3: 10.

Jak 2:11. Ty, den som sade *: Du skalt icke göra hor; han haver ock sagt: Du skalt icke dräpa. Var du nu icke gör hor, och dräper likväl, äst du Lagsens överträdare.

* 2. Mos. 20: 13, 14. 5. Mos. 5: 17.

Jak 2:12. Så taler, och så görer, som de där skola genom frihetenes Lag * dömde varda. *

* Jac. 1: 25. * Joh. 12: 48.

Jak 2:13. Ty dom utan barmhärtighet skall honom övergå, som barmhärtighet icke gjort haver *: och barmhärtigheten berömmer sig emot domen. *

* Matth. 6: 15. cap. 18: 35. Marc. 11: 25. Luc. 16: 25. * Matth. 25: 21, 42.

II. En levande tro kan icke vara utan goda gärningar.

Jak 2:14. Vad gagnar det, mine bröder, om någor säger sig hava trona, och haver dock icke gärningarna *? Kan tron göra honom salig? (c)

* Matth. 7: 26. Jac. 1: 23.

Jak 2:15. Men om en broder eller syster vore nakote, och fattades daglig föda; *

* Luc. 3: 11. 1. Joh. 3: 17.

Jak 2:16. Och någon av eder sade till dem: Går i frid, värmer eder, och mätter eder; och given dem likväl intet vad lekamen behöver: vad gagnar det? *

* 1. Joh. 3: 18.

Jak 2:17. Så ock tron, haver hon icke gärningarna, är hon död i sig själv.

III. Gärningarna låta se om man haver trona eller ej.

Jak 2:18. Nu måtte någor säga: Du haver trona, och jag haver gärningarna: visa mig dina tro utan dina gärningar, så vill jag ock visa dig mina tro med mina gärningar.

Jak 2:19. Du tror att Gud är en ; där gör du rätt uti: djävlarna tro det ock, och bäva. *

* Marc. 1: 24. Luc. 4: 34.

Jak 2:20. Men vilt du veta, o fåfängelige människa, att tron utan gärningar är död?

Jak 2:21. Vart icke Abraham vår fader av gärningarna rättfärdigad (d), då han sin son Isaac offrade på Altaret? *

* 1. Mos. 22: 9, 12.

Jak 2:22. Ser du, att tron medverkade med hans gärningar *, och att tron är fullkommen vorden (e) av gärningarna.

* Ebr. 11: 17.

Jak 2:23. Och Skriften är uppfylld, som säger: Abraham trodde Gudi, och det vart honom räknat till rättfärdighet *; och vart kallad Guds vän. *

* 1. Mos. 15: 6. Rom. 4: 3. Gal. 3: 6. * 2. Chrön. 20: 7. Esa. 41: 8. Jud. 8: 22

Jak 2:24. Sen I nu, att av gärningarna rättfärdigas människan, och icke av trone allena. (f)

Jak 2:25. Sammalunda ock den skökan Rahab, vart hon icke av gärningom rättfärdigad (g) *, då hon undfick sändningabuden, och släppte dem en annan väg ut?

* Joh. 2: 1, 21. cap. 6: 23. Ebr. 11: 31.

Jak 2:26. Ty såsom kroppen utan anda är död, så är ock tron utan gärningar död.

V. 1. (a) I personers anseende) Jacobus förbjuder icke giva föräldrom och Överhetene, eller androm som heder äro värde, sin tillbörliga heder: utan att man icke skall så anse och hedra de rika och myndiga för världene, som dock äro ogudaktige eller otrogne Hedningar, att man sätter dem framom de fattiga och trogna i Församlingen: lika som de för sina rikedomar och myndighets skull, voro i nåd, ja, större nåd och högre anseende hos Gud än de fattige.

V. 5. (b) Utvalt de rika i trone) Se till Ephes. 1: 4.

V. 14. (c) Kan tron, rc.) Nämliga, den tron som är utan gärningar; det är, den blotta historiska tron, eller ock en skrymtaktig tro.

V. 21. (d) Av gärningarna rättfärdigad) Det är känd för rättfärdig: ty han var tillförene rättfärdigad av trone såsom historien vittnar, 1. Mos. 15: 6. Men sedan vart han känd eller bevisad rättfärdig av gärningarna, då han ville offrat sin son efter Guds befallning: vilket han sedan gjorde, 1. Mos. 22.

V. 22. (e) Tron är fullkommen vorden) Det är: Hon är funnen allvar och oskrymtad.

V. 24. (f) Av gärningarna rättfärdigas människan, och icke av trone allena) Med detta ordet, rättfärdigas, eller varda rättfärdigad, så förstår Paulus, att få syndernas förlåtelse, och varda räknad rättfärdig för Gud. Således rättfärdigas människan genom tron allena: men Jacobus förstår här med detta ordet, rättfärdigas, att bliva känd och bevist vara rättfärdig för människom, som man ser av den 18 vers. Och således rättfärdigas man icke av tron allena: ty tron kan ingen se; utan ock av gärningarna.

V. 25. (g) Vart av gärningom rättfärdigad) Se till 24 v.

1703RV Carl XII:s Bibel

JAKOBS BREV, 3. CAPITLET

HÄR varnar Jacobus oss för äregirighet, v. 1. Och lärer oss styra vår tungo, så att vi icke döme, förtale, banne eller försmäde vår nästa, v. 3. Sedan förmanar han till saktmodighet, v. 13. Att vi icke ärom nitiske och trätosamme, v. 14. Utan hellre kyske, fridsamme, saktmodige, och barmhärtige, rc. Ty det är den rätte himmelske visdomen, v. 17.

I. Varning för äregirighet och omilt dömande.

Jak 3:1. MINE bröder, varer icke månge Lärare (a): vetandes att vi dess större dom skolom få.

Jak 3:2. Ty i mång stycke fele vi alle *: den där icke felar i ord *, han är en fullkommen man, och kan ock styra hela lekamen.

* Ords. 20: 9. Pred. 7. 21. 1. Joh. 1: 8. * Ps 34: 14. Syr. 19: 16. 1. Pet. 3: 10. Jac. 1: 26.

II. Lära om människones tungo.

Jak 3:3. Se, vi läggom hästomen betsel i munnen *, att de skola lyda oss; och omkastom deras hela kropp.

* Ps. 32: 9.

Jak 3:4. Se ock skeppen, ehuru de så stor äro, och av starkt väder drivas, varda de dock likväl omvänd med ett ganska litet roder, evart Styrmannens åstundan vill.

Jak 3:5. Så är ock tungan en klen lem, och kommer stor ting åstad *: se, en liten eld, huru stor skog han upptänder?

* Ps. 12: 4, 5. Ps. 73: 8, 9. Ords. 12: 8. cap. 15: 2.

Jak 3:6. Och tungan är ock en eld, en värld av orätt. Så är ock tungan satt ibland våra lemmar, hon som besmittar * hela lekamen, och upptänder livsens hjul, och upptänd är av helvetet. (c)

* Matth. 15: 11, 18, 19. Marc. 7: 15, 20, 23.

Jak 3:7. Ty all natur, både vilddjurs, och fåglars, både ormars, och deras som i havet äro, varder tam, och är tamd av människors natur:

Jak 3:8. Men tungan kan ingen människa tämja, det oroliga onda; full med dödelig förgift.

Jak 3:9. Med henne välsignom vi Gud, och Fadren; och med henne bannom vi människorna, som äro skapade efter Guds liknelse. *

* 1. Mos. 1: 26, 27. cap. 9: 6.

Jak 3:10. Av samma mun går välsignelse och bannor. Det bör icke, mine bröder, så vara.

Jak 3:11. Icke giver en källa av ett hål, både sött och bäskt vatten?

Jak 3:12. Icke kan fikonaträt, mine bröder, bära oljobär, eller vinträt fikon? Så kan ock ingen källa salt och sött vatten giva.

III. Förmaning till saktmodighet; och att känna den rätta himmelska visdomen.

Jak 3:13. Ho är vis och klok ibland eder, han bevise med sin goda umgängelse sina gärningar, uti visdomens saktmodighet.

Jak 3:14. Men om I haven bittert nit * och träto uti edart hjärta, berömmer eder icke, och ljuger icke emot sanningen.

* Rom. 13: 13.

Jak 3:15. Ty den visdom är icke ovanefter kommen *: utan är jordisk, naturlig, och djävulsk.

* 1. Cor. 2: 6, 7.

Jak 3:16. Ty var nit och träta är, där är ostadighet och all ond handel. *

* 1. Cor. 3: 3. Gal. 5: 19, 20, 21.

Jak 3:17. Men den visdom som ovanefter är, han är först kysk, och sedan fridsam, mild, låter säga sig, full med barmhärtighet och goda frukter, opartisk, oskrymtelig.

Jak 3:18. Men rättfärdighetenes frukt * varder sådd i frid dem som frid göra.

* Gal. 6: 8.

V. 1. (a) Många Lärare) Apostelen avråder icke från ordentligt läro-ämbete, utan vill att sådant med skicklighet och under laglig kallelse skall eftertraktas. Han vill ock förmana, att man ej må vara förhastig uti omdömande över andras förehållande, utan låta sådant ske med moget förstånd, och under betraktande av egna felaktigheter.

V. 2. (b) Fele vi alle) Härav ser man, att jämväl de allraheligaste i denna världene, äro ofullkomlige, och med många svagheter beladde, Psal. 32: 6.

V. 6. (c) Av helvetet) Det är, av den onda helvetes andan.

1703RV Carl XII:s Bibel

JAKOBS BREV, 4. CAPITLET

VIDARE framställer han mångahanda lärdomar och förmaningar: först, vadan kiv och trätor komma, v. 1. Hvi man icke alltid får det man beder Gud om, v. 2. Huru horkarlar och horkonor stå hos Gud, v. 4. Sedan att man skall lyda Gudi, och stå emot djävulen, v. 7. Bättra sitt leverne med ånger och tårar, v. 8. ödmjuka sig för Gud, v. 10. Icke förtala eller döma sin nästa, v. 11. Icke sätta sig något före utan Guds vilja, v. 13. Intet låta något gott det vi göra kunnom, v. 17.

I. Vadan kiv och trätor äro.

Jak 4:1. VADAN äro örlig och strider ibland eder? Äro de icke därav, av edrom begärelsom som strida i edra lemmar? * (a)

* Rom. 7: 23. 1. Pet. 2: 11.

II. Hvi man bliver icke alltid bönhörd.

Jak 4:2. I begären, och haven intet *, I dräpen och avundens, och kunnen intet vinna: I striden och örligen, och haven dock intet; därföre att I intet bedjen.

* Job. 35: 12. Ps. 66: 18. Ords. 1: 28. Jer. 11: 11. Mich. 3: 4.

Jak 4:3. I bedjen, och fån intet: ty I bedjen illa *, nämliga, att I det uti edra välluster förtära skolen.

* 1. Joh. 3: 22. cap. 5: 14.

III. Emot hordoms last.

Jak 4:4. I horkarlar och horkonor, veten I icke, att världenes vänskap är Guds ovänskap *? Därföre, ho som världenes vän vill vara, han varder Guds ovän.

* Joh. 15: 19. cap. 17: 14. Rom. 8: 8. Gal. 1: 10. 1. Joh. 2: 15.

Jak 4:5. Eller menen I att Skriften säger fåfängt: Anden som bor uti eder begärar till avund? *

* Gal. 5: 17.

Jak 4:6. Men han giver större nåd (b). Ty Skriften säger: Gud står emot de högfärdiga; men dem ödmjukom giver han nåd. *

* Matth. 23: 12. Luc. 1: 52. 1. Pet. 5: 5.

IV. Man skall lyda Gud, rc.

Jak 4:7. Varer därföre Gudi underdånige: står emot djävulen *, så flyr han ifrån eder.

* Eph. 4: 27. 1. Pet. 5: 9.

V. Göra bättring.

Jak 4:8. Nalkens Gudi (c), så nalkas han eder. Rener edra händer, I syndare *, och renser edor hjärta, I tvehågade. *

* Esa. 1: 16, 17, 18. Zach. 1: 3. * Jac. 1: 8.

Jak 4:9. Varer elände, och sörjer, och gråter *: edart löje vände sig i gråt, och gläden i sorg.

* Matth. 5: 4. Luc. 6: 21.

VI. ödmjuka sig.

Jak 4:10. Förnedrer eder för HERRANOM, så skall han eder upphöja. *

* Job. 22: 29. Esa 66: 2. Luc. 14: 11.

VII. Ingen döma, eller förtala.

Jak 4:11. Förtaler icke varannan, bröder: den som förtalar sin broder, och dömer * sin broder, han förtalar Lagen, och dömer Lagen: men dömer du Lagen, så äst du icke Lagsens görare, utan Domare.

* Matth. 7: 1. Rom. 2: 1. 1. Cor. 4: 5.

Jak 4:12. En är Laggivaren, som kan saliggöra, och fördärva: ho äst du som dömer en annan? *

* Rom. 14: 4.

VIII. Intet sätta sig före utan Guds vilja.

Jak 4:13. Nu väl, I som sägen: I dag, eller i morgon * vilje vi gå uti den eller den staden, och bliva där ett år, och handla, och vinna:

* Ords. 27: 1. Luc. 12: 18.

Jak 4:14. I som icke veten, vad i morgon ske skall: ty vad är edart liv? Ty det är ett damm *, som en liten tid synes, men sedan försvinner.

* Esa. 40: 6 1. Cor. 7: 31. 1. Pet. 1: 24. 1. Joh. 2: 17. Jac. 1: 10.

Jak 4:15. För det I säga skullen: Om HERREN vill *, och vi leve, så vilje vi göra det eller det.

* Ap. G. 18: 21. 1. Cor. 4: 19. Ebr. 6: 3.

Jak 4:16. Men nu berömmen I eder i edra skrytningar. All sådana berömmelse är ond.

IX. Intet gott försumma, det man göra kan.

Jak 4:17. Därföre, den där vet att göra gott, och gör icke, honom är det synd. *

* Luc. 12: 47. Joh. 9: 41. Rom. 1: 20, 21, 32. cap. 2: 17, 18, 23.

V. 1. (a) I edra lemmar) Det är icke sättet till att förvärva ägodelar, och rik varda, om den ene hatar den andra, avundas och skinna varannan, strida, girigas och bedraga, rc.

V. 6. (b) Giver större nåd) Med nit, slag, rov, bedrägeri skolen I intet få det I begären: utan följer Andan, så fån I alla nåd och fullhet.

V. 8. (c) Nalkens Gudi) Nämliga med tro och hörsamhet.

1703RV Carl XII:s Bibel

JAKOBS BREV, 5. CAPITLET

YTTERMERA straffar han de rika, som med orätt samla rikedomar, och missbruka till vällust, v. 1. Förmanar de förtryckta till tålamod, v. 7. Varnar de lättfärdiga för fåfänga eder, v. 12. Lärer de bedrövada, att de skola bedja: de glada, att de skola sjunga, v. 13. De sjuka, att de kalla de Äldste, och låta bedja för sig: ty bönen förmår mycket, v. 16. De som omvända en villfarande, att de göra en god gärning, v. 19.

I. Jacobus, straffar de orättvisa rika.

Jak 5:1. NU väl, I rike *, gråter, och tjuter över edor uselhet, som eder överkomma skall.

* Ords. 11: 28.

Jak 5:2. Edra rikedomar äro förruttnade *; edor kläder äro uppäten av mal.

* Matth. 6: 19, 20.

Jak 5:3. Edart guld och silver är förrostat, och deras rost skall vara eder till vittnesbörd, och skall uppäta edart kött såsom en eld. I haven församlat eder skatter i yttersta dagarna.

Jak 5:4. Se, arbetarenas lön, som edart land avbärgat hava, vilken I dem svikliga ifrå haft haven *, ropar; och deras rop som avbärgde, äro inkomne i HERRANS Zebaoths öron.

* 3. Mos. 19: 13. 5. Mos. 24: 14, 15. Job. 24: 10, 11.

Jak 5:5. I haven levat i kräselighet på jordene, och haft edra vällust *, och uppfött edor hjärta, såsom på en Slaktedag. (a)

* Job. 21: 13. Luc. 12: 19. cap. 16: 19, 25.

Jak 5:6. I haven fördömt och dödat den rättfärdiga; och han haver eder intet emotståndit.

II. Förmanar de förtryckta till tålamod.

Jak 5:7. Varer därföre tolige, bröder, intill HERRANS tillkommelse. Se, åkermannen vänter efter den kosteliga jordenes frukt, tåleliga bidandes därpå, så länge han får ett morgonregn och aftonregn. *

* 5. Mos. 11: 14.

Jak 5:8. Så varer ock I tålige, styrker edor hjärta: ty HERRANS tillkommelse är när.

Jak 5:9. Sucker icke (b) emot varannan, bröder, på det I icke varden fördömde. Se, Domaren står för dörrene.

Jak 5:10. Tager, mine bröder, Propheterna för efterdömelse *, i att lida ont, och i tålamod, vilke talat hava i HERRANS Namn:

* Matth. 5: 12.

Jak 5:11. Se, vi hålle dem salige som tåleliga lidit hava. Jobs tålamod * haven I hört, och HERRANS ända haven I sett: ty HERREN är mycket barmhärtig, och en Förbarmare. *

* Job. 1: 21, 22. cap. 42: 10. * Ps. 103: 8.

III. Varnar för fåfänga eder.

Jak 5:12. Men över allting, mine bröder, svärjer icke (c), varken vid himmelen, eller vid jordena, eller någon annan ed *. Men edor Ja vare ja, och Nej vare nej *: på det I icke skolen falla uti skrymteri.

* Matth. 5: 34, rc. * 2. Cor. 1: 17, 18.

IV. Lärer de bedrövade bedja; de glada sjunga.

Jak 5:13. Lider någor ibland eder ont: Han bedje. Är någor vid gott mod: Han sjunge Psalmer.

V. De sjuka låta bedja för sig.

Jak 5:14. Är någor sjuk ibland eder: Han kalle till sig Församlingenes Äldste, och låte dem bedja över honom, smörjandes * honom med oljo (d) uti HERRANS Namn.

* Marc. 6: 13. cap. 16: 18.

Jak 5:15. Och trones bön skall frälsa dem sjuka, och HERREN upprätter honom; och om han haver gjort synder, varda de honom förlåtna. (e)

Jak 5:16. Bekänner (f) synderna den ene dem andra, och beder för varannan, att I helbrägda varden: ty ens rättfärdigs mans bön förmår mycket *, där hon allvar är.

* Jac. 1: 5.

VI. Bönenes kraft.

Jak 5:17. Elias var en människa, lika vilkor underkastad med oss, och han bad ena bön, att det icke skulle regna; och det regnade ock intet på jordena, i try år och sex månader. *

* 1. Kon. 17: 1. Luc. 4: 25.

Jak 5:18. Och bad åter, och himmelen gav regn *, och jorden bar sin frukt.

* 1. Kon. 18: 41, rc.

VII. Berömmer den som omvänder en syndare.

Jak 5:19. Bröder, om någor ibland eder fore vill ifrå sanningen, och någor omvände * honom:

* Matth. 18: 15.

Jak 5:20. Han skall veta, att den där omvänder en syndare av hans vägars villo, han frälsar ena själ ifrå döden, och skyler en myckenhet av synder. *

* Ordsp. 10: 12. 1. Pet. 4: 8.

V. 5. (a) Slaktedag) Såsom man slaktar till bröllop, eller till en högtid, Matth. 22: 4. Luc. 15: 23.

V. 9. (b) Sucken icke) Nämliga, så att I önsken hämnd över varannan.

V. 12. (c) Svärjer icke) Förstå lättferdeliga, där Överheten det icke pålägger, eller edar nästas höga nöd, och sanningenes försvar det icke enkannerliga kräver.

V. 14. (d) Smörja med oljo) Jacob talar om den smörjelse som Apostlarna och deras lärjungar brukade i första nya Testamentsens Församling, om vilken talas Marc. 6: 13. Därigenom de i Christi Namn gåvo dem sjukom deras hälso igen. Men nu sedan de underverken icke mera därmed ske: så är icke heller den smörjelsen av nöden. Ej heller kan bevisas, att det var något Sacrament, som Christus haver insatt, och lovat någon nåd hos.

V. 15. (e) Varda de honom förlåtna) Icke genom smörjelsen: utan genom trones bön.

V. 16. (f) Bekänner synderna den ene dem andra) Här befalles icke, att man skall uppräkna alla sina synder för någon Skriftefader: utan i gemen bekänna sin synd: särdeles förstås här det en kan hava brutit den andra emot, att han det bekänner, att de må komma till förlikning igen.