DEN EPISTEL TILL DE EBREER.

1703RV Carl XII:s Bibel

HEBREERNA, 1. CAPITLET

BERÖMMES nya Testamentsens lära för det Gamla: att i det gamla Testamentet haver Gud talat genom Propheterna: men nu i det Nya genom Sonen själv, v. 1. Vilken är så mycket högre än alle andre, att han är Arvherre över allt; och igenom honom är världen skapad, v. 2, och 10. Att han är Fadrens rätta beläte, och håller allting vid makt. Att han haver rensat oss ifrå våra synder, och sitter på Guds högra hand, v. 3, och 13. Att han är högre än alle Änglar, v. 4. Ja, alle Guds Änglar måste tillbedja honom, rc. v. 6.

I. Vad förmån nya Testamentsens lära haver för det Gamla.

Hebr 1:1. SEDAN Gud fordom hade talat många gånger, och i mångahanda måtto *, till fäderna, genom Propheterna:

* 4. Mos. 12: 6, 8.

Hebr 1:2. Haver han i dessa yttersta dagar talat * till oss genom Sonen; vilken han satt haver till arvinga (a) över allting *; genom vilken han ock världarna gjort haver. *

* Gal. 4: 4. Ps. 2: 8. Ps. 8: 7. Dan. 7: 14. Matth. 21: 38. * Ords. 8: 29, 30. Joh. 1: 3.

II. Bevisas av Christi höghet och Majestät fram för Änglar och all creatur.

Hebr 1:3. Vilken, efter han är hans härlighets sken, och hans persons rätta beläte *, och bär * allting med sins krafts ord *, haver, sedan han gjort våra synders rening genom sig själv *, satt sig på Majestätsens högra hand (b) i höjdene; *

* Vish. 7: 26. Col. 1: 15, 17. * Joh. 5: 17. * Ps. 33: 6. Uppenb. 4: 11. * Ebr. 9: 12. * Ps. 110: 1. Ebr. 8: 1.

Hebr 1:4. Så mycket bättre vorden än Änglarna, som han för dem högre Namn ärvt (c) haver. *

* Eph. 1: 21. Phil. 2: 9, 10.

Hebr 1:5. Ty, till vilken av Änglarna haver han någon tid sagt: Du äst min Son, i dag haver jag fött dig *? Och åter: Jag skall vara hans Fader *, och han skall vara min Son? *

* Ps. 2: 7. Ap. G. 13: 33. Ebr. 5: 5. * Ps. 89: 27. * 2. Sam. 7: 14.

Hebr 1:6. Och åter, då han införer den förstfödda * i världena, säger han: Och alle Guds Änglar skola tillbedja honom. *

* Rom. 8: 29. Col. 1: 18. * Ps. 97: 7.

Hebr 1:7. Och om Änglarna säger han: Han gör sina Änglar andar, och sina tjänare eldslåga. *

* Ps. 104: 4.

Hebr 1:8. Men till Sonen: Gud, din Thron varar ifrån evighet till evighet: dins Rikes spira är en rätt spira. *

* Ps. 45: 7.

Hebr 1:9. Du haver älskat rättfärdighetena, och hatat orättfärdighetena: därföre haver Gud, din Gud, smort dig * med glädjenes oljo, mer än dina medbröder.

* Ap. G. 10: 38.

Hebr 1:10. Och du, HERRE, grundade jordena av begynnelsen, och himlarna äro dina händers verk. *

* Ps. 102: 26.

Hebr 1:11. De skola förgås; men du bliver: och de skola alle föråldras såsom ett kläde: *

* Esa. 51: 6. 2. Pet. 3: 7, 10.

Hebr 1:12. Och såsom en klädnad skalt du sammanveckla dem, och de varda förvandlade: men du bliver den samme, och dine år hava ingen ända. *

* Ps. 102: 27, 28.

Hebr 1:13. Men till vilken av Änglarna haver han någon tid sagt: Sätt dig på mina högra hand (b), tilldess jag lägger dina fiendar dig till en fotapall? *

* Ps. 110: 1. Matth. 22: 44. Marc. 12: 36. Luc. 20: 42. Ap. G. 2: 34. 1. Cor. 15: 25. Eph. 1: 20. Ebr. 12: 2.

Hebr 1:14. Äro de icke allesammans tjänstandar *, utsände till tjänst, för deras skull som salighetena ärva skola?

* Ps. 34: 8. Ps. 91: 11.

V. 2. (a) Satt till arvinga) Theophyl. in hoc cap. id est: totius mundi Dominatorem effecit, &c. Verum quo pacto hunc fecit Dominum? Nempe ut hominem: ut Psal. 2. ipsum alloquitur. Et Ambros. Hæc pertinent ad humanitatis glorificationem.

V. 3. (b) Satt sig på Majestätsens högra hand) V. 13. (b) Sätt dig på mina högra hand) Detta är ock Christo vederfarit efter hans Mandom. Oecum. ex Chrys. in hunc locum: Quatenus Deus est, æternum habet Thronum, Ps. 45. Sed quod ut Deus habebat, accepit ut homo. Ut homo igitur audit: Sede à dextris meis. Ut Deus enim æternum habet Dominium.

V. 4. (c) Högre Namn ärvt) Sammaledes efter Mandomen.

Vigiljus l. 5. contra Eutychem: Nomen excellentius accepit, secundum carnis naturam intelligendum.

HEBREERNA, 2. CAPITLET

HÄRAV införes nu, att efter nya Testamentsens lära är så mycket förmer än det Gamla, att hon är given genom själva Sonen; och därtill med mång tecken bekräftad: så skole vi henne dess mer akta, v. 1. Sedan berömmes åter Christi höghet och Majestät, att han är vorden en HERRE över all Guds händers verk, v. 5. Och bevises till det tredje, att denna hans höghet vart intet förringad därigenom, att han godvillig led döden för oss, av de orsaker, för vilkas skull han Mandom anammat och döden lidit haver, v. 10.

I. Införes, att man nya Testamentsens lära dess mer akta skall.

Hebr 2:1. DÄRFÖRE bör det oss dess mer att taga vara på de ting vi have hört, att vi tilläventyrs icke förflyte:

Hebr 2:2. Ty om det ordet vart fast *, som genom Änglarna * talat var; och all överträdelse och olydighet haver fått sin rätta lön: *

* 5. Mos. 27: 26. * Ap. G. 7: 38, 53. Gal. 3: 19. * 2. Mos. 20: 5.

Hebr 2:3. Huru skole vi undfly, om vi en så stor salighet försummom *; vilken först begynte talad varda av HERRANOM *, är stadfäst vorden in på oss, av dem som det hört hade. *

* Ebr. 12: 25. * Matth. 4: 17. Marc. 1: 14, 15. * 2. Pet. 1: 18. 1. Joh. 1: 1.

Hebr 2:4. Och Gud haver givit vittnesbörd * därtill, både med tecken och under, och mångahanda krafter, och med den Helga Andas utskiftelse *, efter hans vilja.

* Marc. 16: 20. Ap. G. 2: 22. cap. 5: 12. cap. 14: 3. cap. 19: 11. * 1. Cor. 12: 4, 7, 11.

II. Berömmes åter Christi höghet och Majestät.

Hebr 2:5. Ty han haver icke undergivit Änglomen * den tillkommande världena *, där vi om tale.

* Ebr. 1: 2, 4, 8. * 2. Pet. 3: 13.

Hebr 2:6. Men en betygar enestäds, och säger: Vad är människan, att du tänker på honom? Eller människones Son, att du söker honom? *

* Ps. 8: 5. Ps. 144: 3.

Hebr 2:7. Du haver gjort honom något litet ringare än Änglarna: med äro och heder haver du krönt honom, och satt honom över dina händers verk. * (a)

* Ps. 8: 6, 7.

Hebr 2:8. Allting haver du lagt under hans fötter *. Ty i det han allting haver honom underlagt, haver han intet undantaget, det honom icke underlagt är *. Men nu se vi icke ännu allting vara honom underlagt.

* Matth. 28: 18. 1. Cor. 15: 25. Eph. 1: 22. * 1. Cor. 15: 27.

Hebr 2:9. Men vi se JESUM, som en liten tid varit gjord ringare än Änglarna, för dödsens lidandes skull, krönt vara med äro och pris: på det han av Guds nåd skulle smaka döden för alla. *

* Luc. 24: 26. Ap. G. 2: 33. Phil. 2: 8, 9.

III. Bevises att hans höghet var intet förringad genom hans lidande.

Hebr 2:10. Ty det hövde honom, för vilkens skull allting äro, och genom vilken allting äro *, den där mång barn till härlighet fört hade, att han deras salighets Hövdinga * skulle genom lidande fullkommen göra. *

* Rom. 11: 36. * Ap. G. 3: 15. cap. 5: 31. * Ebr. 5: 9. cap. 12: 2.

Hebr 2:11. Ty både den som helgar, och de som helgade varda *, äro alle av enom * (b): för vilka saks skull han icke skämmes kalla dem bröder, *

* Ebr. 10: 10. * Ap. G. 17: 26. * Matth. 28: 10. Joh. 20: 17.

Hebr 2:12. Sägandes: Jag vill förkunna ditt Namn minom brödrom, mitt i Församlingen vill jag prisa dig. *

* Ps. 22: 23, 26.

Hebr 2:13. Och åter: Jag vill sätta min tröst på honom *. Och åter: Se, jag och barnen, som Gud mig givit haver. *

* 2. Sam. 22: 3. Ps. 18: 3. * Esa. 8: 18.

Hebr 2:14. Efter nu barnen äro vordne delaktige av kött och blod, är ock han dess i lika måtto delaktig vorden *: på det han skulle genom döden tillintetgöra honom, som dödsens makt hade, det är djävulen; *

* Joh. 1: 14. Phil. 2: 7. * Esa. 25: 8. Ose. 13: 14. 1. Cor. 15: 54, 55. 2. Tim. 1: 10.

Hebr 2:15. Och göra dem fri, så månge som genom dödsens räddhåga voro allt sitt liv igenom skyldige till träldom. *

* Luc. 1: 74. Rom. 8: 15.

Hebr 2:16. Ty han tager ingenstäds på sig Änglarna; utan Abrahams säd tager han på sig.

Hebr 2:17. Därföre måste han i all stycke vara bröderna lik: på det han skulle vara barmhärtig, och en trogen överste Präst för Gudi, att försona folkens synder. *

* Ebr. 4: 15. cap. 5: 2.

Hebr 2:18. Ty i det han led, blivandes själv frestad, kan han hjälpa dem som frestas.

V. 7. (a) Satt honom över dina händers verk) Se till Ebr. 1: 2.

V. 11. (b) Alle av enom) Han vill säga, att den som helgar, och de som helgade varda, äro av en natur. Så haver Gud i sitt eviga råd slutit, att Medlaren Guds Son skulle ock vara en sann människa, den i allting skulle vara bröderna lik, synden undantagandes.

HEBREERNA, 3. CAPITLET

FÖLJER en förmaning av de samma: nämligan, att efter Christus är Guds Apostel och överste Präst, honom trogen i allt såsom Moses, ja så mycket förmer än Moses, som en Byggemästare, och Husherre eller son i huset, är förmer än huset, eller en tjänare däruti: så skole vi beflita oss om, att vi blive stadige i den tro och förtröstning som vi på honom fått havom, v. 1. Sedan, av den 95 Psalmen, uti vilken oss föreställes Israels barns exempel, huru de för sin olydno och avträdelse straffade vordo, v. 7.

I. Förmaning till stadighet i Christi lära: av hans höghet över Mose.

Hebr 3:1. DÄRFÖRE, I helige bröder, som delaktige ären uti den himmelska kallelsen *, akter på Apostlen *, och översta Prästen *, den vi bekännom, Christum JESUM.

* Phil. 3: 14. * Rom. 15: 8. * Ebr. 4: 14. cap. 6: 20. cap. 8: 1. cap. 9: 11.

Hebr 3:2. Vilken trogen är honom, som honom gjort haver, såsom ock Moses, i allt hans hus. *

* 4. Mos. 12: 7.

Hebr 3:3. Ty denne är så mycket större äro värd än Moses, som han haver större äro, som huset byggde *, än själva huset.

* Zach. 6: 12. Matth. 16: 18.

Hebr 3:4. Ty vart och ett hus bygges av någon; men Gud är den som allting byggt haver. *

* 2. Cor. 5: 17. Eph. 2: 10.

Hebr 3:5. Och Moses var väl trogen i allt hans hus, såsom en tjänare, de ting till vittnesbörd, som framdeles yppas skulle. *

* 5. Mos. 18: 15, 18.

Hebr 3:6. Men Christus, såsom en Son, över sitt Hus; vilkens Hus vi ärom *, om vi annars förtröstningen, och hoppsens berömmelse, intill ändan fast behålle. * (a)

* Joh. 14: 23. 1. Cor. 3: 16. 1. Tim. 3: 15. * Matth. 24: 13.

II. Ett annat exempel och bevis, tagit av den 95 Psal.

Hebr 3:7. Därföre, såsom den Helge Ande säger *: I dag, om I hören hans röst,

* Ps. 95: 8. Ebr. 4: 7.

Hebr 3:8. Så förhärder icke edor hjärta; såsom skedde i förbittringene på frestelsedagen, i öknene: *

* 2. Mos. 17: 2. 4. Mos. 20: 13.

Hebr 3:9. Där edre fäder frestade mig; de beprövade mig, och sågo min verk, i fyratio år.

Hebr 3:10. Därföre vart jag vred på detta släktet, och sade: Alltid fara de ville med hjärtat; men de visste icke mina vägar.

Hebr 3:11. Så att jag svor i mine vrede: De skola icke ingå i mina rolighet. * (b)

* 4. Mos. 14: 23. 5. Mos. 1: 34, 35. Ps. 95: 11. Ebr. 4: 3, 5.

Hebr 3:12. Ser till, bröder, att tilläventyrs uti någon edra icke är ett argt otrones hjärta, i avträdande ifrå levandes Gud.

Hebr 3:13. Utan förmaner eder själva alla dagar, så länge det nämnes, I dag * (c): att ingen ibland eder bliver förhärd genom syndenes bedragelse.

* Esa. 55: 6. Joh. 12. 35. 2. Cor. 6: 2.

Hebr 3:14. Ty vi ärom delaktige vordne av Christo: om vi annars trona, som vi begynt have, fast behålle intill ändan. (a)

Hebr 3:15. Emedan det sägs: I dag, om I hören hans röst, så förhärder icke edor hjärta, såsom skedde i förbittringene.

Hebr 3:16. Ty somlige som hade hört, förbittrade honom: men icke alle som farne voro utav Egypten, genom Mosen.

Hebr 3:17. Men vilkom var han vred i fyratio år? Var han icke dem som syndat hade, vilkas kroppar förföllo i öknene? *

* 4. Mos. 14: 22, 29, 32, 36. cap. 26: 65. Ps. 106: 26. 1. Cor. 10: 5. Jud. Ep. v. 5.

Hebr 3:18. Men vilkom svor han då, att de icke skulle komma in i hans rolighet, utan dem otrognom? *

* 4. Mos. 14: 30. 5. Mos. 1: 35, 36.

Hebr 3:19. Och vi sem, att de icke kunde ingå, för otrones skull.

V. 6. (a) Om vi annars förtröstningen) V. 14. (a) Trona rc. fast behålle) Här se vi, att Christi Hus, Kyrka, eller Församling kan fara vill, och bliva Satans kyrka: nämliga, om hon viker ifrå den rätta tron och hoppet på Christum.

V. 11. (b) Mina rolighet) Det är: I det härliga förlovada Canaans land.

V. 13. (c) Så länge det nämnes, I dag) Det är: all den tid Evangelium predikas, intill världenes ända.

HEBREERNA, 4. CAPITLET

DEN förmaning som begyntes i det förra Capitlet, och drevs av den 95 Psalmen, fullföljes här utu samma Psalm, av den rolighet som därom talas: nämligen, att efter Gud haver än lovat sina rolighet dem som tro hans ord, så skole vi den igenom vår otro icke försumma, v. 1. och 11. Sedan bevises att en rolighet än tillstundar Guds folke, dem som tro hans ord, v. 4. Vilket härav sin kraft upphöjes och berömmes, v. 12. Därhos följer en tröst för de svaga i trone, därav, att Christus är en sådana överste Präst, som kan hava medlidande med de svaga, v. 14.

I. Förmaning att tro och behålla Christi lära: av den rolighet som därpå följer.

Hebr 4:1. SÅ låt oss nu frukta, att vi icke övergive det löfte, att ingå i hans rolighet, och någor ibland eder finnes tillbakabliven.

Hebr 4:2. Ty oss är ock Evangelium förkunnat, så väl som dem: men hörandets ord gagnade dem intet; efter det icke blev beblandat med trone i dem, som hördet.

Hebr 4:3. Ty vi som trom, ingåm i rolighetena; som han sade: Såsom jag svor i mine vrede, de skola icke ingå i mina rolighet *; där dock de verk fullbordad voro av världenes begynnelse.

* Ps. 95: 11. Ebr. 3: 11, 18.

II. Bevises att en rolighet tillstundar dem som tro Guds ord.

Hebr 4:4. Ty han sade enstäds om den sjunde dagen alltså: Och Gud vilade på sjunde dagen av all sin verk. *

* 1. Mos. 2: 2. 2. Mos. 20: 11. cap. 31: 17.

Hebr 4:5. Och åter nu här: De skola icke ingå i min rolighet.

Hebr 4:6. Efter det därföre ännu återstår, att somlige skola där inkomma, och de, vilkom Evangelium var förstonde förkunnat, kommo icke in för otrones skull:

Hebr 4:7. Lägger han åter en dag före, efter så lång tid, sägandes genom David: I dag, såsom sagt är, i dag, om I hören hans röst *, så förhärder icke edor hjärta.

* Ps. 95: 8. Ebr. 3: 7, 15.

Hebr 4:8. Ty om Jesus hade kommit dem till rolighet, då hade han ingalunda talat därefter om en annan dag.

Hebr 4:9. Därföre står Guds folke en Sabbathsro åter.

Hebr 4:10. Ty den som ingången är uti hans rolighet, han haver ock fått vilo av sin verk, såsom Gud av sin.

Hebr 4:11. Så vinnläggom oss nu, att vi mågom inkomma uti denna roligheten, på det icke någor skall falla uti samma otros efterdömelse.

III. Guds ords kraft.

Hebr 4:12. Ty Guds ord är levandes, och kraftigt, och skarpare än något tveeggat svärd *: och går igenom, tilldess det åtskiljer själ och anda (a), och leder och märg; och är en Domare * över tankar och hjärtans uppsåt.

* Pred. 12: 11. Esa. 49: 2. Jer. 23: 29. Ap. G. 2: 37. Eph. 6: 17. * Joh. 12: 48. 1. Cor. 14: 24. 2. Cor. 10: 4, 5.

Hebr 4:13. Och för honom är intet creatur osynligit: utan allting äro blott och uppenbar för hans ögon *, om vilken vi tale.

* Ps. 7: 10. Ps. 33: 13, 14, 15. Ps. 34: 16. Ps. 90: 8. Ps. 139: 11, 12. Jer. 16: 17. cap. 23: 24. Syr. 15: 20.

IV. Tröst av Christi Prästaämbete.

Hebr 4:14. Efter vi nu have en stor översta Präst *, JESUM, Guds Son, som haver genomfarit himlarna, så låt oss hålla fast vid bekännelsen. *

* Ebr. 3: 1. cap. 7: 26. cap. 9: 11, 24. * cap. 10: 23.

Hebr 4:15. Ty vi have icke en översta Präst, som icke kan hava medlindande med våra svagheter *; utan den som frestad * är i allting, lika som vi, dock utan synd. *

* Ebr. 2: 17. * Luc. 22: 28. * Esa. 53: 9. 2. Cor. 5: 21. 1. Pet. 2: 22. 1. Joh. 3: 5.

Hebr 4:16. Därföre låt oss trösteliga framgå till Nådathronen *: att vi måge få barmhärtighet, och finna nåd, på den tid hjälp behöves.

* Rom. 3: 25. Eph. 2: 18. cap. 3: 12. Ebr. 10: 19.

V. 12. (a) Själ och anda) Här och annorstädes i Skriften görs den skillnaden, att med själ förstås de naturlige krafter dem människan av egen förmågo kan komma till väga: genom andan utmärkes de övernaturlige gåvor, förmedelst vilka människan kan förstå vad Guds Anda tillhörer, 1. Cor. 2: 14. Alltså åtskiljer Guds ord med sin kraft själ och anda, när det utviser människans naturliga oförmögenhet i andeliga saker, och den strid som är emellan köttet och andan.

HEBREERNA, 5. CAPITLET

 DÄRAV, att i det förra Capitel rördes något om Christi översta Prästaämbete, begynnas här den läran vidlyftigare handlas. Och läres här först, igenom en förliknelse med det Levitiska Prästaämbetet, att Christus icke okallad, utan kallad av sin himmelska Fader, är vorden vår överste Präst, efter Melchisedeks sätt; samt vad detta är för ett ämbete, och vad han där igenom oss förvärvat haver, v. 1. Sedan straffas de Ebreer för deras oförstånd i denna läran, v. 11.

I. Läres om Christi översta Prästaämbete.

Hebr 5:1. FÖRTY, var och en överste Präst, den av människom uttags, han varder satt för människorna, i de ting som Gudi röra, att han skall offra gåvor och offer för synderna. *

* Ebr. 2: 17. cap. 8: 3.

Hebr 5:2. Den där kan hava medlidande med de fåkunnige och villfarande: efter han är ock själv belagd med svaghet. *

* Ebr. 2: 18. cap. 4: 15. cap. 7: 28.

Hebr 5:3. Och för den skull måste han, såsom för folket, så ock för sig själv offra, för synder. *

* 3. Mos. 4: 3. cap. 9: 7. cap. 16: 3. Ebr. 7: 27.

Hebr 5:4. Och ingen tager sig själv den äro *; utan den som kallad är av Gudi, lika som ock Aaron. *

* 2. Chrön. 26: 16. * 2. Mos. 28: 1. 1. Chrön. 23: 13.

Hebr 5:5. Så haver ock icke Christus gjort sig själv härligan, att han skulle varda överste Präst; utan den * som sade till honom: Du äst min Son, i dag haver jag fött dig. *

* Joh. 8: 54. * Ps. 2: 7. Ap. G. 13: 33. Ebr. 1: 5.

Hebr 5:6. Såsom han ock annorstäds säger: Du äst en Präst evinnerliga, efter Melchisedeks sätt. * (a)

* Ps. 110: 4. Ebr. 7: 17.

Hebr 5:7. Vilken då han på sins kötts dagar (b) offrade böner och åkallelser, med starkt rop och tårar *, till honom som honom frälsa kunde ifrå döden, och vart bönhörd för gudsfruktans skull. (c)

* Matth. 26: 38. cap. 27: 46, 50. Marc. 14: 33, 36. cap. 15: 34, 37. Luc. 22: 42. cap. 23: 46. Joh. 12: 27. cap. 17: 1.

Hebr 5:8. Ändock han var Guds Son, haver han dock av thy han led, lärt lydno. *

* Phil. 2: 6.

Hebr 5:9. Och då han fullkommen vart *, blev han allom dem som honom lyda, en orsak till evig salighet:

* Ebr. 2: 10.

Hebr 5:10. Kallad av Gudi en överste Präst, efter Melchisedeks sätt.

II. De Ebreer straffas för deras oförstånd.

Hebr 5:11. Om vilken vi have mycket att tala, och svårt är att utlägga, efter I ären vordne tröga till att höra.

Hebr 5:12. Ty ock I, som länge sedan skullen varit Lärare, behöven åter, att man lärer eder, vilka äro begynnelsens elementer av Guds ord; och I ären vorde de, som behöva mjölk, och icke stadig mat. *

* 1. Cor. 3: 1, 3. 1. Pet. 2: 2.

Hebr 5:13. Ty var och en, som får mjölk, är oförfaren i rättfärdighetenes ord: ty han är ett barn. *

* 1. Cor. 3: 2. cap. 14: 20. Eph. 4: 14.

Hebr 5:14. Men dem som fullkomne äro, tillhörer stadig mat, de som genom vanan hava övade sinnen, till att åtskilja gott och ont.

V. 6. (a) Efter Melchisedeks sätt) Christus kallas en Präst efter Melchisedeks sätt, efter han i mång stycker var honom lik.

V. 7. (b) På sins kötts dagar) Det är: I sins förnedrings tid, medan han än vistades i synliga och lekamliga måtto här på jordene.

(c) Bönhörd för gudsfruktans skull) Christus viste Gudi hörsamhet och lydno, och fullgjorde sin himmelske Faders vilja, väl vetandes att hans själ icke skulle se förgängelse, Ps. 16: 10.

HEBREERNA, 6. CAPITLET

HÄR varda de förmante, först, till att förkovra sig uti Evangelii lära och Christi kunskap, v. 1. Sedan, att taga sig vara för avfall, utav det skräckeliga straff som därpå följer, v. 4. Och sist, till att bliva beständige i trone, och hoppet om det utlovade arvet, v. 9. Av Abrahams exempel, v. 12. Och Guds oryggeliga ed där på, v. 17.

I. Förmaning till förkovring i Christi lära.

Hebr 6:1. DÄRFÖRE, lämnandes Christi begynnelses lärdom, låt oss fara fram till fullkomligheten: icke på nytt läggandes grunden till bättring av döda gärningar, och till trona på Gud;

Hebr 6:2. Till döpelsernas lärdom, och händers påläggning, och de dödas uppståndelse, och evig dom.

Hebr 6:3. Och detta vilje vi göra, om Gud annars det tillstäder. *

* Jac. 4: 15.

II. Varning för avfall.

Hebr 6:4. Ty det är omöjeligit *, att de som en gång upplyste äro *, och smakat hava den himmelska gåvon, och delaktige vordne äro av den Helga Anda;

* Matth. 12: 31, 45. 1. Joh. 5: 16. * Ebr. 10: 26.

Hebr 6:5. Och smakat hava det goda Guds ord, och den tillkommande världenes krafter:

Hebr 6:6. Om de avfalla (a), att förnya dem igen till bättring; efter de på nytt sig självom korsfästa Guds Son och för spott hålla. *

* 2. Pet. 2: 20.

Hebr 6:7. Ty jorden som indricker regnet, som ofta kommer på henne, och bär dem bekväma örter, för vilkas skull hon ock brukas, hon får välsignelse av Gudi.

Hebr 6:8. Men den törn och tistel bär, hon är förskastad, och närmast förbannelsen; vilkens ändalykt är, att hon skall brännas.

III. Förmaning till ståndaktighet i trone.

Hebr 6:9. Men vi förse oss, I älskelige, till eder det bättre är, och det salighetene närmer är: ändock vi så talom.

Hebr 6:10. Ty Gud är icke orättvis *, att han förgäter edra gärning och arbete i kärlekenom *, som I bevisat haven till hans Namn, då I tjänten Helgonen, och ännu tjänen.

* Rom. 3: 4. 2. Thess. 1: 6, 7. * Matth. 10: 42. cap. 25: 40. Marc. 9: 41. Joh. 13: 20. 1. Thess. 1: 3.

Hebr 6:11. Men vi begäre, att var och en av eder den samma flit beviser, till hoppsens fullvisshet intill ändan:

Hebr 6:12. Att I icke tröge bliven, utan deras efterföljare, som genom trona och långmodighet få ärva löften.

Hebr 6:13. Ty när Gud lovade Abrahe *, då han ingen större hade att svärja vid, svor han vid sig själv,

* 1. Mos. 17: 4 Ps. 105: 9. Luc. 1: 73.

Hebr 6:14. Sägandes: Sannerliga, välsignandes vill jag välsigna dig, och förökandes vill jag föröka dig. *

* 1. Mos. 12: 3. cap. 22: 17.

Hebr 6:15. Och så, efter han i långmodighet förbidde, fick han löftet.

Hebr 6:16. Ty människorna svärja väl vid den större; och eden till stadfästelse är dem en ände på alla trätor. *

* 2. Mos. 22: 11.

Hebr 6:17. I vilken, då Gud ville rikeliga bevisa löftsens arvingar sins råds oföränderlighet, satte han en ed där emellan:

Hebr 6:18. Att vi genom tu oföränderlig ting, i vilkom omöjeligit är att Gud ljuga skulle *, ena starka tröst hava skullom, vi som flytt have till att taga fatt om det förelagda hoppet:

* 4. Mos. 23: 19. 1. Sam. 15: 29. Mal. 3: 6.

Hebr 6:19. Vilket vi have såsom ett själens ankare, både säkert och fast; det ock ingår intill det som innanför Förlåten är.

Hebr 6:20. Dit Förelöparen för oss ingången är, JESUS, en överste Präst vorden till evig tid, efter Melchisedeks sätt. *

* Ebr. 3: 1. cap. 4: 14. cap. 7: 17. cap. 8: 1. cap. 9: 11.

V. 6. (a) Om de avfalla) Här talas icke om var och en grov synd, eller emot samvetet, som någor kan falla uti sedan han är döpt, och kommen till sanningenes kunskap: utan om ett frivilligt och berått avfall ifrå kända sanningen, till hennes förakt och bespottelse, vilket är en synd emot den Helga Anda, och icke utan efterföljande Epicurisk säkerhet, eller förtvivlan på Guds nåd ske plägar: för vars skull hon ock icke kan förlåtas.

HEBREERNA, 7. CAPITLET

SEDAN de Ebreer igenom den inmängda straffpredikan och förmaning i det förra Capitlet äro något bättre beredde till att akta vad som talas, fullföljes åter den läran om Christi översta Prästaämbete. Och liknas här Christus vid Melchisedek, v. 1. Och bevisas så först, att Melchisedek var högre än Abraham och de Levitiske Präster, därav, att han haver välsignat Abraham, och tagit tionde av honom. Därav följer, att Christus är ock högre än de, v. 4. Sedan, att det Levitiska Prästerskapet med sin Lag haver en ända, efter Gud haver lovat och givit en annan Präst, efter Melchisedeks sätt, v. 11. En fullkomligare och varaktigare Präst, v. 5. Och det med en ed, v. 20. Till det tredje, att Christus är en fullkomligare Präst än de Levitiske, av deras och Christi förliknelse, v. 23.

I. Christus liknas vid Melchisedek.

Hebr 7:1. TY denne Melchisedek var Konung i Salem, högsta Guds Präst: den Abrahe mötte, då han igenkom ifrå den Konungaslaktning, och välsignade honom: *

* 1. Mos. 14: 18, rc.

Hebr 7:2. Vilkom ock Abraham gav tionde av allting. Först uttolkas (a) han, rättfärdighetenes Konung; men sedan, är han ock Salems Konung, det är, fridsens Konung:

Hebr 7:3. Utan fader, utan moder, utan släkt (b); och haver varken begynnelse på dagarna, eller ända på livet: men han är lik vorden vid Guds Son, och bliver Präst i evighet.

II. Bevisas att Christus är högre än Abraham och de Levitiske Präster av Melchisedeks höghet.

Hebr 7:4. Men ser huru stor den är, som ock Abraham Patriarchen gav tionde av bytet. *

* 1. Mos. 14: 20.

Hebr 7:5. Och sannerliga, de av Levi söner som anamma Prästerskapet, hava befallning att taga tiond * av folket efter Lagen, det är, av sina bröder, ändock de av Abrahams länder komne äro.

* 4. Mos. 18: 21, 26. 5. Mos. 18: 1. Jos. 14: 4. 2. Chrön. 31: 5.

Hebr 7:6. Men den, vilkens släkte icke räknas ibland dem, han tog tiond av Abraham, och välsignade honom som löften hade. *

* Rom. 4: 13. Gal. 3: 16.

Hebr 7:7. Men utan all gensägelse varder det mindre välsignat av det bättre.

Hebr 7:8. Och här taga de dödeliga människor tiond: men där han, som betygas om, att han lever.

Hebr 7:9. Och, om jag så säga skall: Levi, som tiondena plägar taga, vart ock tiondad i Abraham:

Hebr 7:10. Ty han var än då i sins faders länder, då Melchisedek honom mötte. 

Att det Levitiska Prästerskapet är avlagt.

Hebr 7:11. Är nu fullkomlighet skedd genom det Levitiska Prästerskapet, ty därunder fick folket Lagen; vad behövde sägas, att en annar Präst uppkomma skulle *, efter Melchisedeks sätt, och icke efter Aarons sätt?

* Gal. 2: 21.

Hebr 7:12. Ty där Präskerskapet förvandlat varder, där måste ock Lagen förvandlas.

Hebr 7:13. Ty den som detta sägs om, hörer till ett annat släkte, av vilko allsingen skötte Altaret.

Hebr 7:14. Ty det är uppenbart, att vår HERRE är uppgången av Juda *: till vilkens släkte Moses intet talat haver om Prästerskapet.

* Esa. 11: 1. Matth. 1: 2.

Hebr 7:15. Och det är ännu mera klart, medan en annar Präst efter Melchisedeks liknelse uppkommer:

Hebr 7:16. Vilken icke är gjord efter köttslig budords Lag (c), utan efter oändelig livs kraft.

Hebr 7:17. Ty han betygar: Du äst en Präst evinnerliga, efter Melchisedeks sätt. *

* Ps. 110: 4. Ebr. 5: 6. cap. 7: 17.

Hebr 7:18. Ty det sker väl, att det föregående budordet bliver avskaffat, för hennes svaghet och onyttos skull. * (d)

* Gal. 4: 9.

Hebr 7:19. Ty Lagen fullkomnade intet *: men ett bättre hopp varder infört, genom vilket vi nalkoms Gudi.

* Joh. 1: 17. Ap. G. 13: 39. Rom. 8: 21, 28. cap. 8: 3. Gal. 2: 16. Eph. 2: 18. cap. 3: 12. Ebr. 4: 16.

Hebr 7:20. Och så vida som det icke skedde utan ed; ty hine äro utan ed Präster vordne.

Hebr 7:21. Men denne med ed, genom den som sade till honom: HERREN svor, och det skall icke ångra honom: du äst en Präst evinnerliga, efter Melchisedeks sätt.

Hebr 7:22. Så mycket bättre Testaments löftesman är JESUS vorden. *

* Ebr. 8: 6.

Att Christus är en fullkomligare Präst än de Levitiske.

Hebr 7:23. Och hine äro månge Präster vordne; därföre att döden lät dem icke bliva:

Hebr 7:24.Men denne, efter han bliver evinnerliga, haver ett oförgängeligit Prästerskap. *

* Rom. 8: 34. 1. Tim. 2: 5. Ebr. 9: 24. 1. Joh. 2: 2.

Hebr 7:25. Varföre han ock kan fullkomliga saliga göra dem, som genom honom komma till Gud, efter han alltid lever till att bedja för dem.

Hebr 7:26. Ty en sådana översta Präst hövdes oss hava, den där helig vore, oskyldig, obesmittad, skild ifrå syndare, och högre vorden än himmelen: *

* Ebr. 4: 14, 15.

Hebr 7:27. Vilken icke dageliga behövde, såsom de överste Präster, först, för sina egna synder offra, och sedan för folkens synder *: ty han gjorde detta ena reso, då han sig själv offrade. *

* 3. Mos. 9: 7. cap. 16: 6, 11. Ebr. 5: 3. * cap. 9: 12, 28. cap. 10: 12.

Hebr 7:28. Ty Lagen sätter människor till översta Präster som svaghet hava: men edsens ord, som efter Lagen var, det sätter Sonen, till evig tid fullkomnad. *

* Ebr. 2: 10. cap. 5: 1, 2, 9.

V. 2. (a) Uttolkas) Melchisedek, uttydes Rättfärdighetenes Konung. Melchisalem, uttydes Fridsens Konung: ty Christus giver rättfärdighet och frid, och hans rike är rättfärdighet och frid för Gudi genom trona, Rom. 1: 17. och cap. 5: 18.

V. 3. (b) Utan fader, utan moder, rc.) Nämliga så vitt, att hans föräldrar, födelse eller död intet förmälas i Skriften, såsom de andre H. Patriarchers.

V. 16. (c) Köttslig budords Lag) De utvärtes Levitiske ceremonier kallas köttslige, efter de icke kunde giva anda och kraft till att fullborda Lagen.

V. 18. (d) För hennes svaghet och onytto) Den ceremonialiske Lagen var svag och onyttig, så vida att hon kunde icke göra oss saliga hos Gud. Eljes hade hon väl sin nytta, nämliga, att hon hade avmålningar på Christum.

HEBREERNA, 8. CAPITLET

BEVISAS än vidare, att Christus är en fullkomligare överste Präst än de Levitiske: först, därav, att han är en himmelsk överste Präst, över de heliga håvor, och det sannskyldiga tabernaklet, v. 1. Men de Levitiske äro jordiske, över de gåvor, och det tabernakel som voro allenast en skugge till de himmelska, v. 4. Sedan därav, att han är ett bättre Testaments, nämliga det nya Testamentsens medlare, v. 6. Vilket bevisas vara bättre än det gamla; och att det gamla skulle avskaffas, av Jeremie vittnesbörd, v. 7.

I. Bevisas än, att Christus är en fullkomligare Präst än de Levitiske.

Hebr 8:1. MEN summan av det vi tale, är detta: Vi havom en sådana översta Präst *, som sitter på högra handen på Majestätsens Thron i himlarna; *

* Ebr. 3: 1. cap. 4: 14. cap. 6: 20. cap. 9: 11. * Ps. 110: 1. Eph. 1: 20. Col. 3: 1. Ebr. 1: 3, 13. cap. 12: 2.

Hebr 8:2. En tjänare över Helgedomen (a), och över det sannskyldiga Tabernaklet (b), vilket Gud upprest haver, och ingen människa. *

* Ebr. 9: 8, 24. cap. 10: 21.

Hebr 8:3. Ty var och en överste Präst varder skickad till att offra gåvor och offer *: därföre är det av nöden, att denne ock något haver det han offra skall.

* Eph. 5: 2. Ebr. 5: 1.

Hebr 8:4. Ty om han vore på jordene, så vore han icke Präst (c): efter där äro Präster, som efter Lagen offra gåvor;

Hebr 8:5. Vilke tjäna eftersynene, och skugganom * till de himmelska ting: såsom Mosi av Gudi förmanad vart, då han skulle fullkomna Tabernaklet: Ty se till, sade han, att du gör allt efter den eftersyn, som dig vist är på berget. *

* Col. 2: 17. Ebr. 10: 1. * 2. Mos. 25: 40. Ap. G. 7: 44.

II. Bevisas att det nya Testament är bättre än det gamla; och att detta skulle avskaffas.

Hebr 8:6. Men nu haver han fått ett bättre ämbete, såsom han ock ens bättre Testaments (d) Medlare är; vilket på bättre löfte stiftat är. *

* 2. Cor. 3: 6. Ebr. 7: 22.

Hebr 8:7. Ty om det första hade varit ostraffeligit, hade ingalunda vordit sökt rum till ett annat.

Hebr 8:8. Ty han straffar dem, och säger: Se, de dagar komma, säger HERREN, då jag skall fullkomna över Israels hus, och över Juda hus, ett nytt Testament: *

* Jer. 31: 31.

Hebr 8:9. Icke efter det Testamentet, som jag med deras fäder gjorde, på den dag, då jag tog dem vid deras hand, att utföra dem av Egypti land: efter de blevo icke ståndande i mitt Testament, och jag haver icke aktat dem, säger HERREN.

Hebr 8:10. Ty detta är det Testament, som jag vill göra med Israels hus, efter de dagar, säger HERREN: Jag skall giva mina Lagar uti deras sinne, och skriva dem uti deras hjärtan; och jag skall vara deras Gud, och de skola vara mitt folk. *

* Jer. 31: 33. Zach. 8: 8. Ebr. 10: 16.

Hebr 8:11. Och de skola icke lära var sin nästa (e), och var sin broder, sägandes: Känn HERRAN: ty de skola alle känna mig *, ifrå den minsta ibland dem, till den största ibland dem.

* Esa. 54: 13. Joh. 6: 45. 1. Joh. 2: 27.

Hebr 8:12. Ty jag vill vara deras orättfärdigheter nådelig, och deras synder *, och deras överträdelser skall jag icke mer ihågkomma

* Rom. 11: 27.

Hebr 8:13. I det han säger: Ett nytt, föråldrade han det första: det nu föråldras och gammalt är, det är nära att försvinna.

V. 2. (a) Helgedomen) Vilka han oss med sin pino och död förvärvat haver, som är, syndernas förlåtelse, Guds nåd, och det eviga livet.

(b) Sannskyldiga Tabernaklet) Det är: Himmelriket, vilket med det Levitiska Tabernaklet var betecknat.

V. 4. (c) Så vore han icke Präst) Nämliga den sannskyldige, vilken med de jordiska var betecknad.

V. 6. (d) Bättre testaments) Ty i det gamla Testamentet hade Gud lovat Israels barn Canaans land, med betingande och villkor att de skulle vandra i hans Lag, seder, och rätter: men i det Nya haver han lovat Himmelriket, vilket med Canaans land betecknades, och det av nåd för Christi skull, allom dem som bättra sig, och tro hans löfte. Bese till Ebr. 9: 8.

V. 11. (e) Ingen skall lära sin nästa) Se till Jer. 31: 34.

HEBREERNA, 9. CAPITLET

VIDARE bevisas det samma således: först, beskrives det gamla Testamentsens Tabernakel, v. 1. Offer, v. 6. Och vad därmed uträttades, v. 8. Sedan beskrives det nya Testamentsens Tabernakel, offer, och vad därigenom är uträttat; nämliga, att allt är fullkomligare, både Tabernakel, offer, och det goda som därmed är förvärvat, v. 11. I synnerhet bevisas, att Christus måste dö, och med sitt blods utgjutelse rena oss ifrå våra synder: därav, att han hade gjort ett Testament härom, v. 15. Sedan ock, att det gamla Testamentet stadfästes, och all dess tyg renades med blod, v. 18. Så måste ock det Nya, och dess himmelske ting som därmed voro betecknade, v. 23.

I. Bevisas det samma således: Först, beskrivs det gamla Testamentsens Tabernakel och offer.

Hebr 9:1. NU hade väl ock det första Gudstjänstens (a) stadgar, och en värdslig Helgedom. *

* 2. Mos. 25: 8. cap. 36: 8.

Hebr 9:2. Ty det främre Tabernaklet var där uppsatt *: uti vilket var Ljusastakan, och Bordet, och Skådobröden *; och detta kallades det Helga.

* 2. Mos. 26: 1. cap. 40: 1. * cap. 25: 30. 3. Mos. 24: 5, rc.

Hebr 9:3. Men bak den andra Förlåten, var det Tabernaklet, som kallas det Allrahelgasta: *

* 2. Mos. 26: 33.

Hebr 9:4. Vilket hade det gyllene Rökelsekaret, och Testamentsens Ark *, på alla sidor övertäckt med guld: uti vilko var det gyllene Ämbaret * som hade Manna, och Aarons stav *, som blomstrats hade, och Testamentsens Tavlor: *

* 2. Mos. 25: 10, 21. * cap. 16: 33. * 4. Mos. 17: 10. * 2. Mos. 34: 29. 1. Kon. 8: 9. 2. Chrön. 5: 10.

Hebr 9:5. Men där ovan uppå voro härlighetenes Cherubim, som överskyggde Nådastolen *: om vilka nu icke besynnerliga är att tala.

* 2. Mos. 25: 18.

Hebr 9:6. Då nu detta så berett var, gingo Prästerna alltid in i det främre Tabernaklet, fullbordandes Gudstjänsten. *

* 4. Mos. 28: 3.

Hebr 9:7. Men uti det andra, gick allenast den överste Prästen, en gång om året *; icke utan blod, den han offrade för sig själv och för folkens fåkunnigheter:

* 2. Mos. 30: 10. 3. Mos. 16: 2, 17, 34. Ebr. 5: 3.

Hebr 9:8. Där den Helge Ande med förklarade, att helighetenes väg * ändå icke uppenbar var (b), medan det första Tabernaklet stod.

* Ebr. 10: 19, 20.

Hebr 9:9. Vilket var en liknelse till den då närvarande tiden, i vilkom både gåvor och offer offrades *, och kunde icke göra honom fullkommen *, efter samvetet, som den Gudstjänsten gjorde:

* Ebr. 5: 1. * Ap. G. 13: 39. Gal. 3: 21. Ebr. 5: 1. cap. 10: 1.

Hebr 9:10. Allenast med mat * och drycker, och mångahanda tvagningar *, och köttsliga stadgar, som pålagda voro, intill bättringenes tid.

* 3. Mos. 11: 2. * 4. Mos. 19: 7.

II. Sedan, det nya Testamentsens Tabernakel, och offer, rc.

Hebr 9:11. Men Christus är kommen en överste Präster * till det tillkommande goda; genom ett större och fullkomligare Tabernakel (c), det med händer icke gjort är, det är, det av denne byggning icke är:

* Ebr. 3: 1. cap. 4: 14. cap. 6: 20. cap. 8: 1.

Hebr 9:12. Icke heller genom bockars och kallvars blod: utan han är genom sitt eget blod * ena reso ingången uti det helga, och haver funnet en evig förlossning.

* Ap. G. 20: 28. Ebr. 10: 10. 1. Pet. 1: 19. Uppenb. 1: 5.

Hebr 9:13. Ty om oxars * och bockars blod, och aska av kone * strödd över de orena, helgar till köttsens renhet: *

* 3. Mos. 16: 14, 16. * 4. Mos. 19: 2, 4. * Ebr. 10: 4.

Hebr 9:14. Huru mycket mer skall Christi blod, som haver sig själv obesmittad genom den evige Anda Gudi offrad, rena edor samvet av de döda gärningar (d), till att tjäna levandes Gud. *

* Luc. 1: 74, 75. Rom. 6: 13. Gal 1: 4. cap. 2: 20. Eph. 5: 2. Tit. 2: 14. 1. Pet. 1: 19. cap. 4: 2. 1. Joh. 1: 7. Uppenb. 1: 5.

III. Bevisas att Christus måste dö; och med sitt blod rena oss, rc.

Hebr 9:15. Och därföre är han det nya Testamentsens Medlare *; på det, sedan död haver skett * till förlossning ifrå de överträdelserna under det förra Testamentet, de kallade skulle få dess eviga arvsens löfte. (e)

* Rom. 3: 25. 1. Tim. 2: 5. Ebr. 12: 24. * Rom. 5: 6. 1. Pet. 3: 18.

Hebr 9:16. Ty var ett Testament är, måste ock hans död med vara, som Testamentet gjorde.

Hebr 9:17. Ty Testamentet bliver gilt * genom döden: annars haver det ingen makt, så länge han lever, som Testamentet gjorde.

* Gal. 3: 15.

Hebr 9:18. Därföre var ock icke det första invigt utan blod.

Hebr 9:19. Ty då Moses allo folkena föregivit hade vart och ett budord, efter Lagen; tog han kalvarnas och bockarnas blod, med vatten, och purpurull, och Hysop, och bestänkte bokena, och allt folket; *

* 2. Mos. 24: 5, 6. 3. Mos. 16: 15, 18.

Hebr 9:20. Sägandes: Detta är Testamentsens blod *, det Gud haver eder budit.

* 2. Mos. 24: 8. Matth. 26: 28.

Hebr 9:21. Och desslikes Tabernaklet, och all Gudstjänstenes kärile, bestänkte han sammalunda med blod. *

* 2. Mos. 29: 36. 3. Mos. 8: 15, 19.

Hebr 9:22. Och nästan allting varda efter Lagen ren gjord i blod; och utan blodsutgjutelse sker ingen förlåtelse. *

* 3. Mos. 17: 11.

Hebr 9:23. Så är nu av nöden, att de himmelska tings eftersyner (f) skola med sådant renat varda: men de himmelska tingen själve med bättre offer än dessa.

Hebr 9:24. Ty Christus är icke ingången i det Helga, som med händer gjort är, vilket är en eftersyn till det sannskyldiga: utan in uti själva himmelen, på det han skall nu framgå inför Guds ansikte för oss.

Hebr 9:25. Icke heller att han skall ofta offra sig *, såsom överste Prästen går vart år * in uti det Helga, med annars blod:

* Ebr. 7: 27. * 2. Mos. 30: 10. 3. Mos. 16: 2, 34.

Hebr 9:26. Eljes måste han skolet ofta lida, av världenes begynnelse: men nu, på världenes ändalykt *, är han en gång uppenbarad, genom sitt eget offer, till att borttaga syndena.

* 1. Cor. 10: 11. Gal. 4: 4. Eph. 1: 10. 1. Pet. 4: 7. 1. Joh. 2: 18.

Hebr 9:27. Och såsom människomen är förelagt en gång dö; men sedan domen:

Hebr 9:28. Så är ock Christus ena reso offrad, till att bära mångas synder * (g): men en annan gång skall han låta se sig, utan synd, dem som honom vänta, till salighet.

* Matth. 26: 28. Rom. 5: 6, 8, 15. 1. Pet. 3: 18.

V. 1. (a) Det första) Det är: Det gamla Testamentet.

V. 8. (b) Helighetenes väg ändå icke var uppenbar) Det är: Vägen till det Allrahelgasta, och till himmelen som därmed var betecknat, var än då icke så klarligen och ljusligen uppenbarad; utan med Levitiske ceremonier omhängd, till dess Christus kom och led döden: då blev förhänget borttaget, Evangelium klarligen, tydeligen, och offentligen predikat i hela världen. Likväl hade de i gamla Testamentet löften om det eviga livet, och äro igenom trona salige vordne såsom ock vi, Ap. G. 15: 11. Christus kom och led döden: då rämnade Förlåten i Templet, och öppnades vägen till himmelen.

V. 11. (c) Ett större och fullkomligare Tabernakel) Det är: Himmelriket, som man ser av den 24. v.

V. 14. (d) Av de döda gärningar) Det är: Ifrå synden, vilken drivs av dem som i andeliga måtto äro döde, och förtjänar döden.

V. 15. (e) Som under det förra Testamentet voro) Det är: De som äro bedrivne och än bedrivas emot Lagen, vilken är det förra Testamentet.

V. 23. (f) De himmelska tings eftersyner) Det är: Det Levitiska Tabernaklet, med dess tyg och tillbehör.

V. 28. (g) Mångas synder) Mångas, tages här för alla, såsom Dan. 12: 2. Rom. 5: 19. Ty han haver givit sig själv till återlösning för alla, står 1. Tim. 2: 6.

HEBREERNA, 10. CAPITLET

ÄN handlas om Christi offer på korset. Och bevisas att de Levitiske offer voro allenast en skugge till detta; kunde intet borttaga synden, och hava nu sin ända: men detta Christi offer är det fullkomliga offret, som renar oss ifrån alla synder. Först, därav, att de Levitiske offer måste så ofta repeteras, v. 1. Men Christus gjorde sitt offer en gång, och sitter nu på Guds högra hand, v. 11. Sedan, av den 40 Psalmen, v. 5. Och sist, av Jeremia, v. 15. Därav införes sedan en förmaning till stadighet i denna läran, och till ett Christet leverne, v. 19. Samt ett skräckeligit hot emot dem som falla därifrå, v. 26. Sist, följer en tröst, med samma förmaning, under kors och förföljelse för denna lärans skull, v. 32.

I. Bevisas än de Levitiske offers ofullkomlighet; och Christi offers fullkomlighet.

Hebr 10:1. TY Lagen, som haver skuggan av det tillkommande goda, och icke tingsens själva beläte *, kan med samma offer, vilka de allt jämt årliga offra, aldrig fullborda dem som därtill komma. *

* Col. 2: 17. Ebr. 8: 5. * cap. 9: 9.

Hebr 10:2. Annars hade de icke återvänt att offras: efter de som voro i Gudstjänstene, icke mera hade samvet av synder, när de voro en gång renade.

Hebr 10:3. Utan i dem sker en åminnelse på synderna årliga:

Hebr 10:4. Ty omöjeligit är genom oxars och bockars blod borttaga synder. *

* 3. Mos. 16: 14. 4. Mos. 19: 4. Ebr. 9: 13.

Hebr 10:5. Därföre, då han kommer i världena, säger han: Offer och gåvor haver du icke velat *: men en kropp haver du mig berett.

* Ps. 40: 7. Ps. 50: 8. Esa. 1: 11. Jer. 6: 20. Amos 5: 21.

Hebr 10:6. I bränneoffer och syndoffer haver du icke behag. *

* Ps. 51: 18.

Hebr 10:7. Då sade jag: Se, jag kommer; i bokenes rulle är skrivet om mig, att jag skall göra din vilja, o Gud. *

* Ps. 40: 8, 9.

Hebr 10:8. Tilförene då han sade: Offer och gåvor, och bränneoffer och syndoffer haver du icke velat; icke behaga de dig heller, vilke efter Lagen offras;

Hebr 10:9. Då sade han: Se, jag kommer, till att göra, o Gud, din vilja. Där tager han det första bort, att han det andra insätta skall.

Hebr 10:10. I vilkom vilja vi helgade ärom genom JESU Christi kropps offer en gång för alla. *

* Ebr. 9: 12.

Hebr 10:11.Och var och en Präst står dageliga tjänandes och ofta offrandes samma offer, vilke aldrig kunna borttaga synder.

Hebr 10:12. Men denne, då han hade offrat ett offer för synderna för evig tid, sitter på Guds högra hand; *

* Ps. 110: 1. Ap. G. 2: 34. 1. Cor. 15: 25. Eph. 1: 20. Col. 3: 1. Ebr. 1: 3, 13. cap. 8: 1.

Hebr 10:13. Förbidandes framdeles till dess hans fiendar lagde varda, honom till en fotapall.

Hebr 10:14. Ty med ett offer haver han evinnerliga fullkomnat dem som helgas. (a)

Hebr 10:15. Och det betygar oss ock den Helge Ande: ty då han tillförene sagt hade:

Hebr 10:16. Detta är det Testamentet * som jag dem göra vill, efter de dagar, säger HERREN: Jag vill giva min Lag i deras hjärta, och i deras sinne vill jag skriva dem;

* Jer. 31: 33. Ebr. 8: 8, 10.

Hebr 10:17. Och deras synder, och deras orättfärdighet vill jag icke mer ihågkomma. *

* Rom. 11: 27.

Hebr 10:18. Men där dessas förlåtelse är, där är icke mer offer för synd. (a)

II. Förmaning till stadighet i denna läran; och till ett Christet leverne.

Hebr 10:19. Efter vi nu have, bröder, frimodighet till att ingå * uti det Helga, genom JESU blod;

* Joh. 10: 9. cap. 14: 6. Rom. 5: 2. Eph. 2: 13, 18. cap. 3: 12. Ebr. 9: 8.

Hebr 10:20. Vilken han oss invigt haver till en ny och levande väg, genom Förlåten, det är, genom sitt kött;

Hebr 10:21. Och havom en stor Präst * över Guds Hus:

* Ebr. 4: 14.

Hebr 10:22. Så låt oss framgå *, med ett sannskyldigt hjärta, uti trones fullvisshet *, bestänkte i hjärtan ifrån ett ont samvet, och tvagne om kroppen med rent vatten. * (b)

* Eph. 3: 12. * Jac. 1: 6. * Hes. 36: 25.

Hebr 10:23. Låt oss hålla hoppsens bekännelse * ovikliga: ty han är trofast, som det lovat haver. *

* Ebr. 4: 14. * 1. Cor. 1: 9. 1. Thess. 5: 24.

Hebr 10:24. Och låt oss akta på varannan, till att uppväcka till kärlek och goda gärningar:

Hebr 10:25. Icke övergivandes vår Församling, såsom somlige för sed hava: utan förmaner eder inbördes, och det dess mer, som I sen dagen nalkas. *

* Rom. 13: 11. 2. Pet. 3: 9, 11, 14.

III. Deras straff som avfalla.

Hebr 10:26. Ty om vi självviljandes syndom (c), sedan vi förstått have sanningen, då står oss intet offer igen (d) för synderna: *

* 4. Mos. 15: 30. Matth. 12: 31. Ebr. 6: 4, rc. 2. Pet. 2: 20, 21. 1. Joh. 5: 16.

Hebr 10:27. Utan en förskräckelig domsens förbidelse, och eldsens nit, som motståndarena förtära skall. *

* Hes. 36: 5. Zeph. 1: 18. cap. 3: 8.

Hebr 10:28. Ho som föraktar Mosi Lag, han måste dö utan barmhärtighet, efter tu eller try vittne: *

* 4. Mos. 35: 30. 5. Mos. 17: 6. cap. 19: 15. Joh. 8: 17. 2. Cor. 13: 1.

Hebr 10:29. Huru mycket värre straff, menen I, skall den aktas värd, som haver förtrampat Guds Son, och aktat Testamentsens blod menligt *, genom vilket han var helgad, och försmädat nådenes Anda?

* 1. Cor. 11: 29.

Hebr 10:30. Ty vi kännom den som sade: Hämnden är min; jag skall vedergällat, säger HERREN *. Och åter: HERREN skall döma sitt folk. *

* 5. Mos. 32: 35. Rom. 12: 19. * 5. Mos. 31: 36. Ps. 135: 14.

Hebr 10:31. Det är gräseligit falla uti levandes Guds händer.

IV. Tröst med samma förmaning, under förföljelsen.

Hebr 10:32. Men kommer ihåg de förra dagar, i vilkom, då I upplyste voren, stoden en stor lidandens kamp: *

* Gal. 3: 4. Phil. 1: 29, 30. Col. 2: 1.

Hebr 10:33. Endels, då I själve genom hädelser och bedrövelser ett vidunder vorden; och endels, då I sällskap haden med dem som det så går. *

* Phil. 1: 7. cap. 4: 14.

Hebr 10:34. Ty I haden ock medlidande * med minom bojom, och anammade med fröjd * edra ägodelars förskövling, vetandes i eder själva att I bättre och blivande ägodelar haven i himmelen. *

* 1. Thess. 2: 14. * Matth. 5: 12. Ap. G. 5: 41. Jac. 1: 2. * Matth. 6: 20. cap. 19: 21. Luc. 12: 33. 1. Tim. 6: 19.

Hebr 10:35. Kaster därföre icke bort edra frimodighet *, som en stor lön haver.

* Matth. 10: 32.

Hebr 10:36. Ty tålamodet är eder behov; på det I mågen göra Guds vilja och få löftet. *

* Luc. 21: 19.

Hebr 10:37. Ty ännu en helt liten tid, så kommer den som komma skall, och fördröjer icke. *

* Hab. 2: 3. Hagg. 2: 7. Luc. 18: 8. 1. Pet. 1: 6.

Hebr 10:38. Men den rättfärdige skall leva av tro *: och vilken sig undandrager (e), mine själ skall icke hava behag i honom.

* Hab. 2: 4. Rom. 1: 17. Gal. 3: 11.

Hebr 10:39. Men vi ärom icke de, som oss undandrage till förtappelse: utan av dem som tro till själenas frälsning.

V. 14. (a) Med ett offer haver han fullkomnat, rc.) Och v. 18. (a) Där är icke mer offer för synd) Nämliga av nöden. Märk dessa ord, så väl som flera av detta och det förra capitlet, emot de Påviskas Mässoffer: Uti vilket de dikta sig dagligen offra Christum för levande och döda.

V. 22. (b) Tvagne med rent vatten) Det är: Rene gjorde genom dopet ifrå våra synder.

V 26 (c) Ty om vi självviljandes syndom, rc.) Vad synd han menar, se nedan före i detta capitlet v. 29. och tillförene cap. 6: 6.

(d) Står intet mer offer igen) Det är: Så have vi ingen annan Christum till att förvänta som skall dö för oss, (såsom Ambrosius och Chrysostomus det uttyda) ej heller att den samme skall oftare dö för oss.

V. 38. (e) Undandrager) Den som icke står manliga, utan viker bort och drager sig undan.

HEBREERNA, 11. CAPITLET

PÅ den föregångna förmaning till stadighet i trone, följer nu yttermera, såsom ett nytt argument, trones beskrivelse, av hennes visshet: nämliga, att tron är en viss förlåtelse på de ting som man intet ser, och dock i Guds ord äro förkunnade, v. 1. Däruppå sedan till exempel, indrages ett långt register av de heliga Fäder, som igenom trona hava vist förlåtit sig på Guds ord och löfte, och därigenom många kraftiga gärningar gjort, och mycket lidit, v. 3.

I. Trones beskrivelse.

Hebr 11:1. MEN tron är en viss förlåtelse på det som man hoppas, ett bevis på det man icke ser.

Hebr 11:2. Ty genom henne hava de gamla fått vittnesbörd. * (a)

* Ebr. 11: 39.

Hebr 11:3. Genom trona besinnom vi, att världarna äro fullbordade genom Guds ord *: så att det man ser är icke vordet av det som synes.

* 1. Mos. 1: 1. Ps. 33: 6. 2. Pet. 3: 5.

II. Trones exempel av de heliga Fäder. Abel.

Hebr 11:4. Genom trona offrade Abel Gudi större offer än Cain *: genom vilket han fick vittnesbörd, att han var rättfärdig *, då Gud gav om hans gåvor vittnesbörd; och genom henne talar han ännu, ändock han död är. * (b)

* 1. Mos. 4: 4. * Matth. 23: 35. * Ebr. 12: 24.

Enoch.

Hebr 11:5. Genom trona vart Enoch borttagen, så att han icke skulle se döden, och fanns intet, därföre att Gud borttog honom *: ty förr än han borttagen var, hade han fått vittnesbörd, att han täcktes Gudi.

* 1. Mos. 5: 24. Syr. 44: 16. cap. 49: 16.

Hebr 11:6. Men utan trona är det omöjeligit att täckas Gudi. Ty den till Gud komma vill, han måste tro att han är, och att han är lönare dem som söka honom.

Noe.

Hebr 11:7. Genom trona vart Noe * varnad av Gudi om de ting, som ännu icke syntes, och beredde fruktandes Arken, till sins hus salighet: genom vilken (Ark) han fördömde världena, och vart den rättfärdighets arvinge, som av trone är. *

* 1. Mos. 6: 13, 22. Syr. 44: 17. * Rom. 3: 22. Phil. 3: 9.

Abraham.

Hebr 11:8. Genom trona vart Abraham lydig, då han kallad vart * till att utgå i det rum, som han få skulle till arvs: och for ut, och visste icke vart han komma skulle.

* 1. Mos. 12: 1, 4. Ap. G. 7: 2.

Hebr 11:9. Genom trona var han en främling uti löftsens land, lika som uti ett främmande land, bodde uti Tabernakel, med Isaac och Jacob, som medarvingar voro till samma löfte.

Hebr 11:10. Ty han vänte efter en stad * som grund hade; vilkens Byggomästare och Skapare är Gud. *

* Ebr. 12: 22. cap. 13: 14. Uppenb. 21: 2. * Ebr. 3: 4.

Sara.

Hebr 11:11. Genom trona fick ock Sara kraft till att undfå säd *, och födde över sin ålders tid *: ty hon hölt honom trofastan som det lovat hade. *

* 1. Mos. 17: 19. cap. 18: 10. cap. 21: 1, 2. * Luc. 1: 36. Rom. 4: 19. * Ebr. 10: 23.

Hebr 11:12. Därföre vordo ock av enom, och det av den som nästan död var, månge födde, såsom stjärnorna på himmelen i myckenhet *, och såsom sanden är i havstrandene, den otalig är.

* 1. Mos. 15: 5. Rom. 4: 18.

Hebr 11:13. I trone äro desse alle döde (c), och hava dock intet fått av löften; utan sett det fjärran efter, och trott däruppå, och låtit sig nöja, bekännandes sig vara gäster och främmande * på jordene.

* 1. Mos. 23: 4. Ps. 39: 73. Ps. 119: 19.

Hebr 11:14. Ty de som sådant säga, giva tillkänna att de söka ett fädernesland.

Hebr 11:15. Och sannerliga, om de hade kommit det ihåg, av vilket de utgångne voro, hade de haft tid att vända tillbaka.

Hebr 11:16. Men nu begära de ett bättre, det är, det himmelska *. Därföre skämmes icke Gud att kallas deras Gud: ty han haver berett dem en stad.

* Ebr. 13: 14.

Hebr 11:17. Genom trona offrade Abraham Isaac, när han försökt vart; och den enfödde sonen * offrade han, som hade fått löften:

* 1. Mos. 22: 2, rc. Syr. 44: 21.

Hebr 11:18. Om vilken sagt var: I Isaac skall dig kallas Säden: *

* 1. Mos. 21: 12. Rom. 9: 7. Gal. 3: 29.

Hebr 11:19. Och tänkte att Gud kunde ock uppväcka ifrå de döda: varav han ock fick honom igen till en liknelse. (d)

Isaac.

Hebr 11:20. Genom trona välsignade Isaac Jacob, och Esau, om tillkommande ting. *

* 1. Mos. 27: 27, 39.

Joseph.

Hebr 11:21. Genom trona, då Jacob dödde, välsignade han båda Josephs söner *; och tillbad, lutad uppå änden av hans stav. * (e)

* 1. Mos. 48: 5, 15, 16, 20. * cap. 47: 31.

Hebr 11:22. Genom trona, då Joseph dö skulle, talade han om Israels barns utgång *; och gav befallning om sin ben.

* 1. Mos. 50: 24.

Moses.

Hebr 11:23. Genom trona vart Moses fördold i tre månader * av sina föräldrar, då han född var: därföre att de sågo, att han var ett dägeligit barn, och fruktade intet Konungens bud. *

* 2. Mos. 2: 2. Ap. G. 7: 20. * 2. Mos. 1: 16.

Hebr 11:24. Genom trona nekade Moses, då han var stor vorden, att kallas Pharaos dotterson; *

* 2. Mos. 2: 10, 11.

Hebr 11:25. Och ville hellre lida bedrövelse med Guds folk, än till en tid hava lust i syndene:

Hebr 11:26. Och hölt Christi försmädelse (f) för större rikedom, än de håvor uti Egypten: ty han såg efter lönen.

Hebr 11:27. Genom trona övergav han Egypten *, intet fruktandes Konungens vrede: ty han uthärdade, såsom han såg den osynlige.

* 2. Mos. 12: 31, rc. cap. 13: 17, rc.

Hebr 11:28. Genom trona hölt han Påska *, och blodsutgjutelse: på det han, som fördärvade allt det förstfött var, skulle intet komma vid dem.

* 2. Mos. 12: 3, 21.

Hebr 11:29. Genom trona gingo de genom det Röda havet, såsom på torra landet: vilket de Egyptier ock försökte, och drunknade. *

* 2. Mos. 14: 21, 22, 27, 28.

Hebr 11:30. Genom trona föllo murarna * i Jericho, då man i sju dagar omkring gångit hade.

* Jos. 6: 20.

Hebr 11:31. Genom trona förgicks icke den skökan Rahab * med de otrogna, då hon de spejare anammat hade med frid. *

* Jos. 6: 23. Jac. 2: 25. * Jos. 2: 1.

Hebr 11:32. Och vad skall jag mer säga? Ty tiden vorde mig förstackot, när jag förtälja skulle, om Gideon *, om Barak *, och Simson *, och Jephthah *, och David *, och Samuel *, och Propheterna.

* Dom. 6: 11, rc. * cap. 4: 6. * cap. 13: 24, rc. * cap. 11: 1, rc. * 1. Sam. 17: 45, rc. * cap. 1: 20, rc.

Hebr 11:33. Vilke genom trona hava vunnet Konungarike *; gjort rättfärdighet, fått löften * (g), igenstoppat Lejons mun: *

* 2. Sam. 8: 1. cap. 10: 19. cap. 12: 29. * 1. Kon. 9: 4. * Dom. 14: 6. 1. Sam. 17: 34. Dan. 6: 22.

Hebr 11:34. Eldskraft utsläckt *; svärdsegg undkommit (h): äro kraftige vordne av svaghetene * (i); äro starke vordne i stridene *; hava nederlagt främmande härar. *

* Dan. 3: 25. * Dom. 15: 15. 2. Kon. 20: 7. Job. 42: 10. * Dom. 7: 21. 2. Kon. 6: 16. 2. Chrön. 20. * Ps. 89: 20.

Hebr 11:35. Kvinnorna hava igenfått sina döda utav uppståndelsen *: men andre vordo sönderslagne, icke anammandes förlossningen *, på det de skulle få en bättre uppståndelse.

* 1. Kon. 17: 23. 2. Kon. 4: 36. * 2. Macc. 6: 19, 28.

Hebr 11:36. Men andre hava försökt bespottelser (k) och hudflängningar, och därtill bojor, och fängelse: * (l)

* Jer. 20: 2. Ap. G. 22: 25. 2. Cor. 11: 25.

Hebr 11:37. Vordo stenade *, söndersågade, frestade, döde för svärd; hava kringgångit i fårskinn och getskinn * (m), fattige, trängde, plågade:

* 1. Kon. 21: 13. 2. Chrön. 24: 21. * 2. Kon. 1: 8. Matth. 3: 4.

Hebr 11:38. Vilkom världen icke värdig var; villfarandes i ökner, och i berg, och i skrevor, och i jordkulor. (m)

Hebr 11:39. Och alle desse, som hava fått vittnesbörd * genom trona, hava dock icke fått löftet.

* Ebr. 11: 2.

Hebr 11:40. Därföre att Gud hade föresett om oss något det bättre var: att de icke utan oss skulle fullkomnade varda. (n)

V. 2. (a) Fått vittnesbörd) Nämliga av Gudi, att de hava varit rättfärdige, och honom behagelige; såsom synes av den 4, och 5 vers.

V. 4. (b) Talar han ännu, rc.) Abel säges tala sedan han är död: ty han är än i åminnelse, och berömmes ännu av sin tro, och såsom talar och förmanar andra, till att efterfölja samma tro.

V. 13. (c) Alle döde) Nämligen, Abraham, Isaac, och Jacob, och hava intet fått av det lekamliga löftet om Canaans land.

V. 19. (d) Till en liknelse) Nämliga till Christum, som skulle offras för våra synder, och uppstå på tredje dagen igen.

V. 21. (e) Och tillbad, lutad uppå änden av hans stav.) Se till 1. Mos 47: 31.

V. 26. (f) Christi försmädelse) Det är: Den försmädelse som han och hans folk måste lida för den rätta religionen, och Christi skull, som dem lovad var.

V. 33. (g) Fått löften) Abraham och andre om Canaans land, 1. Mos. 15: 18.

V. 34. (h) Svärdsegg undkommit) Såsom Eliseus, 2. Kon. 6.

(i) Kraftige vordne av svaghetene) Uti lidande äro de kraftigare vordne, 2. Cor. 12: 10. Min kraft varder stark i svaghetene. Eller, såsom Konung Hiskia, 2. Kon. 20. om man det om lekamlig svaghet vill förstå.

V. 36. (k) Försökt bespottelser) Såsom Amos, cap. 7: 10.

(l) Bojor och fängelse) Såsom Micha, 1. Kon. 22: 24, 27. och Jeremia, cap. 37: 14, 15.

V. 37. (m) I fårskinn och getskinn) och v. 38. (m) I ökner, berg, och jordkulor) Icke att de själve hava utvalt sig ett sådant leverne, på det de skulle förtjäna något därmed: utan efter de intet bättre kunde hava, för deras och sanningenes förföljares skull, så hava de det tagit till goda, förr än de ville övergiva sin tro, hopp, och bekännelse.

V. 40. (n) Att de icke utan oss skulle fullkomnade varda) Det är: Att de icke skulle med kropp och själ bekomma den fullkomliga härligheten som dem lovad var: utan med deras kroppar vila i jordene, till dess vi ock komme därtill; och så skulle vi tillika uppstå, och samtligen varda däruti delaktige: Ut in communi gaudio omnium, majus fiat singulorum.

HEBREERNA, 12. CAPITLET

FÖLJER åter en förmaning med kraftig bevis, till tålamod och ståndaktighet under kors och förföljelse, som man utstå måste för den rätta tron och bekännelsen, v. 1. Sedan en förmaning till fridsamhet och helgelse, v. 14. Samt en varning för säkerhet, synd, och förargelse, v. 15. I synnerhet för Christi ords förakt eller försumelse, v. 25.

I. Förmaning till tålamod under kors och förföljelse.

Hebr 12:1. EFTER vi nu ock have om oss en så stor sky av vittnen, låt oss avlägga all börda och syndena *, som lätteliga låder vid oss; och låt oss med tålamod * löpa den kamp som oss förelagd är: *

* Rom. 6: 4. 2. Cor. 7: 1. Eph. 4: 22. Col. 3: 8. 1. Pet. 2: 1. cap. 4: 2. * Rom. 12: 12. * 1. Cor. 9: 24. Phil. 3: 13, 14. Ebr. 10: 36.

Hebr 12:2. Och se på JESUM, trones begynnare och fullkomnare*: vilken, för den honom förelagda glädjen, led korset *, föraktandes skammen, och sitter på högra handen av Guds Thron. *

* Ap. G. 3: 15. Ebr. 2: 10. 1. Pet. 1: 3. * Luc. 24: 26, 46. Phil. 2: 8. * Ap. G. 5: 31. Ebr. 1: 3, 13. cap. 8: 1. 1. Cor. 10: 13.

Hebr 12:3. Ty tänker på honom, som av syndarom sådana gensägelse led emot sig: att I icke tröttens, och uppgivens i edra själar.

Hebr 12:4. Ty I haven icke ännu allt intill blods emotståndit, kämpandes emot syndene: *

* Job. 5: 17. Ords. 3: 11, 12. Uppenb. 3: 19.

Hebr 12:5. Och haven förgätit den tröst som till eder talar, lika som till barn *: Min son, förakta icke HERRANS aga; och giv dig icke utöver, då du näpses av honom.

Hebr 12:6. Ty vem HERREN älskar, den agar han: men han gisslar var och en son, han anammar.

Hebr 12:7. Var I nu liden agan, så bjuder sig Gud till eder såsom till barn: ty vilken är den son, som hans fader icke agar?

Hebr 12:8. Men ären I utan aga, I vilkom alle delaktige vordne äro, så ären I oäkta, och icke barn.

Hebr 12:9. Sedan, have vi nu haft vårt kötts fäder, som oss agade, och vi have vördat dem: skole vi då icke mycket mer underdånige vara andarnas Fader, och leva?

Hebr 12:10. Ty de hava väl agat oss i några få dagar, efter som dem syntes: men denne till det som nyttigt är, att vi måge få del av hans helighet.

Hebr 12:11. All age synes nu för det närvarande icke vara till fröjd, utan till ångest; men sedan vedergäller han en fridsam rättfärdighetenes frukt, dem som däruti övade äro;

Hebr 12:12. Därföre lyfter upp edra hängande händer, och trötta knä.

Hebr 12:13. Och görer edrom fotom rätta stigar: att icke det som haltar (a) skall av vägen draga, utan hellre botat varda.

II. Förmaning till fridsamhet och helgelse.

Hebr 12:14. Farer efter frid med allom *; och efter helgelse, utan vilken ingen får se HERRAN. *

* Rom. 12: 18. 2. Tim. 2: 22. * Matth. 5: 8.

Hebr 12:15. Och ser till, att ingen försummar Guds nåd *: att icke uppväxer någon bitterhets rot *, och gör något hinder, och månge måtte genom henne besmittade varda.

* 2. Cor. 6: 1. * 5. Mos. 29: 18. Ebr. 3: 12.

Hebr 12:16. Att ingen vare en bolare *, eller ohelig, såsom Esau, vilken för en måltid bortsålde sin förstfödslorätt. *

* Eph. 5: 3. Col. 3: 5. 1. Thess. 4: 3. * 1. Mos. 25: 33.

Hebr 12:17. Ty I veten, att då han ville sedan med arvsrätt få välsignelse, vart han förkastad (b): ty han fann intet rum till bättring (c), ändock han med tårar därefter sökte. *

* 1. Mos. 27: 34.

Hebr 12:18. Ty I ären icke gångne till det berget *, där man på taga kunde, och med eld brann, eller till töcknene, och mörkret, och stormen;

* 2. Mos. 9: 12. 5. Mos. 5: 22.

Hebr 12:19. Och basunsklanget, och till ordarösten: vilken de vedersakade, som henne hörde, att ordet skulle dem icke mer sagt varda. *

* 2. Mos. 20: 19. 5. Mos. 5: 5, 24. cap. 18: 16.

Hebr 12:20. Ty de förmåtte icke lida det som blev befallt: Om ock något djur kom vid berget, skulle det stenas, eller med skott skjutas igenom. *

* 2. Mos. 19: 13.

Hebr 12:21. Och så förskräckelig var den synen, att Moses sade: Jag är förskräckt, och bävar.

Hebr 12:22. Utan I ären komne till Sions berg, och till levandes Guds stad, det himmelska Jerusalem *, och till den otaliga Änglaskaran;

* Gal. 4: 26. Uppenb. 3: 12. cap. 21: 2, 10.

Hebr 12:23. Och till de förstföddas Församling (d) som i himmelen äro beskrevne *; och till Gud, som alla dömer, och till de fullkomliga rättfärdigas andar;

* Luc. 10: 20.

Hebr 12:24. Och till nya Testamentsens Medlare * JESUM, och till stänkelseblodet *, som bättre talar (e) än Abels blod. *

* 1. Tim. 2: 5. Ebr. 8: 6. cap. 9: 15. * 2. Mos. 24: 8. Ebr. 10: 22. 1. Pet. 1: 2. * 1. Mos. 4: 10. Ebr. 11: 4.

III. Varning för Christi ords förakt.

Hebr 12:25. Ser till, att I icke vedersaken * honom som talar: ty kunde icke de undfly, som vedersakade honom som talade på jordene; huru mycket mindre vi, om vi vedersake honom som av himmelen talar?

* Ebr. 2: 3.

Hebr 12:26. Vilkens röst på den tid skakade jordena: men nu lovar han, sägandes: Ännu en gång skall jag skaka, icke allenast jordena, utan ock himmelen. *

* Hagg. 2: 7.

Hebr 12:27. Och detta: Ännu en gång, det giver tillkänna de tings förvandling *, som skaka, såsom de där gjord äro (f); på det de ting bliva skola, som icke skaka. *

* Ps. 102: 27. 2. Pet. 3: 10. * Matth. 24: 35.

Hebr 12:28. Därföre, efter vi få det Rike, som icke bäva kan, have vi nåd, genom vilka vi tjäne Gudi behageliga * med tuktighet och gudsfruktan.

* Phil. 4: 18. 1. Pet. 2: 5.

Hebr 12:29. Ty vår Gud är en förtärande eld. *

* 5. Mos. 4: 24. cap. 9: 3.

V. 13. (a) Det som haltar) Det är: att icke någor är oviss och ostadig i sin tro och bekännelse, eller i sitt leverne: utan är viss på sin tro, och huru han leva skall.

V. 17. (b) Vart han förkastad) Det är: Honom vart nekat hans förstfödslorätt av sinom fader Isaac: såsom historien är klar, 1. Mos. 27.

(c) Intet rum till bättring) Nämliga hos sin fader Isaac: vilken intet ville låta ångra sig, att han hade givit Jacob den bättre välsignelsen. Ej heller gjorde Esau någon allvara bot, oansett han grät. Såsom Lutherus skriver över 1. Mos. 27. Ty han ångrade och grät intet sin synd, utan sin skada, att han hade mist sinförstfödslorätt. Det man ser av det hot som han lät höra emot Jacob, mitt ibland tårarna. Men om hans bot för Gud, och vad han där för nåd njutit haver, talas här intet.

V. 23. (d) De förstföddas Församling) Det är: De heliga fäders och Patriarchers samfund och Församling, som först födde voro till Guds barn, i hans Församlings begynnelse.

V. 24. (e) Som bättre talar) Ty Christi blod ropar icke hämnd, som Abels blod; utan förkunnar Guds nåd och syndernas förlåtelse, om vi bättre oss, och förlikoms med Gud.

V. 27. (f) De där gjord äro) Nämliga med händer, såsom Mose tabernakel, det här förstås.

HEBREERNA, 13. CAPITLET

EMOT ändan samkas åtskilliga förmaningar, nödiga till att akta: såsom till broderlig kärlek, och medlidande med varandra, v. 1. Om ett kyskt äktenskap, v. 4. Ifrå girighet, v. 5. Till tacksamhet emot Guds ords Lärare, v. 7. Till ståndaktighet i den rätta läran, v. 8. Till att offra Gudi behagelig offer, v. 15. Till hörsamhet emot våra själasörjare, v. 17. Till förböner för Apostelen, v. 18. Och så beslutes Epistelen med en god önskan, v. 20. Hennes ursäkt, v. 22. Förtröstning om hans tillkommelse, v. 23. Och hälsningar, v. 24.

I. Förmanar till broderlig kärlek, rc.

Hebr 13:1. BRÖDRAKÄRLEKEN blive. *

* Rom. 12: 10. 1. Pet. 1: 22. cap. 3: 8. cap. 4: 8.

Hebr 13:2. Förgäter icke att härberga *: ty därmed hava somlige fått Änglar ovetandes till härberges. *

* Rom. 12: 13. 1. Pet. 4: 9. * 1. Mos. 18: 1.

Hebr 13:3. Tänker på dem som bundne äro, såsom medbundne; och på dem som bedrövelse lida, såsom I ock själve ären i lekamenen. *

* Rom. 12: 15. 1. Pet. 3: 8.

II. Till äktenskaps vördnad.

Hebr 13:4. Äktenskapet är ärligit ibland alla, och sängen obesmittad: men bolare och horkarlar skall Gud döma.

III. Varnar för girighet.

Hebr 13:5. Umgängelsen vare utan girighet *; och låter eder nöja * med det I haven: ty han sade: Jag skall icke lämna dig eller övergiva dig. *

* 2. Mos. 23: 8. 5. Mos. 16: 19. * Matth. 6: 25, 34. 1. Tim. 6: 6, 8. * 5. Mos. 31: 6. Jos. 1: 5.

Hebr 13:6. Så att vi dristeliga måge säga: HERREN är min hjälpare; och jag skall icke frukta: vad kan en människa göra mig? *

* Ps. 56: 5, 12. Ps. 118: 6.

IV. Påminner till tacksamhet emot ordets Lärare.

Hebr 13:7. Tänker på edra Ledare, de eder Guds ord sagt hava, och efterföljer deras tro: skådandes vad ända deras umgängelse hade.

V. Råder till stadighet i Evangelii lära.

Hebr 13:8. JESUS Christus är densamme i går och i dag och i evighet.

Hebr 13:9. Låter eder icke omföras med mångahanda och främmande lärdomar *: ty det är gott att stadfästa hjärtat med nådene; icke med maten * (a); vilken intet gagnat haver dem, som där med umgått hava.

* Jer. 29: 8. Matth. 24: 4. Eph. 4: 14. cap. 5: 6. Col. 7: 8, 16. 2. Thess. 2: 2. 1. Joh. 4: 1. * Joh. 6: 27. Rom. 14: 17. 1. Thess. 4: 3.

Hebr 13:10. Vi have ett Altare, av vilko de hava icke makt att äta, som tjäna Tabernaklet. (b)

Hebr 13:11. Ty vilka djurs blod som inbäres genom överste Prästen uti Helgedomen för syndene, deras kroppar uppbrännes utom lägret. *

* 2. Mos. 29: 14. 3. Mos. 4: 12, 21. cap. 6: 30. cap. 16: 27. 4. Mos. 19: 3.

Hebr 13:12. Därföre ock JESUS, på det han skulle helga folket med sitt eget blod, haver han lidit utom porten. *

* Joh. 19: 17.

Hebr 13:13. Låt oss därföre gå ut till honom utom lägret, och bära hans smälek. (c)

Hebr 13:14. Ty vi have här ingen varaktig stad: utan vi sökom efter den tillkommande. *

* Phil. 3: 20. Ebr. 11: 10, 16.

VI. Införer de Christnas offer.

Hebr 13:15. Låt oss därföre genom honom alltid offra Gudi lovoffer *, det är, läpparnas frukt *, de hans Namn bekänna.

* 3. Mos. 7: 12. * Ps. 50: 23. Ps. 51: 19. Ose. 14: 3. Eph. 5: 20. 1. Pet. 2: 5.

Hebr 13:16. Men förgäter icke göra väl, och meddela *: ty sådana offer täckes Gudi. *

* Rom. 12: 13. 2. Cor. 9: 12. * Phil. 4: 18.

VII. Om lydighet emot våra själasörjare.

Hebr 13:17. Lyder edra Ledare *, och varer dem underdånige: ty de vaka över edra själar, såsom de där räkenskap göra skola *: på det de måga det göra med fröjd, och icke med suckan: ty det är eder icke nyttigt.

* Phil. 2: 29. 1. Thess. 5: 12. 1. Tim. 5: 17. * Hes. 3: 18. cap. 33: 2, 8.

Hebr 13:18. Beder för oss: ty vi förtröste oss att vi ett gott samvet have *, viljandes i allting föra en god umgängelse:

* Ap. G. 23: 1. 2. Cor. 1: 12.

Hebr 13:19. Men dess mer beder jag eder, att I detta gören, att jag snarare måtte varda eder återställd.

VIII. Epistelen beslutes med önsk- och hälsningar.

Hebr 13:20. Men fridsens Gud, som igenfört haver ifrå de döda *, den stora Fåraherdan *, genom dess eviga Testamentsens blod *, vår HERRA JESUM:

* Ap. G. 2: 24. * Esa. 40: 11. Hes. 34: 23. Joh. 10: 11. 1. Pet. 2: 25. cap. 5: 4. * Zach. 9: 11.

Hebr 13:21. Han fullborde eder uti allt gott verk *, till att göra sin vilja, görandes uti eder vad täckeligit är för honom, genom JESUM Christum; vilkom vare ära av evighet i evighet: Amen.

* 2. Cor. 3: 5. Phil. 2: 13.

Hebr 13:22. Men jag förmanar eder, bröder, fördrager förmanelsens ord: ty jag haver eder med få ord tillskrivit.

Hebr 13:23. Veter, att brodren Timotheus lösgiven är: med vilkom, om han snart kommer, vill jag se eder.

Hälsningar.

Hebr 13:24. Hälser alla edra Ledare, och all Helgon. De av Italia hälsa eder.

Hebr 13:25. Nåd vare med eder allom: Amen.

Till de Ebreer, skriven av Italia genom Timotheum.

V. 9. (a) Icke med maten) Det är: Icke med de stadgar om åtskillnad på mat, vilka intet gagna dem som därmed vilja tjäna Gud: utan med den läran om tron.

V. 10. (b) Vi have ett Altare, rc.) Det är: Vi have Christum, av vilkens förtjänst och välgärningar ingen bliver delaktig, som tjänar i tabernaklet, det är: som genom de Levitiska stadgar vill söka salighet.

V. 13. (c) Hans smälek) Det är: Det kors och försmädelse som de Christne måste lida för hans bekännelse.